Reflex

Den lilla gruppen män smyger sig allt närmare skogsdungen. De rör sig smidigt och ljudlöst. Till och med nattens ljud har tystnat runt omkring dem. Månen är nästan full, och dess vita sken lyser då och då upp något av männens ansikten. Det är inga onda ansikten, men inte heller vänliga. En blandning av rädsla, sorg, hat och bitter beslutsamhet syns i deras ögon och spända anletsdrag. Nu är de tillräckligt nära för att höra hans snarkningar. Han ligger med munnen halvt öppen, och nacken i en obekväm vinkel på grund av den ojämna marken. Hans buskiga ögonbryn rycker då och då till, hans armar likaså. Han vrider sig och grymtar till. Ett ärr över mannens bål visas delvis då tröjan åker upp.

Männen drar sig närmare.

Det var en vecka sen. Den lilla familjen hade precis kommit hem från semestern, och på måndagen skulle mamma och pappa börja jobba igen. Son och dotter skulle tillbaka till skolan. De var trötta efter två veckor i Italien, två veckor där det blivit tydligt att någonting var fel i familjen. Mamma och pappa hade bråkat nästan hela sista veckan. På torsdagskvällen hade pappa slagit igen dörren efter sig och inte kommit tillbaka förrän mitt på fredagen. Mamma hade gråtande förklarat för barnen att "Pappa och jag har inte haft tid att prata med varandra på länge, och då kan det bli så här när man åker på semester. Men det kommer att bli bra igen, jag lovar."

Det blev aldrig bra igen.

Han kliade sig långsamt på sidan av magen, och lät sen handen fortsätta upp till ansiktet för att nå skäggstubben. Hade han kunnat, hade han gråtit. Hade han kunnat, hade han skrikit och sprungit därifrån. Flaskan lyftes av den andra handen, och smaken brände bort lite till av smärtan. Han sänkte flaskan och såg sig omkring. "Förbannat orättvist, det är vad det är" försökte han övertala sig själv. Det var så de hade förklarat för honom varför det svartnade för honom och han slog folk blodiga i högstadiet. Och det var verkligen orättvist. Varför skulle de få ha ett bra hem, jobb där de tjänade bra med pengar (för det syntes tydligt på tv:n och stereon), vackra barn och en fungerande familj (för det syntes tydligt på bilderna ovanför tv:n och stereon). Han hade aldrig fått någon av de förmånerna. "Det var rätt åt dem", tänkte han när han klev över den livlösa handen med märken efter vigselringar och lät flaskan lyftas till läpparna igen.

Hans pappa hade också haft vigselring. Han hade fortfarande kvar ett märke under högra ögat från den.

När de kommer närmare mannen, ser de stereon han vilar ena handen på. Flera av familjens saker ligger utspridda runt honom, små föremål som männen känner igen. En av männen, sonens och dotterns morbror, känner igen en guldram där familjeporträttet satt. Ilskan väller upp inom honom, han rusar okontrollerat och med ett skrik fram mot mannen. De andra följer hans exempel, och mannen, berusad av sömn och billig sprit, snubblar upp på fötter.

Kampen är snart över, och de för honom under kontroll tillbaka till det lilla samhället. Morbror spottar på honom och slår honom ibland över huvudet eller i sidan där de sitter i baksätet. Gråten rinner ur morbrors ögon, samtidigt som han häller glåpord över mördaren.

Väl framme i stan, blir männen osams. "Jag ska döda honom!", väser morbror. "Vi ska straffa honom, men vi kan inte döda honom", menar en av de andra männen. En häftig diskussion utbryter, och männen delas upp i två grupper, förenade i sitt hat till mannen, men delade i sin åsikt om straffet. Till slut lyckas morbror få rätt i sina krav på blod. Männen hjälper honom att föra ner mördaren i morbrors källare. Där låser de in honom, lämnar honom i morbrors våld.

En del av männen tycker att det känns olustigt, men ingen av dem är beredda att utföra något annat straff, och det är ju ändå morbrors släkt som mördaren har dödat.

Morbror har en säker källare. Ingen kommer in eller ut ur den utan hans hjälp. Och nu sitter mördaren där. Morbror sitter med sin revolver och en stadig whisky vid köksbordet. Han är flera gånger på väg att resa sig och gå ner i källaren för att utdela straffet. Men han hindrar sig. Han häller upp ytterligare ett glas, och funderar över situationen. Så skrattar han till, och bestämmer sig.

Mördaren har nyktrat till snabbare än någonsin. Han fryser, men vet inte hur mycket av det som beror på att det är kallt i källaren och hur mycket som beror på rädslan. Han vet att den där tokiga mannen kommer att döda honom. Han har försökt att ta sig ut, men källaren är som ett fängelse. Det klirrar lite om bältspännet när det skakar emot byxknappen. "Den där mannens ögon var de läskigaste jag sett", tänker mannen. "Han kommer att njuta av att döda mig."

Så öppnas dörren, och den fruktansvärda mannen står i öppningen med en stor revolver riktad mot honom. "Du kommer inte att dö ikväll", säger morbror med ett snett leende. "Du kommer att dö den 23:e Oktober klockan 13.42. Det är om en knapp månad. Precis en månad efter att jag såg min syster död." Morbror skrattar till och stänger dörren.

Mannen med ärren faller i gråt, för det kan han.

Varje sekund av den kommande månaden är den värsta i mördarens liv dittills.

Den 23:e oktober dör mördaren av ett revolverskott. Han är utmärglad trots att han faktiskt har fått mat. De andra i samhället vet precis vad som kommer att hända, så ingen är förvånad över smällen som hörs klockan 13.42, även om någon vänder huvudet mot marken. En del av männen som var med och röjde upp Familjens hus är med och ser på när mördaren får sitt straff. Samhället kan återigen andas lite lättare.

Känns det olustigt? Kanske overkligt?

Byt ut Morbror mot staten, och ta bort alla känslomässiga band till offren från honom, så har du dödsstraffet framför dig. Det finns ingenting som kan ursäkta dödsstraffet, det sjukaste system som människan någonsin konstruerat. Hur man kan bestämma ett klockslag för en människas död, när man redan har honom/henne under fullständig kontroll. Hur man kan rättfärdiga ett mord med ett mord. Hur man kan tro att en människa har förverkat sin rätt att leva. Tack Gode Gud för att jag får leva i ett land där vi inte har rätt att döda människor.

Herrens frid.

/Elias