Reflex

I Metro står det idag om att en ny grupp i samhället kraftigt ökar i brottsstatistiken. Det handlar om brott av skiftande karaktär, allt från snatteri till djurplågeri! Gruppen som Metro talar om är de äldre. Närmare bestämt människor över 65 år. Det här är förstås upprörande. Varför ska vi som inte är 65+ behöva stå ut med vad de andra gör, och dessutom behöva betala för dem (för de står för en fullständigt oproportionerlig del av samhällets sjukvårdskostnader)?!

Idag pratade +Eva i Storkyrkan om att människor är värda lika mycket. Då marscherade sd-folket ut. Så mycket för allt tal om att inte vara främlingsfientliga.

Förr i tiden hade man s.k. "syndakataloger" i många (fri-)kyrkosammanhang. Konceptet gick ut på att man gjorde listor på vadsom var synd, så att folk lättare skulle kunna undvika det. Resultatet blev tyvärr ofta att människor hamnade utanför den "godkända" gruppen, kände sig otillräckliga osv. Numera skrattar vi åt det där med syndakataloger - vem ser på människor på det sättet egentligen?

Jag såg på nyheterna om hjälpförsändelserna som stoppats, båtar som bordats och vapen som avlossats av Israelisk militär på internationellt vatten. Det är förstås helt förkastligt.

En del tror att det var bättre förr. Det var det inte. Folk var, för att vara krass, inte så vassa förr. T.ex. trodde man att vänsterhänta var djävuls-anknutna (varför de förstås inte fick bli präster), att sjukdomar härstammade från tänderna (varför man förstås drog ut tänder och käkdelar i förebyggande syfte), samt att barn under 3 års ålder inte kände smärta (varför man förstås opererade dem utan bedövning). Runt 1950 fick föräldrar inte besöka sina (späd-)barn på sjukhus efter operation, eftersom "barnen blev så ledsna" då föräldrarna gick.

Det här är förstås bara en del av allt dumt man trodde förr. Det finns också en hel del dumt från förr som har överlevt till nu.

Ulf Brunnberg ("Vanheden" du vet) sa så här i en intervju för något år sen:
Programledaren: "Men är du sån där klasspappa som fixar fika och sånt?"
Ulf: "Nä, de e jag inte. Och jag har aldrig gått med barnvagn heller."
P: "Aldrig gått med barnvagn?"
U: "Nä, det har jag inte gjort, inte burit henne på magen eller nånting sånt. Jag... jag... Nä, det har jag inte kunnat helt enkelt."
P: "Vaddå inte kunnat?"
U: "Näe, jag har... inte känt för det helt enkelt."
P: "Aldrig gått med barnvagn?"
U: "Nä, över gatan kanske. Och feminismen tycker jag rent illa om."

Vi kan stanna där, Uffe. Argumenten "det har jag inte kunnat" samt "jag har inte känt för det" är inte jättestarka då man är förälder. "Jag har inte kunnat byta blöjan", "Jag har inte känt för att ge barnet mat och husrum" går liksom inte hem bland folk.

Ulf Brunnberg är dock ingalunda ensam om denna, måhända lite "utanför modern tid"-attityden till faderskapet. Faktum är att en massa män som gjort stordåd för världen (i alla fall i deras egna ögon. Och i ärlighetens namn också i de flesta andras ögon), har gjort det på sina barns och sin frus bekostnad. "Intet nytt där", kan kanske sägas, men om det känns svårt att tro på det här för någon, kan denne någon få ett par illustrativa exempel.

Ingemar Bergman är ju en av de allra mest produktiva, nyskapande och erkända världsberikare som vi lyckats producera. Men hur hann han med detta, när han ändå hade tio barn? Tja, en liten ledtråd gav Bergman själv, då han för några år sedan i tv sa att mindes när alla hans filmer var gjorda, men inte när hans barn var födda...

Ett annat exempel kan vara "Slas" Olsson, fotografen, som en gång lät sin 5-årige son dricka sig full. Sonen hade en kroppstemp på 34 grader. Dessutom skriver Slas bekymmersfritt om en vän som "behövde luftombyte" och därför tillbringade ett gäng månader tillsammans med honom i Paris. I en bisats får vi veta att vännen åkt på impuls, och inte meddelat sin fru (och deras 9-månaders son).

Men allt det här är kanske som det ska, pappor är ju trots allt farliga för sina barn, menar som bekant experten Eva Sternberg, som troligen, precis som Brunnberg, också "tycker rent illa om feminismen".

Och inte spelar de här sakerna egentligen så stor roll? Pappor får fortfarande uppskattande kommentarer från personalen när de kommer ihåg extrakläder när de lämnar barnet på dagis, Slas son skrev fortfarande en bok om sin far, inte om sin mor, och det räcker med att gå en enda gång i valfritt centrum med barnvagn, så kommer du som pappa ha fått fler ömma leenden av kassörskor än en mamma får under hela livet. Så kanske är det jag som är bråkig. Kanske ska vi ha det som vi alltid haft det, kanske är det så det ska vara helt enkelt. Kanske var det bättre förr.

I övrigt kan jag rekommendera lyssnande på "The Passover" av The Soundtracks of Our Lives och "If You Tolerate This Your Children Will Be Next" av Manic Street Preachers.

Herrens frid.
/Elias

En präst ställer upp för SD i kyrkvalet. Man vill ju bara gråta. Som tur är jobbar han inte i församling. Ska bli spännande att se hur Göteborgs stift hanterar det här - ryker månne kragen?

Huvudargumentationen tycks handla om att Islam är läskigt och Sverige är kristet. Problemet är bara att Islam är hyggligt harmlöst i jämförelse med ex. materialism, och att Sverige är sekulärt och inte kristet. "Kristen kultur" är ett begrepp som jag knappast tycker passar på det svenska samhället... Det är dessutom naturligtvis otänkbart att kombinera en kristen människosyn med SD-politik.

Nä, lägg din röst på POSK istället den 20 Sept. Så vi slipper partipolitik över huvud taget i vår kära kyrka, och i stället kan komma igång med att bygga församlingar. Jag står med på den listan, eftersom jag tycker att det börjar bli dags att bryta med riksdagen för kyrkan nu. Mixen av politik och religion brukar smaka ganska illa till slut.

Herrens frid.

/Elias

Nu blev det så där igen. Förlåt.

Uppsatsen är i alla fall inne och examinerad till belåtenhet, och pappaledigheten har tagit sin början. Jag har hunnit konstatera att det går alldeles utmärkt att spela golf med barnvagn, att utveckling hos barn går vansinnigt fort, och att småbarns prickar tydligen är det svåraste som finns att diagnostisera, inte minst över telefon...

Jag har de senast dygnen återigen stött på en massa genus-prat. Jag brukar inte tänka så mycket på det där med genusperspektiv, helt enkelt därför att min uppväxt och mina grundvärderingar ger att det är så självklart att det finns och får finnas skillnader mellan män och kvinnor, och att mäns och kvinnors egenskaper självklart borde värderas lika. Att det bara skulle handla om socialt arv eller så tror jag verkligen inte. Det är, vill jag mena, i själva verket ganska förtryckande att säga att anledningen till att kvinnor inte är som män, är att de inte tillåts vara det. Naturligtvis är inte problemet att vi är olika, utan att vi värderas olika. Och så länge man menar att det "manliga" är det eftersträvandvärda, som kvinnor på något sätt vägras, kommer kvinnor att undervärderas, eftersom de då inte tillåts duga. Det här borde jag förstås belägga mer, men det är inte det här blogginläggets ärende, så jag stannr här. Kvinnor och män är olika, men borde vara lika mycket värda trots, eller tack vare, det. Punkt. =)

Igår skrevs det en debattartikel om pappaförtrycket i samhället, och i nyhetsmorgon idag pratade författaren om den. På förädrasajter, mvc, bvc etc., är mamman i centrum och norm, medan pappan är tillhörande. Dessutom, menade pappan som skrivit artikeln, är alla bloggare i frågan kvinnor. Det här stämmer förstås inte, det finns ju en uppsjö av pappabloggar att välja mellan, men han visar på en viktig sak: Pappor tar inte stor plats nog i föräldrar-världen. Det är förstås både kvinnor och män som är problemet (pappor upplever ex. ofta att främmande kvinnor ger dem råd om hur man tar hand om sitt barn etc.). Detta har fått mig att fundera på om jag skulle skriva n mer laid-back pappa-blogg ett tag, i stället för alla mina svårsmälta manifest som jag grottar ner mig i så djupt att jag aldrig hinner blogga. I så fall, om jag nu skulle börja att försiktigt skriva en pappa-blogg, skulle jag sikta på att få komma med här: http://farsorsombloggar.blogspot.com/, för det verkar va kul!

I övrigt funderar jag över om det kanske är i Stavanger jag ska ta min master..?

Herrens frid.

Elias

Så, för att råda bot på missbruket av ord när det diskuteras migration, här kommer några förklaringar av ord. (hämtade från Uppsala Universitet, föreläsning våren 2007 - återgivet med mina ord)

Segregation. Om personer inte blandas, utan hålls/håller sig åtskilda. Exempel på detta kan vara vissa områden i förorter som fungerar autonomt, som servicehus osv. I Sollentuna t.ex. finns mycket lite utbyte mellan malmvägsområdet och villaområdet ett par hundra meter längre bort. I allmänhet inträffar segregation av tre anledningar:
1). Flyktingar och invandrare placeras av mottagande kommun i samma område, så att de mer eller mindre isoleras,
2) Människor som kommer till Sverige söker sig till andra människor som också kommit hit som invandrare, och delar deras bakgrund. Man flyttar till ett område där sådana finns. Exempel kan vara svenskbyarna i USA.
3) Som ny i landet har är man inte inne i systemet, utan lever under dåliga ekonomiska förhållanden, så man flyttar till billiga områden. Och vilka är dessa? Se punkt ett och två!

Assimilering. Nåja, "segregation" kunde du redan. Assimilering är svårare. Ofta blandas det ihop med "integration". Assimilering innebär att X möter Y och resultatet blir Y. Människor kommer till Sverige, och släpper det som de är, för att "ta seden dit man kommer". Kort sagt, man duger inte som man är, utan ska passa in i någon form av "svenskhet" som ingen riktigt kan definiera. Kanske kan man, på ett extremt ytligt plan, likna det vid ett gäng där alla har keps. Vill någon ny komma in i gänget, får den allt slänga sin mössa eller hatt, och ta på sig keps. Om man illustrerar Segregation och Assimilering kan det se ut så här:



Integration däremot, är en helt annan femma. Integration handlar om insikten att det inte finns någon fast kultur eller nationsidentitet att gå in i. "Svensk kultur" är vad vi tillsammans, vi som är svenska medborgare just nu, menar är vår kultur. I den finns inslag från hela världen. Gamla inslag från Nederländerna, nya från arabvärlden, tv-utbud från USA och maträtter från Mexico och Kina. Allt detta, tillsammans med inslag som majstång och skinka på julbordet, är delar i den svenska kulturen eftersom de någon gång har tagit sin plats där. Det har aldrig funnits något enhetssamhälle. "Länder" är bara en organisatorisk uppdelning av landyta. Hitta nånting bättre att hänga upp din identitet på om det känns jobbigt.
Det handlar kort och gott om att när du och jag möts, är det både din och min skyldighet att få det mötet att fungera. X möter Y. Och tillsammans skapar de Z, i vilket både X och Y får plats, eftersom de båda förändras. I gänget med kepsarna, blir förändringen att keps blir ett alternativ men inte ett krav för att få vara med. Med en sån piffig illustration som jag gjorde där uppe, skulle integration kunna se ut så här:


Alltså: För att kunna skapa ett fungerande samhälle för människor av blandad bakgrund, är det så att vi måste inse att vi ALLA, var och en, är olika och därför inte kan tala om "vi och de", utan bara om "vi". Vi människor. Vi som ska leva på samma landyta.

Herrens frid!

/Elias

Det verkar som att invandrings- och flyktingpolitik kommer att få ta stor plats inför nästa val. Jag tror att det har flera anledningar. Partier som har detta som enda fråga vill förstås ta upp det, men det är också lätt att börja titta sig om efter folk att skylla på när ekonomin åker fritt fall. Det har ju så att säga hänt förr. Och när en del börjar skylla på invandring, skyndar andra att argumentera emot.

På p3 för några veckor sen togs det upp någon fråga som hade en svag koppling till multikulturen. För första gången någonsin blev p3 tvugna att ta ner sitt forum, för att det "skrevs en massa saker där som vi enligt lag inte får publicera".  Jag såg ett inslag på tv4 om att det gjorts en svensk folkdräkt med slöja - så att även en muslimsk kvinna som vill ha sjal kan iklä sig folkdräkten, då hon är svensk. Jag tyckte det var fantastiskt. "Äntligen", tänkte jag, "syns det vad integration innebär."

Jag tyckte det var intressant, så jag googlade på "slöja+folkdräkt". ALLA referenser till inslaget var höger om höger. Likadant med hälften av de bloggar som länkar till DN:s olika nyheter. Det är, kort sagt, en väldigt aktiv grupp i den inofficiella debatten. Dessutom får de mer och mer utrymme i press. Så, det finns all anledning att tro att främlingsfientlighet, sminkad eller osminkad, kommer att ha en framskjuten roll i den politiska diskussionen.

SÅ. Det här var ju inga nyheter. Däremot är det en bakgrund till nästa inlägg (det blir på tok för långt att ha de båda som ett inlägg, så jag gör som Quentin Tarrantino). Jag noterar nämligen att det råder total begreppsförvirring när man diskuterar migrationspolitik. Folk slänger sig med termer som "assimilation", "integration", "segregation" och "svensk" på det sätt som passar deras agenda. Och, eftersom jag faktiskt har några högskolepoäng i ämnet, tänkte jag reda ut begreppen, så att du, kära läsare, kan orientera dig och briljera i den kommande debatten.

Herrens frid!

/Elias

Gå på begravningar, stötta vänner, hinna med alla man vill hinna med, och alla man måste hinna med, vara lägerchef, hitta en prästidentitet, lära sig vara pappa, vara bra make, plugga grekiska och textkritik, skriva C-uppsats och lägga fram artiklar, träna och spela golf, slappna av och jobba på Café, skriva blogg och facebooka, sköta ekonomi och tänder, be och läsa bibel, spela musik och lyssna på musik, diska, tvätta och städa...

Hur ska allt det här hinnas med om ni har fartkontroller och blåljus överallt hela tiden, konstapeln?

Herrens frid!

/Elias

Hej vänner!

En av de bloggar som jag följer så smått, är Birger Schlaugs. (du vet, gamla miljöpartisten). Han är en kul och lite bitter man, som nu har en position där han inte behöver gå i ett partis ledband, utan kan uttrycka sig hur kontroversiellt och taggigt han vill - ja det är till och med så att han får fler läsare ju taggigare han uttrycker sig förstås!

Det senaste inlägget tycker jag i alla fall va så pass intressant att jag ville länka till det.

http://schlaug.blogspot.com/2009/02/oppet-brev-till-lewi-petrus-med.html

...i övrigt försöker jag hålla mig flytande i ett, i och för sig spännande, men ofta alltför djupt och häftigt hav av grekiska och C-uppsats om domens dag. Min kära dotter har upptäckt en mängd nya ljud, varav ett har förtlänt henne smeknamnet "Pappas lilla ringvålnad". Nu ska jag till Biblioteket och hälsa på några timmar igen.

Herrens frid!

/Elias

Ja, nu var det ju ett tag sen igen, Mycket har hänt, och bloggandet har inte riktigt återfått sin plats. Jag gjorde nog den klassiska missen att höja förväntningarna för ett tag sen, då jag utlovade att inte bara skriva vad som händer i mitt liv, utan om något meningsfullt ämne. Det var dumt sagt. Jag tar tillbaka det. En gång i tiden var det ju typ 200 pers som läste min blogg (jaja, under kanske en vecka höll jag mig på den nivån...), men det var rätt överpretantiöst av mig. Så, nu tror jag att ni som läser i princip är mina vänner, så jag litar på att ni även är lite intresserade av vad just jag tänker som person också.

Ojoj, det var en lång disclaimer. Det jag vill säga är egentligen: nu skriver jag vad jag reflekterar över, utan någon agenda. Pretantionerna är nedgrävda.

Det är val inatt. Team America går till val. Många verkar vara engagerade i det här valet av människor runt omkring mig. Och nästan alla proklamerar sitt stöd för Obama. (Innan du drar några förhastade slutsatser: jag hoppas naturligtvis också att demokraterna kommer till makten.) Det är kul tycker jag, att så många bryr sig om politik. Jag önskar att det var lika intressant med politiken som faktiskt berör oss, dvs den svenska. Jag tror att det är många svenskar som kan namnen, eller i alla fall känner igen båda presidentkandidaterna, och deras vicepresidentkandidater, men inte på rak arm kan lista de svenska partiledarna i riksdagen.

Men jag ska inte moralisera över detta. Jag vill mest poängtera hur mycket större impact den mediashowiga amerikanska politiken har på oss, än den svenska som faktiskt påverkar våra dagliga liv.

För hur stor skillnad tror vi att det blir efter presidentbytet? Jag ska ärligt säga att jag inte har läst igenom varken McCains eller Obamas valplattform, men av det som hörts i media, verkar väl inga större chockändringar vara att vänta..? Dödsstraff, världspolis och avsaknad av fördelningspolitik lär väl kvarstå? Och det är ju VÄLDIGT långt ifrån det som jag tror är rätt... Det hela känns som ett jätteuppblåst partiledarval i (d.n.) Moderaterna, och problemet för mig är att jag inte alls är intresserad att rösta på (d.n.) Moderaterna. Eller som att vi i Sverige skulle ha fått välja mellan Reinfeldt eller Hägglund som president... Kanske är det bl.a. därför som bara 50% röstar i valet?

Sitter och tittar på Fredrik och Filips partiska valvaka. Jag måste säga att jag gillar det. Visst, de två pajasarna gör återigen någonting som de inte förstår sig på, men jag tror att det är helt rätt! De vanliga valvakorna, med K-G och grabbarna, är ju ofta hyggligt torra. Och vi svenskar, som allt mindre tycks bry oss om politik, kanske lättare kan identifiera oss med F&F, som inte utger sig för att kunna så himla mycket mer än vi, men ändå verkar tycka att det är viktigt med politik. De gör alltså verkligen något för demokratin. Bra jobbat grabbar! =)

Sammanfattningsvis då: Hoppas Obama vinner, även om jag inte tror att det egentligen kommer att förändra något, Hoppas att de svenska partierna upptäcker att det går att engagera människor, och Fredrik och Filip: fortsätt så!

Herrens frid!
/Elias

"Kan vi komma överens om, oavsett vilket parti vi röstar på eller vilken gud vi tror på, att det är absurt att folk hungrar ihjäl i en värld av överflöd? Kan vi komma överens om det? Kan vi då också komma överens om att det inte är moraliskt acceptabelt? Bra, då är vi överens om det. Kan vi då också fixa det? Bara fixa det, se till att det inte längre är så." - Bob Geldof (min översättning)

Från Unicefs hemsida:

Ett enkelt sätt att rädda liv

Den här lilla pojken i ett flyktingläger i Sudan led av allvarlig uttorkning till följd av diarré. Efter UNICEFs behandling kan han äta själv igen.

Vatten som blandas med rätt proportioner av socker och salt kan inom några timmar rädda ett döende barn tillbaka till livet. Med din hjälp kan ännu fler barn räddas från uttorkning.

600 kronor räcker till 508 påsar socker/salt-lösning.

Din hjälp behövs!

(skänk online här)

 

 

Utbildning är vägen ut ur fattigdom

De här flickorna arbetar sju-tio timmar varje dag med att bära tegelstenar från ugnen, ca 40 kg åt gången. Tusentals flickor exploateras på tegelbruken i Nepal. I de UNICEF-stödda Bal Shiksha-skolorna i Nepal kan dessa barn få en ny chans till en bättre framtid.

300 kronor räcker till att låta en flicka gå i skola i ett år.

Din hjälp behövs!

(Detta är bara ett par exempel på allt det som dina pengar kan räcka till.)

SKÄNK PENGAR TILL UNICEF DIREKT ONLINE HÄR.

Du och jag vet båda att du och jag inte kan få bort svälten. Men tänker du stå passiv, eller tänker du påverka någonting här i världen? Alla intellektuella lekar, politiska åsikter och religiösa riktningar är luft i jämförelse med ett barn som svälter ihjäl på grund av att du och jag ska leva i överflöd. Svd har som första nyhet när jag går in på deras sida att det är problematiskt med fonder för de svenska spararna. Skämtar ni?

Det finns fler områden som behöver vår hjälp än vi kan förstå. Läs ex. om Somalia, Nordkorea och Kenya.

Det mest skrämmande är att vi inte längre kan säga att "någon borde fixa det där". Ingen annan kommer att göra det. Bollen ligger hos oss. Tänker vi spela eller tänker vi spotta på de svältande?

Herrens frid.

/Elias

För några år sedan var det stora trendordet i min kyrka "soaking". Idén var att man skulle bli indränkt, genomdränkt av Den Helige Ande. "Soaking" fanns med i så gott som alla sammanhang, allt från lovsångskvällar till gudstjänster. Oftast innebar det att någon typ av meditativ kristen musik spelades i ljudanläggningen, och församlingen bad tillsammans eller var för sig. Naturligtvis går det att invända saker mot den här typen av aktivitet om man verkligen vill, men för mig var det nog främst positivt. Jag gick ofta därifrån och kände mig lätt förändrad, lätt indränkt.

Jag tror att vi alltid blir soakade. Tyvärr är det inte alltid av Helig Ande. I vår vackert individualiserade verklighetsbild, blir det ofta svårt att se oss själva som vi verkligen är. Vi får för oss att vi bara är det som vi tänker, känner och ser i spegeln. Sanningen är att vi är en del av en massa olika sammanhang, som vi påverkar och som påverkar oss. En människa du träffar är aldrig bara den individen, utan har med sig hela sitt sammanhang när du möter henne/honom. När jag pratar med dig, spelar alla de andra sammanhangen som du och jag är en del av in i samtalet. Varje människa som varit ledsen eller glad vet hur viktiga sammanhangen är. Varje människa som förlorat någon, vare sig genom att relationer tagit slut eller att livet tagit slut, vet att en del av dem själva försvunnit med den förlorade personen.

De sammanhang vi finns i genomdränker oss. Kanske inte som en trasa, som man bara snabbt håller under kranen för att den ska bli genomdränkt, utan snarare som en plankbit som beroende på hur länge den ligger i blöt blir indränkt i olika stor utsträckning. Indränkningen går allt djupare ju längre man ligger i blöt. Familjen vi växer upp i formar oss jättemycket, eftersom vi legat i blöt i den pölen sen vi bara var små träbitar. Själva kärnan är troligen genomblöt av familjesammanhanget, på gott och ont.

Många andra sammanhang kan vi däremot välja huruvida vi låter dem påverka oss. Väljer vi att umgås uteslutande med knarkare eller huliganer, blir vi indränkta av den påverkan. Kanske inte genomdränkta, men lite fuktiga i ytlagren, så att det måste torkas. Väljer vi att be mycket, kommer Gud och lugn att få en möjlighet att dränka in lager efter lager. Dränker vi in våra liv i stress, är det bara en tidsfråga innan så många lager är indränkta att vi inte längre fungerar. Gör vi goda rutiner för vår vila, kommer istället detta att genomsyra oss.

Problemet är att vi aldrig finns i ett vakuum. Vi står så gott som aldrig bredvid två sammanhang och väljer vilket vi vill bli soakade av. Bara genom att gå utanför dörren börjar vi bli påverkade av världen runt omkring. Ja, vi behöver faktiskt inte ens gå utanför dörren. Trycker jag igång min tv, möts jag av reklam på minst 10 kanaler, lättklätt folk på 5 och våld på 5. Fast där kanske jag kan välja bort det som jag inte vill bli påverkad av?

Värre är det med reklamen. Varje dag möts vi av 1000-tals budskap om vad vi ska köpa, vad vi ska äga och vad vi ska tycka om. Det är så gott som omöjligt att inte bli genomdränkt av den längtan, de påhittade behoven. Titta i din kökslåda eller garderob. Hur många knivar och tröjor behöver du egentligen? Behöver vi egentligen en lökhackare? Knappast. Men den soaking som vi utsatts för/utsatt oss själva för gör att vi tror det. Hur många procent av din inkomst skulle du behöva göra av med varje månad egentligen?

Inte fullt så ofta möter vi oförhappandes de som verkligen behöver våra pengar. Man måste verkligen söka för att se de verkliga behoven i världen. Och det är här vi måste göra val varje dag: Vad ska få genomdränka mig idag? Är det Mtv:s bilder av bröst och bilar, 4:ans idoljurys människoideal och Hollywoods våldslösningar? Eller är det Guds budskap om fred, kärlek och godhet, mottaget ex. genom att lyssna på predikan på i-poden, läsa bibeln eller någon annan bra bok som leder åt rätt håll eller genom bön? Vad vill du soaka din person med? Det är värt att fundera på, det handlar ju trots allt om dig - det mest värdefulla som Gud har skapat.

Herrens frid!

/Elias
Ps. Mitt hetaste tips för att soaka sig i vardagen med saker som styr en rätt, är nedtankad predikan från North Point Ministies (länk här). Varje vecka lägger de upp den senaste predikan som mp3:a, och alla predikningarna går att lyssna på gratis direkt på hemsidan. Prova en, gärna av Andy Stanley. Gillar du det inte - prova nåt annat. Ds.

Jag satt igårkväll och pluggade inför min monstertenta (2000 år kristendom över 1800 sidor) på onsdag. Klockan gick, och mitt hopp med den. Så, vad gör man när man börjar bli stressad över en tenta? Jo, man lägger pluggandet åt sidan och surfar i stället! (Jag brukar också städa lägenheten löjligt noga inför tentor. Inte för inte hade Stockholms Universitet ordet "tentarent" som temaord förra året i sin tidning.)

Det har hänt en massa saker på sistone för människor i min bekantskapskrets. Man blir påmind om att den lilla bubbla man normalt lever i, egentligen inte innefattar så mycket av världen. Jag satt och kollade på en massa you-tubeklipp och nyheter (som knivdåd rasism och rattfylla) och kände mig skapligt trött i själen av allt elände som pågår. Då trillade jag över den här sången (som förövrigt är ledmotiv i "Donnie Darko", en av mina absoluta favoritfilmer). Jag tycker att den träffar både trötthet, maktlöshet, ensamhet och ja... allt som ryms i en trött själ ganska väl.




Ja, kanske kan man säga att jag blev ännu mer filosofisk, och undrade hur världen kunnat bli så här. (Naturligtvis var jag medveten om att det finns bra saker med världen också, men just när man tittar på det dåliga kan man med rätta få ett grymt mörker i sinnet.). Jag undrade, halvt till mig själv och halvt till Gud, vad det fanns för hopp egentligen bland allt elände?

Som svar sände Gud 6-åriga Connie från "Britain's got talent". Plötsligt förstår jag varför det står att vi ska ta emot himmelriket som barn. Så här låter det när en 6-åring sjunger om Guds rike, vilket vi kan få smaka på genom Den Helige Ande redan här på jorden, men till fullo kommer få uppleva vid tidens slut.



Tack Gud, och tack Connie.

Herrens frid och gläd dig i väntan på vår konung såhär i adventstid!

/Elias

Dn skriver idag att svenskarna i genomsnitt lägger 5500 kr/person på julklappar (Läs här). Norrlänningar ger för mer än sörlänningar, och kvinnor för mer än män. Hur kommer sig detta? Egentligen är det ju fullständigt absurt. Kvinnor har genomsnittligt lägre löner, men ger genomsnittligt för mer pengar. Knäppt.

Säger då det här något om det kvinnliga och det manliga? Ja, det får man väl ändå säga. Några saker som jag tycker är viktiga om man diskuterar skillnader mellan manligt och kvinnligt finns. Dels är det grymt viktigt att veta att så gott som alla generaliseringar på något sätt är felaktiga i specifika fall. Saker som hävdas om "manligt" och "kvinnligt" kommer alltså att vara felaktiga i en massa fall. Det är bara en trend vid överblickning man talar om. Dessutom är individuella skillnader mellan människor ofta större och viktigare än generella skillnader mellan män och kvinnor. Män är ex. statistiskt sett bättre på riktningar och rumsuppfattning, medan kvinnor är bättre på språk. Enligt den definitionen är jag kalas-kvinnlig och faktiskt inte alls manlig. De flesta kvinnor är faktiskt mer manliga än jag i den frågan.

Sen är det viktigt att fundera på vad eventuella skillnader mellan män och kvinnor beror på. Är det exempelvis så att kvinnor är mer omvårdande av naturen, eller är det deras sociala träning som gör det? Är män mer logiskt och systematiskt begåvade än kvinnor av födsel eller samhällelig påverkan? Jag tror att båda delarna har sin del. Naturligtvis påverkar vår sociala kontext hurdana vi är. Min farmor ex. frågar alltid någon av männen som finns i lägenheten om hjälp med lyft, medan hon frågar någon av kvinnorna om smakråd vad gäller gardiner. Uppenbarligen har detta att göra med den sociala träning som hon har fått. Samtidigt har män av naturen generellt lättare att bygga starkare muskler, så det finns en naturlig grund för det sociala systemet.

Jag tror att det är när systemet värderar människor olika som problemet uppstår. Om de saker som är "kvinnliga" ses som sämre än de "manliga", är vi helt fel ute. För vårt värde ligger inte i vårt kön, utan i vår mänsklighet. Kanske är det så att kvinnor, genom social träning och/eller naturen har ett större behov att hålla människor runt omkring sig glada, och får ut mer av att ge julklappar. I så fall är det svårt att kalla det dåligt. Beror det däremot på att de känner sig tvungna att handla för mer av sina, generellt sett lägre tillgångar, är det lättare att ifrågasätta.

I övrigt läser jag om att två kvinnor som på 70-talet sålde sex på bordell till ministrar och annat löst folk nu stämmer staten. Kvinnorna var 14 år på den tiden, varför det var olagligt. (läs här) Bortsett från de viktigaste, men ganska självklara, frågorna om hur vidrigt det är med prostitution, hur synd det är om kvinnorna och hur sviniga dessa ministrar var, kan det vara intressant att tänka på det hela i ljuset av tidigare resonemang.

Kvinnorna stämmer alltså staten. Vem är staten? Det är ju du och jag! Det är ju representanter för oss som är "staten". Det är själva idén med demokrati. Vi betalar ex. inte skatt till någon avlägsen "stat", utan till oss själva. "Staten" är det verktyg som vi gemensamt använder för att bygga samhället. Det är alltså det här landets invånare som stäms. Och det är väl kanske rimligt? Det är ju trots allt systemet där kvinnors sexualitet setts som handelsvara som är skyldigt, liksom de män som faktiskt representerade det systemet. Naturligtvis kan man mena att det borde vara de män som utnyttjade kvinnorna som borde betala skadestånd. Det var ju trots allt, om man nu vill hävda att skillnader mellan individer är mer intressanta än skillnader mellan grupper, specifika politiker, män och delar av det svenska systemet som utnyttjade kvinnorna. Alltså inte alla män, alla politiker och alla som är delar av det svenska samhällssystemet. Samtidigt har vi ett gemensamt ansvar för vad vi som samhälle gör. Samhället behandlade dem illa, och därför bör samhället kompensera genom skadestånd.

Spridda tankar. Vad tycker du? Och tänker du köpa julklappar för 5500 kr? Det tänker inte jag i alla fall.

Herrens frid!

/Elias

DN har idag en mycket utförlig och intressant artikel/intervju angående våld och porr och våldsporr etc. Det är två grabbar som funderar kring de filmer och klipp som polare länkar till, där folk dödas, våldtas, sticker ut sina ögon med gafflar osv. Dessutom dras tv- och dataspel med i diskussionen. Absolut värt att läsas!

Jag skulle säga att det finns två huvudsakliga sätt att se på det här.

Dels kan man ju hävda att tv-spel, film osv. som skildrar våld leder till mindre våld, eftersom det fungerar ställföreträdande. En människa med en massa agressioner måste ju få ut dem på något sätt, och kanske är det bättre att döda terrorister på datorn, än att slå ner folk på krogen (som nu i helgen) eller gå loss med ett hagelgevär i klassen? En del av oss människor lyssnar ju på hårdrock om vi blir arga, andra super sig fulla. En del skriker och gapar, andra gråter. En del agerar utåt, genom att slå eller skära någon. Andra agerar inåt, genom att skära sig själva. (En gammal minnesregel här är att killar oftast skär andra, tjejer sig själva, men det är precis samma sak de gör på olika sätt. Grovt förenklat och katigorieserat naturligtvis.)
Kanske är internetvåld, filmer pch tv-spel bara ytterigare ett sätt att uttrycka frustration, ilska och agression? Och kanske är porr bara ett till sätt att uttrycka sin sexualitet? Jag menar, det är väl bättre att män tittar på våldsporr hemma, än att de våldtar någon?

Ett annat sätt att se det hela på, är att en individs verklighetsuppfattning och värderingsgrund förvrids och förstörs av underhållningsvåld och porr. Om du och jag regelbundet matas med information som berättar något, kommer vi att utgå ifrån den informationen i våra reaktioner. Vi kommer att formas av den. Ett barn som växer upp i en familj med en viss politisk åsikt, visar högre tendens att hamna inom samma politiska riktning, än att hamna i en motsatt. Varför då? Därför att det värderingssystem som förmedlas till barnet, som barnet lever mitt i, leder fram till slutsatser, impulser och handlingar som har just den riktningen. Flyttas barnet till en familj med ett radikalt annorlunda värderingssystem, formas barnet långsamt om, och dess handlingar kommer så småningom att visa detta. Om ett barn exempelvis bor i en konservativt kristen familj, ingår antagligen åsikter om livets okränkbara värde och Bibelns värde som riktningsgivare som tunga poster. Flyttas barnet till en radikalt kommunistisk familj, kommer antagligen mycket av värderingarna finnas kvar, men en del saker kommer att ifrågasättas och barnets eget värderingssystem förändras. Kanske fortsätter barnet ex. hävda att varje människa är ovärderlig och lika mycket värd, men slutar att se på Bibeln som auktoritet.

När slutar en människa då formas av de värderingssystem hon omges av? Aldrig. Om vi tänker oss att en människa föds med drifter och delar av en personlighet (för jag tror inte att vi föds som tomma blad, det är barn på tok för olika för, redan i späd ålder), så har den ju ganska tidigt någon typ av värderingssystem. Från början handlar allting om barnet självt, men det utveckas med åldern. Mer och mer påverkas och påfylls människans värderingssystem, under tiden som hon växer upp. Det egna systemet blir med tiden allt mer genomtänkt och välgrundat, och påverkan från andra system blir mindre. Men det slutar aldrig. Om jag plötsligt skulle börja umgås regelbundet med nynazister, skulle säkert delar av mitt värderingssystem färgas av deras. Precis som deras troligen skulle färgas av mitt.

Slutsats då: Om vi tittar på våld och porr och faktiskt vad som helst annat, så kommer vi att på något sätt påverkas av det. Låter vi en stor del av vår tillvaro domineras av något, kommer det att påverka ännu mer. Tittar vi mycket på våldsfilm, kommer våld alltmer att framstå som en naturlig del av världen, och ett allt sundare sätt att uttryckas in ilska på. Undermedvetet kommer vi dessutom att ha matat oss själva med våldsbeteendet, vilket vid ex. fylla eller okontrollerad ilska, kommer gör att vi har närmare till det.
Tittar vi på porr, kommer vi att forma om vår sexualitet, så att vi "lär oss" att svara på vissa handlingar osv. Tittar någon mycket på porr där mannen är dominant, kommer det alltså utifrån detta innebära både att hans värderingssystem förändras, så att hans bild av kvinnors ställning gentemot män förändras, och att hans sexualitet har blivit tränad til att förknippa upphetsning med makt.

Så: what goes around comes around. Är en människa full av frustration och ilska, kommer den att få ut mer av våldsskildringar. Tittar en människa mycket på våld, kommer våldet i hennes världsbild att ha en mer naturlig plats.
Det är alltså korrekt av oss att övervaka vad vi får i oss. Tycker vi att våld är fel, går det emot detta att titta på våldsfilm. Tycker vi att sex hör hemma mellan två människor, är porr fel. Tycker vi att det är äckligt att vi har ett sånt sug efter att köpa lyxprodukter när människor svälter, ska vi undvika reklam.
Du är på inget sätt immun mot påverkan.

Herrens frid!

/Elias

Den lilla gruppen män smyger sig allt närmare skogsdungen. De rör sig smidigt och ljudlöst. Till och med nattens ljud har tystnat runt omkring dem. Månen är nästan full, och dess vita sken lyser då och då upp något av männens ansikten. Det är inga onda ansikten, men inte heller vänliga. En blandning av rädsla, sorg, hat och bitter beslutsamhet syns i deras ögon och spända anletsdrag. Nu är de tillräckligt nära för att höra hans snarkningar. Han ligger med munnen halvt öppen, och nacken i en obekväm vinkel på grund av den ojämna marken. Hans buskiga ögonbryn rycker då och då till, hans armar likaså. Han vrider sig och grymtar till. Ett ärr över mannens bål visas delvis då tröjan åker upp.

Männen drar sig närmare.

 

Det var en vecka sen. Den lilla familjen hade precis kommit hem från semestern, och på måndagen skulle mamma och pappa börja jobba igen. Son och dotter skulle tillbaka till skolan. De var trötta efter två veckor i Italien, två veckor där det blivit tydligt att någonting var fel i familjen. Mamma och pappa hade bråkat nästan hela sista veckan. På torsdagskvällen hade pappa slagit igen dörren efter sig och inte kommit tillbaka förrän mitt på fredagen. Mamma hade gråtande förklarat för barnen att "Pappa och jag har inte haft tid att prata med varandra på länge, och då kan det bli så här när man åker på semester. Men det kommer att bli bra igen, jag lovar."

Det blev aldrig bra igen.

 

Han kliade sig långsamt på sidan av magen, och lät sen handen fortsätta upp till ansiktet för att nå skäggstubben. Hade han kunnat, hade han gråtit. Hade han kunnat, hade han skrikit och sprungit därifrån. Flaskan lyftes av den andra handen, och smaken brände bort lite till av smärtan. Han sänkte flaskan och såg sig omkring. "Förbannat orättvist, det är vad det är" försökte han övertala sig själv. Det var så de hade förklarat för honom varför det svartnade för honom och han slog folk blodiga i högstadiet. Och det var verkligen orättvist. Varför skulle de få ha ett bra hem, jobb där de tjänade bra med pengar (för det syntes tydligt på tv:n och stereon), vackra barn och en fungerande familj (för det syntes tydligt på bilderna ovanför tv:n och stereon). Han hade aldrig fått någon av de förmånerna. "Det var rätt åt dem", tänkte han när han klev över den livlösa handen med märken efter vigselringar och lät flaskan lyftas till läpparna igen.

Hans pappa hade också haft vigselring. Han hade fortfarande kvar ett märke under högra ögat från den.

 

När de kommer närmare mannen, ser de stereon han vilar ena handen på. Flera av familjens saker ligger utspridda runt honom, små föremål som männen känner igen. En av männen, sonens och dotterns morbror, känner igen en guldram där familjeporträttet satt. Ilskan väller upp inom honom, han rusar okontrollerat och med ett skrik fram mot mannen. De andra följer hans exempel, och mannen, berusad av sömn och billig sprit, snubblar upp på fötter.

Kampen är snart över, och de för honom under kontroll tillbaka till det lilla samhället. Morbror spottar på honom och slår honom ibland över huvudet eller i sidan där de sitter i baksätet. Gråten rinner ur morbrors ögon, samtidigt som han häller glåpord över mördaren.

 

Väl framme i stan, blir männen osams. "Jag ska döda honom!", väser morbror. "Vi ska straffa honom, men vi kan inte döda honom", menar en av de andra männen. En häftig diskussion utbryter, och männen delas upp i två grupper, förenade i sitt hat till mannen, men delade i sin åsikt om straffet. Till slut lyckas morbror få rätt i sina krav på blod. Männen hjälper honom att föra ner mördaren i morbrors källare. Där låser de in honom, lämnar honom i morbrors våld.

En del av männen tycker att det känns olustigt, men ingen av dem är beredda att utföra något annat straff, och det är ju ändå morbrors släkt som mördaren har dödat.

 

Morbror har en säker källare. Ingen kommer in eller ut ur den utan hans hjälp. Och nu sitter mördaren där. Morbror sitter med sin revolver och en stadig whisky vid köksbordet. Han är flera gånger på väg att resa sig och gå ner i källaren för att utdela straffet. Men han hindrar sig. Han häller upp ytterligare ett glas, och funderar över situationen. Så skrattar han till, och bestämmer sig.

 

Mördaren har nyktrat till snabbare än någonsin. Han fryser, men vet inte hur mycket av det som beror på att det är kallt i källaren och hur mycket som beror på rädslan. Han vet att den där tokiga mannen kommer att döda honom. Han har försökt att ta sig ut, men källaren är som ett fängelse. Det klirrar lite om bältspännet när det skakar emot byxknappen. "Den där mannens ögon var de läskigaste jag sett", tänker mannen. "Han kommer att njuta av att döda mig."

Så öppnas dörren, och den fruktansvärda mannen står i öppningen med en stor revolver riktad mot honom. "Du kommer inte att dö ikväll", säger morbror med ett snett leende. "Du kommer att dö den 23:e Oktober klockan 13.42. Det är om en knapp månad. Precis en månad efter att jag såg min syster död." Morbror skrattar till och stänger dörren.

Mannen med ärren faller i gråt, för det kan han.

 

Varje sekund av den kommande månaden är den värsta i mördarens liv dittills.

 

Den 23:e oktober dör mördaren av ett revolverskott. Han är utmärglad trots att han faktiskt har fått mat. De andra i samhället vet precis vad som kommer att hända, så ingen är förvånad över smällen som hörs klockan 13.42, även om någon vänder huvudet mot marken. En del av männen som var med och röjde upp Familjens hus är med och ser på när mördaren får sitt straff. Samhället kan återigen andas lite lättare.

 

Känns det olustigt? Kanske overkligt?

Byt ut Morbror mot staten, och ta bort alla känslomässiga band till offren från honom, så har du dödsstraffet framför dig. Det finns ingenting som kan ursäkta dödsstraffet, det sjukaste system som människan någonsin konstruerat. Hur man kan bestämma ett klockslag för en människas död, när man redan har honom/henne under fullständig kontroll. Hur man kan rättfärdiga ett mord med ett mord. Hur man kan tro att en människa har förverkat sin rätt att leva. Tack Gode Gud för att jag får leva i ett land där vi inte har rätt att döda människor.

 

Herrens frid.

 

/Elias

Jag läser om Kd:s kris i abortfrågan, om att Pelé tycker att vi ska ha Gud som president över jorden, att en guvernör med simbassänger och konstbevattning manar delstaten till bön mot torka och att talibaner misshandlar hjälparbetare för att få dem att konvertera.

Samtidigt som dessa saker händer i vår nutid, läser jag en kurs i kyrko- och missionshistoria. Vi har läst om hur kristendomen går över från att vara en sammanslutning människor som söker Gud och tillber Kristus, till en organiserad kyrka med makt och lära. I går fick vi en föreläsning om korstågen. Kanske en snabbresumé är på sin plats, som bas för mina kommande reflektioner och ställningstaganden.

Bakgrunden till korstågen är komplicerad, varför denna beskrivning är gravt förenklad. Som grund kan i alla fall sägas att Romarriket hade delats, så att man nu tydligt kunde urskilja en väst- (Katolska) och östkyrka (Ortodoxa). Det västromerska riket hade blivit uppdelat i flera olika delar på inte alltid så fredlig väg. Det östromerska riket (Bysans) däremot, höll sig skapligt intakt. År 1071 åker dock Bysans på rikligt med spö av Turkarna vid Manzikert, och man tappade kontrollen över fler och fler områden.

Det hela kan sägas ha börjat med att de muslimska turkarna gjorde det mer och mer osäkert för de kristna pilgrimerna att resa till Jerusalem. Fler och fler pilgrimer råkade ut för överfall där de rånades och/eller mördades. Östkyrkan och Bysans kallade då på hjälp från västkyrkan och påven Urban II. Denne passar på att använda alla de konflikter och småkrig som pågår i de västromerska områdena, och kanalisera denna krigsvilja för att "befria de östromerska bröderna". Han passar dessutom på att utlova syndernas förlåtelse till de som åker och slåss som krydda på moset. Tyvärr tycks korsfararnas fromhet inte riktigt vara grunden för deras agerande, då de på sin väg genom Bysans (vilka de alltså skulle hjälpa) plundrar byar och städer på förnödenheter och annat. I stället för att befria Jerusalem och sina östromerska bröder, kommer de att starta en period av korståg, vilka lämnar svallvågor av blod, sorg och bitterhet som fortfarande upprör de religiösa vattnen i världen idag. Mycket av konflikterna mellan Ortodoxa och Romersk-katolska Kyrkan idag härstammar från denna period, för att inte tala om problematiken i dialogen mellan Kristna, Muslimer och Judar.


Men vad har då allt detta att göra med de nutida saker som jag beskrev i början? Jo, följande: en genomgående trend som jag ser i religionshistorien, är hur ofattbart dåligt det har blivit när religion, makt och politik rörts ner i samma bunke och hällts ut på tallriken, i stället för att serveras sida vid sida. Och denna trend fortsätter fortfarande idag. George W. Bush (den fria världens ledare du vet) har vid minst ett tillfälle valt att nyttja följande retorik: "Det är den här tidens korståg" när han beskrivit sina aktioner mot fattiga länder i arabvärlden.

Och det är här det blir läskigt. När man glömmer skillnaden mellan religion och politik, mellan tro och landstillhörighet, mellan "vi människor" och "vi kristna/muslimer/judar/hinduer etc." och "de andra som tror fel".
Det är ofta ganska lätt att se när ihopblandningen skett. När ord som "högerkristna", "vänsterkristna" eller "statskyrka" används, är vi där. När ett politiskt parti gör anspråk på att vara det kristna alternativet, eller när sekulära partier styr kyrkan. Ett parti som grundas på Kristus, borde väl helt enkelt tala om Kristus och inte främst abortfrågor och samkönade äktenskap? Fast det går inte, därför att det hör hemma i religionen, inte i politiken. Det hör hemma i människors hjärtan och liv, inte i sakfrågor om skatt, sjukvårdslagstiftning och friskolor. Och en kyrka som styrs av sekulära partier siktar inte längre på religion, utan på politik. Detta betyder förstås inte att kyrkan inte kan styras demokratiskt. Däremot gör den det inte, om man godkänner ett valdeltagande på 12%. Alla andra sammanhang skulle skratta åt en sån demokrati.

Nej, låt Kristus vara målet för ditt liv, och rösta på det parti som du tror skapar det bästa samhället. För det finns nämligen inget parti som för Guds talan. Däremot gör vi rätt i att be för våra makthavare och att rösta för de saker som vi tror är rätt.

Inte förrän i den yttersta tiden kommer Pelés dröm nämligen att gå i uppfyllelse och Gud bli president. Tills dess har vi att nöja oss med demokratin och bristfälliga människor.

Herrens frid och rika välsignelse.

/Elias

(http://www.killer-tees.com)

För ett tag sen så såg jag en kvinna på SVT (på en av de där förmiddagskonferenserna vi normalt zappar förbi vet du) som pratade om att människan är en varelse och inte en görelse. Jag har för mig att hon pratade om barnuppfostran, och att hon jämförde svenskar och sydeuropéer. Om ett barn kommer springande till sin pappa i Sverige med en teckning, säger pappan i allmänhet typ att: "Vad duktig du är!". I motsvarande situation säger den sydeuropeiske pappan "vad bra att du har roligt!".

Nu går det förstås att argumentera för olika saker utifrån detta. Kanske indikerar det här att vi har kommit längre i kapitalismens labyrint är våra medeuropéer med bra väder? Den inbyggda produktionsmentaliteten som resulterar i en lyckad kapitalist inpräntas kanske redan här i barnet? Och då kanske det delvis är här som skillnaden ligger, som lett till att vi har en mycket bättre ekonomi än ex. Spanien?

Ja, så går det nog att argumentera. Och på sätt och vis håller jag med. Det är ett kapitalistiskt (och därmed individualistiskt) förhållningssätt. Men om det är det som lett till Sveriges bättre ekonomi eller inte är inte så självklart. Tydligare är då andra saker som kapitalist-individualismen leder till: ensamma människor, fler sjukskrivingar som bygger på utbrändhet och depressioner, fler självmord och mer mobbing i skolorna.

Jag menar, likt den där kvinnan på SVT, att det är viktigt att vi skiljer på vad vi är och vad vi gör. Skapligt mainstream kan man tycka, men om man börjar rota i det är det inte riktigt så enkelt. Skiljer du och jag verkligen på varande och görande? Om jag gör ett försökt att definiera vem jag är och vad jag gör utan att blanda ihop kategoerierna, kan det kanske se ut så här:

Jag är: Elias, Älskad av Gud, Döpt, Konfirmerad, Gift, en-och-åttionio, alltmer vältränad/mindre otränad, Frälst genom Jesus Kristus, svag och stark om vartannat, bra på människor och dålig på årtal, syndare, prästkandidat för Stockholms Stift, Människa.

Jag gör: Studerar teologi, spelar golf, tränar bodypump/gym/badminton, går i kyrkan skapligt regelbundet, skriver blogg, spelar gitarr, ber och läser Bibeln, väljer fel 100 gånger om dagen, väljer rätt 100 gånger om dagen, tittar på simpsons och annat kul på tv, gråter och skrattar då och då, etc.

Ja, men riktigt så enkelt är det ju inte. Att jag studerar teologi - gör inte det mig till teologistuderande? Och om någon som jag bara träffar på gymmet skulle få mig bekriven, skulle han/hon antagligen säga "Jaså, det är ju han som tränar bodypump."... Det vi gör och det vi är påverkar alltså varandra. Om jag ex äter svamp, så gör det att jag plötsligt är illamående. samtidigt så mår jag ju illa, vilket rä någon man gör. Så, väl ofta tycks alltså skillnaden mellan att vara och att göra snarare vara språklig än faktiskt.

Då vill jag hävda att det pragamtiskt mest intressanta, är hur du definierar dig själv. Vad sätter du i kolumnen "det jag är", och vad sätter du i kolomnen "det jag gör". Det är nog där det praktiskt meningsfulla finns.

Så, vad tycker du? Jag har missat att uppmuntra till det, kära läsare, men jag tar MED GLÄDJE emot kommentarer på min blogg. Håller du med mig eller inte? Hur definierar du dig själv? Vad är du och vad gör du?

Herrens frid!

/Elias