Reflex

Det är intressant med blandningen stolthet - glädje - mallighet - reaktion på andras glädje - reaktion på andras framgång- reaktion på egen glädje.

Egentligen behöver jag väl inte skriva mer än så - jag kan väl inte göra det mer glasklart? =)

Jag minns en gång 2001 då jag hade blivit uppringd av den norra kyrkan här i kommunen, och tillfrågad om jag ville följa med som konfaledare även på deras läger. Jag blev jätteglad och tackade ja. Det var ju jättekul att de ville ha med precis just mig! Jag blev så glad, att jag den kommande veckan berättade detta för alla mina vänner - de hade tänkt på mig, och ville att jag skulle med! "Jättekul, visst är det?!"

Någonstans när jag hade råkat nämna det här med att de ville ha med mig kanske drygt en gång för en av vännerna, sa han: "Elias, det verkar som att du är stoltöver att få åka med dem som konfaledare", och i hans röst hördes tydligt ogillande. Han tyckte helt enkelt att jag var mallig.

Tanken hade inte slagit mig - vaddå stolt? Jag var ju bara jätteglad och ville berätta för mina vänner hur glad jag var? Det var ju bara jättekul, och det kändes ju jättekonstigt att gå omkring och vara tyst om att jag var glad. Nu i efterhand förstår jag ju att det inte alls handlade om att han hade något emot att jag var glad. Problemet för honom var att han trodde att jag sa "de valde inte dig", och inte "de ville ha mig!".

Jag vet numera att jag nog visst var stolt - och är stolt - över att de tyckte att jag var en bra ledare. Men jag vet också att man ska hantera sin glädje över saker som andra kan bli avundsjuka på försiktigt, annars uppfattas man som mallig. Tyvärr lyckas jag verkligen inte alltid att tygla min glädje så.

För jag menar verkligen att jag inte är ett spår mallig. För att vara mallig, krävs det i min värld att man ska mena att man är bättre än någon annan, och trycker det i ansiktet på den. Och jag menade aldrig, och menar aldrig, att jag skulle vara bättre än min vän. Jag var bara glad att de valde mig!

På samma sätt är det med en massa saker. En annan vän (som inte har ett spår av missunnsamhet i sig, tack Gud för det!) ringde mig en gång för en massa år sedan och ville hämta upp mig och köra och köpa hamburgare, för att fira att han hade tagit körkort. (jag hade ännu inte körkort då) Vi åkte iväg och käkade, och han var jätteglad (trots att han började med att råka repa sina föräldrars bil i vårt grindhål!), och jag var jätteglad främst för hans skull, men ockå för att det var mig han valde att ringa. Jag kände, som jag minns det, ingen avundsjuka för att jag inte hade körkort, utan gädje över att han var glad, och över att han ville dela det med mig.

Men varför börjar jag tänka på de här sakerna nu när jag ligger hemma med feber i lägenheten? Jo, jag riskerar återigen att uppfattas som mallig (fast jag inte alls menar det, eller tycker att jag har nåt att vara mallig över). Vi har nämligen köpt en ny bil. Och jag är lycklig över den, som en högstadieelev som får sommarlov! Den är så fin så fin, och jag trodde aldrig att vi skulle köpa en så fin bil förrän vi båda hade jobb och framtiden utstakad. Men Norah förtjänar det allra bästa! =)


Hur som helst menar jag att det verkligen inte finns anledning för mig att vara mallig - alla kan låna pengar och skaffa bil. Däremot är jag fantastiskt glad, och stolt, och nöjd, över vårt bilköp, varför jag med all sannolikhet kommer att prata med alla mina vänner om det. Stå ut, och tänk att det är just dig jag väljer att dela min glädje med!

Som sagt: Glad, stolt, nöjd - men inte mallig. (även om det låter så)

Herrens frid.

Elias