Elias Praktikblogg

Hej vänner! Idag kommer min predikan. Även om det ju inte var precis den jag höll. Nästan ingenting är i den ordning som står. Innan vi kommer till den, måste jag bara berätta att jag idag fick veta att min handledare finns på youtube. Kolla själv:


Min predikan då då:
Temat för Söndagen var "Vägen till livet", och texten Joh 13:

Joh 13:31 P	Ett nytt bud När Judas hade gått sade Jesus: "Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom.
Joh 13:32 N	Är nu Gud förhärligad i honom skall Gud också förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom.
Joh 13:33 P	Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma.
Joh 13:34 P	Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.
Joh 13:35 P	Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek."

Den här texten från Johannesevangeliet finns på ett extremt spännande ställe i Bibeln. Jesus har precis förutsagt att en av lärjungarna ska förråda honom. De ligger och äter vid ett bord, Jesus och de 12 lärjungarna. Johannes lutar sig bakåt, mot Jesus och frågar "Jesus, vem är det? Vem är det som ska förråda dig?" Jesus har svarat att "den som jag ger den här brödbiten till". De andra lärjungarna vet inte vad som händer, när Jesus räcker Judas brödbiten och säger "Gör det du ska". De ser bara att Judas plötsligt får bråttom och ger sig iväg. De vet inte det som Jesus vet, att det här var den sista spärren som släpptes, den sista kuggen i kugghjulet som sattes dit. Att Judas går för att förråda honom, sätter igång hela den händelseutveckling som leder genom rättegången, som leder fram till törnekronan och piskrappen, till korsfästelsen och uppståndelsen. Att Judas här går för att hämta tempelvakten, gör att det inte finns någon återvändo. Det som måste ske, ska nu ske.

 

Och vad säger då Jesus? Han vet att han just, rent praktiskt, har beordrat sin egen avrättning. En vanlig människa, som du eller jag, skulle nog ha ganska fullt upp med att tycka synd om oss själva, att vara rädda och fundera ut flyktvägar. Men Jesus är ingen vanlig människa. Jesus konstaterar i stället att "Nu har människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom." Genom att handla enligt Guds plan för skapelsens räddning, genom att gå allra längst ner i mörkret, till det ställe där Jesus kommer att bli torterad, förnedrad och dödad, menar alltså Jesus att han har blivit förhärligad, och att Fadern har blivit förhärligad i honom. Vad menar han med det då? Ja, "Förhärligad" är ett sånt där storord som vi slänger oss med i kyrkan ibland utan att fundera så mycket på det. Förhärligad? När jag kom ner till Partille (Ja, jag är från Stockholm, det är jag säker på att ni inte har missat), så träffade jag den värdgruppen som har hand om den här Gudstjänsten, och vi läste texten tillsammans och funderade lite på vad ordet ?förhärligad? betyder. Någon i gruppen där sa på skämt att ?Jesus kanske är för härlig, alltså - Ja, Jesus, han e för gó?.

Slår man upp "förhärligad" i Svenska Akademiens Ordlista, ser man att det står "upphöjd eller upphöjd till gudomlighet". Jag tror att man kan förklara "förhärligad" med "upptagen i Guds härlighet". Guds härlighet, som är allt det där som gör Gud till den underbara Gud han är. Guds närvaro, hans makt, hans ömhet, hans helighet, kärlek och längtan. Allt det där är Guds härlighet. I Gamla Testamentet kan man läs om hur Mose fick se Guds härlighet gå förbi, att han fick se Gud "på ryggen", för att han inte skulle klara att se all Guds härlighet. Det står att Guds härlighet gick före det judiska folket när de flydde från Egypten, att Guds härlighet, Guds närhet, ledde dem som en eld- och molnpelare. Och det är alltså den härligheten som Jesus här vet att han kommer att återgå till. Jesus har ju varit en del av Guds härlighet sen evighet, och Guds närvaro, härlighet har nu blivit tydlig genom att Jesus, Gud själv, är beredd att dö för sina älskade barn, för oss.

Jesus förklarar, om än i lite kryptiska ordalag, att han ska vara hos lärjungarna ännu en kort tid, innan han stiger ner till dödsriket och uppstår på tredje dagen, en resa där de inte kan följa med. Han kommer inte längre att kunna leda dem på samma sätt, eftersom han ska öppna vägen för dem, och oss, till himlen. Så ger han dem då ett nytt bud, någonting som ska vara grunden för hur de ska fungera när han inte längre är hos dem. Han säger: "Så som jag har älskat er, ska ni också älska varandra." Så som Jesus har älskat, ska vi också älska varandra.

Okej, till att börja med så är det ett ganska högt krav. Förut hade det räckt med att "älska din nästa som dig själv", men nu ska vi alltså älska varandra som Jesus älskar oss. Och det blir inte lättare om man börjar leta i andra delar av Nya Testamentet. I 1 Joh 3:16 står att "Genom att Jesus gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Också vi är skyldiga att ge vårt liv för bröderna." Lite senare i samma brev, läser vi att den som inte älskar inte känner Gud, eftersom Gud är kärleken. Det är ju hårda bud!

För att förstå det här, tror jag att vi måste börja med hur Jesus älskade människor när han gick omkring på jorden, och hur Gud älskar dig och mig. Man kan likna oss människor vid en sån här: (500-lapp). Hur mycket är den här värd? (500 kr). Precis. Och från den sekund den skapades var den värd 500 kr, utan att på något sätt ha förtjänat det, eller hur? Den hade det värdet för att den gavs det värdet, den kvalitén. Om jag då skrynklar ihop den, hur mycket är den då värd? (500kr). Precis. Och om jag stampar på den, eller slänger den i en vattenpöl? 500 kr. Det spelar ingen roll vad som händer med den här, den kommer alltid att vara värd 500 kr, för att den är en 500-lapp. På samma sätt ser Gud på oss. Gud skapade mig för att vara Elias. Han älskar mig för att jag är Elias. Det spelar ingen roll vad du gör eller är med om, Gud kommer alltid att älska dig, för att han har skapat dig och du är du. Gud kanske inte alltid gillar vad vi pysslar med, men han älskar alltid oss. Gud är ju den som hatar synden, men älskar syndaren.

 

Guds kärlek är kanske tydligast i Jesus. Jesus gick allra längst ner i vår mänskliga misär. Han delade människors allra djupaste hemligheter och tankar. Vi kan läsa i evangelierna om hur Jesus mötte människor som alla andra höll sig undan från. Det kunde vara en prostituerad kvinna som föll på knä vid hans fötter och smorde dem med sina tårar, en tullindrivare som gömde sig i träd för att få en glimt av honom, eller kvinna från samhällets bottenklass som får bjuda honom på vatten. De här människorna sågs som smutsiga och hopplöst omoraliska av samhället. Människor vände på huvudet för att slippa se på dem. Det står ofta att Jesus såg människorna. Han vände inte bort sitt ansikte. Han vände sitt ansikte till de utstötta människorna, och i hans blick såg de bara kärlek och medlidande.

Och det är alltså så som Jesus säger åt oss att älska varandra. Ja, i Johannesbrevet såg vi till och med att vi inte kan älska Gud utan att älska varandra, utan att älska våra medmänniskor. Lärjungarna ifrågasatte ibland Jesus för att han umgicks med syndare. De sa att "Jo, Jesus, jag vill jättegärna följa dig, men det skulle vara bra om du kunde skicka bort den där kvinnan som tvättar dina fötter. Du vet ju hurdan hon är." Så kan det vara för oss också. Vi kan känna att vi verkligen vill älska och följa Jesus, men inte kan vi acceptera hur vissa människor i församlingen, eller vissa som kallar sig kristna är och gör. Jesus skulle nog titta på oss, ungefär som han tittade på Petrus när han ifrågasatte, och säga "Nej min vän, det funkar inte så. Vill du älska mig, måste du älska mina barn. Det är ett paketpris. Du kan inte få det ena utan det andra."

 

Det kan vara intressant att läsa en bibeltext och fundera kring var man själv är, vem man själv är i texten. Jag finner mig själv alldeles för ofta stående bland fariséerna, de laglärda, när jag tänker på människor. Jag kan tänka att "men så där står det ju ändå klart i Bibeln att man inte får göra!", eller kanske ännu oftare åt andra hållet: "Den där människan har ju ingen nåd för sina medmänniskor, han eller hon är ju verkligen som en farisé." Ibland kan jag nå längre, och faktiskt se på människor med kärlek i stället.

De första kristna kallade sig inte kristna. De kallade det att de följde "vägen". Jesus säger ju att han är vägen, sanningen och livet. Hoppet för de första kristna som för oss, var att Jesus skulle föra dem till livet, den eviga glädjen. Genom tron på Jesus, som dött för deras synd, fick de livet. Vägen till korset är vägen till livet. Efter att ha kommit till tro på Jesus, följde ofta förföljelser och tortyr, men de första kristna hade sitt hopp i att de fått livet genom Jesu död på korset. Vägen till korset är vägen till livet. Vägen vidare från korset är vägen i kärlek. En författare från det andra århundradet, Tertullianus, har berättat om de första kristna, och vad som sades om dem. Hedningarna (ja, de kallades så då) sa om och om igen upprepade "se så de älskar varandra". Många kom till tro på Jesus under den tiden. Säger man så om oss kristna idag? "Se så de älskar varandra?" Det är intressant att Jesus inte säger "Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni låter bli dryckenskap och våldsamhet", eller ens "om ni håller lagen". Nej, Jesus insisterar på att det är genom att vi älskar varandra som människor ska se att vi är Jesu lärjungar. För man kan inte älska Jesus utan att älska den skrynkliga 500-ingen som sitter vid hans fötter. Det är ett paketpris. Kärleken till Gud och kärleken till vår nästa är till sitt väsen en och densamma.

 

Det som det hela handlar om, är att lära sig att se på människor som Jesus såg på människor. Anders Arborelius, biskop i Katolska kyrkan i Sverige, har skrivit så här: Det är kärleken själv som ska döma oss. Det är Guds allt förtärande kärlek som vill befria oss ur själviskheten. Därför har Gud gett oss vår nästa: hon som går oss på nerverna, hon som behöver oss när vi inte behöver henne, hon som är hungrig när vi är mätta och mätt när vi är hungriga.

Men hur ska vi då göra detta? Jag tror att det handlar om att leva nära Guds hjärta. Att släppa in helig ande i sitt liv. I Rom 8:29 står att "Ty dem som han (Gud) i förväg har utvalt har han också bestämt till att formas efter hans sons (Jesus) bild, så att denne skulle vara den förstfödde bland många." Det handlar om att låta Gud forma oss, prägla oss efter Jesu förebild. För vi ska inte låtsas att vi älskar varandra. Så står det inte. Det står att vi ska älska varandra. Är det lätt? Nej. Kommer vi att misslyckas? Garanterat. Om och om igen. Men varje gång som vi ser på en människa som inte är perfekt, kan vi känna efter. Vad känner jag egentligen? Är det kärlek? Eller vill jag hellre se bra ut genom att påpeka personens brister? Då får vi vända oss till korset igen, och lära av Jesus, som i stället för att påpeka våra brister, dog för vår skull. Vägen till korset är vägen till livet. Och vägen vidare från korset är kärleken.

Sammanfattningsvis då. Det här är ett kors. Vi låter den vertikala delen symbolisera relationen mellan dig och Gud. Tvärbjälken är dina relationer med dina medmänniskor. Det går inte att sätta dit tvärbjälken först. Börja alltid hos Gud. Ett liv i kärlek kan bara levas i nåd och med den Helige Andes hjälp. Vi kan inte själva. Gud måste förvandla oss inifrån. Sök guds hjärta.
Men tvärbjälken behövs också för att det ska bli ett kors. Det går inte att älska Gud
men inte hans barn. Det är ett paketpris. Kom ihåg att du alltid är älskad av Gud. Precis som för 500-ingen är ditt värde oföränderligt. Och minns också att samma sak gäller för alla de människor du har runt omkring dig. De är också skrynkliga 500-ingar.

Vi ber tillsammans...

 

Gud välsigne dig!

/Elias