The Way I are..?
Nu går det förstås att argumentera för olika saker utifrån detta. Kanske indikerar det här att vi har kommit längre i kapitalismens labyrint är våra medeuropéer med bra väder? Den inbyggda produktionsmentaliteten som resulterar i en lyckad kapitalist inpräntas kanske redan här i barnet? Och då kanske det delvis är här som skillnaden ligger, som lett till att vi har en mycket bättre ekonomi än ex. Spanien?
Ja, så går det nog att argumentera. Och på sätt och vis håller jag med. Det är ett kapitalistiskt (och därmed individualistiskt) förhållningssätt. Men om det är det som lett till Sveriges bättre ekonomi eller inte är inte så självklart. Tydligare är då andra saker som kapitalist-individualismen leder till: ensamma människor, fler sjukskrivingar som bygger på utbrändhet och depressioner, fler självmord och mer mobbing i skolorna.
Jag menar, likt den där kvinnan på SVT, att det är viktigt att vi skiljer på vad vi är och vad vi gör. Skapligt mainstream kan man tycka, men om man börjar rota i det är det inte riktigt så enkelt. Skiljer du och jag verkligen på varande och görande? Om jag gör ett försökt att definiera vem jag är och vad jag gör utan att blanda ihop kategoerierna, kan det kanske se ut så här:
Jag är: Elias, Älskad av Gud, Döpt, Konfirmerad, Gift, en-och-åttionio, alltmer vältränad/mindre otränad, Frälst genom Jesus Kristus, svag och stark om vartannat, bra på människor och dålig på årtal, syndare, prästkandidat för Stockholms Stift, Människa.
Jag gör: Studerar teologi, spelar golf, tränar bodypump/gym/badminton, går i kyrkan skapligt regelbundet, skriver blogg, spelar gitarr, ber och läser Bibeln, väljer fel 100 gånger om dagen, väljer rätt 100 gånger om dagen, tittar på simpsons och annat kul på tv, gråter och skrattar då och då, etc.
Ja, men riktigt så enkelt är det ju inte. Att jag studerar teologi - gör inte det mig till teologistuderande? Och om någon som jag bara träffar på gymmet skulle få mig bekriven, skulle han/hon antagligen säga "Jaså, det är ju han som tränar bodypump."... Det vi gör och det vi är påverkar alltså varandra. Om jag ex äter svamp, så gör det att jag plötsligt är illamående. samtidigt så mår jag ju illa, vilket rä någon man gör. Så, väl ofta tycks alltså skillnaden mellan att vara och att göra snarare vara språklig än faktiskt.
Då vill jag hävda att det pragamtiskt mest intressanta, är hur du definierar dig själv. Vad sätter du i kolumnen "det jag är", och vad sätter du i kolomnen "det jag gör". Det är nog där det praktiskt meningsfulla finns.
Så, vad tycker du? Jag har missat att uppmuntra till det, kära läsare, men jag tar MED GLÄDJE emot kommentarer på min blogg. Håller du med mig eller inte? Hur definierar du dig själv? Vad är du och vad gör du?
Herrens frid!
/Elias
Jag tycker det känns jobbigt att du drar in svamparna i ditt illamående. Svamp är nyttigt, gott och billigt. Ska du klanka ner på någon art av varelser borde det vara renar. Dom är i och för sig goda att äta men förorsakar olyckor, är små, elaka och går inte att ha till något praktiskt (förutom att äta alltså).
Ett litet djur som är mer nyttigt är kaninen, dom går också att äta. Men dom går även att ha till kaninhoppning, barnen kan leka med dom, man kan rida på dom (om man är nog liten), dom går att ha som flasköppnare (gigantiska framtänder). Behöver man en lönnmördare men inte har råd med Baltic Inkasso kan man köpa en killerrabbit ála Monthy Python.
Mitt råd till dig är att sluta att klanka ned på svamp och istället lyfta upp den fantastiska kaninen.
JoKa: Nja, det som talar emot din argumentation är att du har fel. Ungefär så här står det på http://www.svampguiden.com/giftsvampar.asp : "De arter som står för de allvarligaste svampförgiftningarna i Sverige är vit flugsvamp, lömsk flugsvamp, toppig giftspindling och så kallad matsvamp.(Naturligtvis skulle ingen, om inte det olyckliga namnet uppkommit, ha kommit på idén att råka sammanblanda den med mat.)" Ett ganska exakt citat faktiskt. MEn mitt huvudargument är att du har fel. Dessutom hade jag en kanin. Han dog av att han åt för mycket frigolit. Det var puckat. Elias
Åt ni upp kaninen?
Annars kan man som jag tidigare påpekat använda kaninen som flasköppnare, dock måste en död kanin frysas eller konserveras på annat sätt för att detta ska fungera (annars ruttnar den).
Här har du för övrigt en lista på matsvampar (ja, det heter så). http://www.svampguiden.com/matsvampar.asp?doo=s%F6k&k1=1
Jag kan särskilt rekommendera murklor, mycket goda och kan ge härliga hallucinationer utan att man äter dom till och med (jag vet av erfarenhet).
Känns det bättre nu när du fått en rejäl debatt på din blogg. Förövrigt har jag ca 40 unika besökare per dag som inte är jag alltså.
Hm. Jag är kristen. Förvisso är kristendom på sätt och vis något jag "utövar", genom att be eller gå i kyrkan tex. Fast även då jag inte just för stunden ber tex, så är jag fortfarande kristen. Jag pluggar. Det är något jag gör. Jag är förvisso student även då jag inte pluggar, och presenterar mig som sådan om någon frågar, men jag vet inte om jag anser det vara till jättestor vikt för hur jag uppfattar mig själv. Så småningom kommmer jag inte plugga längre, men ändå vara så gott som samma person. Jag är lycklig. Även då jag just för stunden är missnöjd.
Okej, längre än så kom jag inte och resonemanget var inte särskilt genomtänkt. Men jag vill passa på att invända mot tidigare kommentarer att kaniner är ganska små och knappast kan ha så mycket kött på sig. Bättre än inget kött alls, så klart, men jag tycker ändå att det borde finnas bättre saker, lämpligare djur, att upphöja.
Säg ett mer användarbart djur och ge goda argument så ska jag genast ändra min åsikt.
Prova att söka på ordet kanin på Google och du får ca. 2,4 miljoner träffar, jämfört det med ex. jordekorre (10400st), myrslok (11900st), isbjörn (95300st).
Så kanin är riktigt hett på internet också.
Mia: Kul att du funderade vidare på frågan! Kan man då kanske fortsätta med att fråga så här: Är att du är lycklig verkligen en del av VEM du är? Handlar det inte mer om HUR du är? Och då är man inne på riktigt svåra frågor...
Johan: Jag börjar bli lätt orolig över den här fascinatonen du uppvisar vad gäller små hoppande gnagare. Jag vill för säkerhets skull påminna dig om 3 Mos 18:23. Detta gäller med all säkerhet även kaniner. Dessutom borde enligt tidigare resonemang kissekatten vara det djur vi ska upphöja. Ordet "kisse" ger nämligen 2,9 miljoner träffar, och översatt till engelska betydligt fler. Likväl ser du mig inte pryda bloggen med garnnystan och strömming. Och dämed basta. Däremot noterar jag med glädje att man har möjlighet att börja kommentera dina bloggar. Kul!
När det gäller katter säger jag bara en sak: Nej tack.
Jag är aningens allergisk mot dessa mordmaskiner.
Frågan om vem jag är kan man fundera på, hör inte vem jag är ihop med hur jag är? Eller påverkar det åt andra hållet? Vilket är orsak och vilket är verkan?
Förövrigt hämtar jag nyckeln till tisdagsmorgonens mörker imorgon hos Odens son.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=716764
..?
Det är med sorg i hjärtat jag läser detta.
Jag kan bara hänvisa till en bild på en kanin i sin krafts dagar.
http://www.angelzfunnyz.com/Portals/0/Gallery/Album/3/killerbunny.jpg
Som du ju nämnde så är skillnaden till stor del en språklig. Det tycker jag är jätteintressant! Men det jag ville säga egentligen var att jag tror att skillnaden litegrann ligger i hur vår egen påverkan ser ut, eller om vi har någon sådan.
Saker som vi ÄR är (för mig) sådant som det är svårt att påverka i den ena eller andra riktningen. Jag är t.ex. en-och-sextiotre, du är en-och-åttionio. Jag är språkintresserad, du är bra på människor. Jag är kvinna, du är man. Jag är Hansonfan, du är det av någon outgrundlig anledning inte...
Saker som vi gör däremot förändras och går i hög grad att påverka av egen kraft. Du tränar och det gör inte jag, men det betyder inte att det alltid kommer att vara så... Jag kan börja träna närsomhelst (även om sannolikheten är liten) och du kanske slutar. Mias exempel med "student" passar också det in här. Jag skulle inte definiera mig själv som student, trots att jag studerar. Den rollen utgör nämligen ingen bergfast del av min personlighet. Däremot kanske jag skulle presentera mig som "studerande". Det är för mig en annan sak. Och så är vi tillbaka i det språkliga där jag började...
Och jag vet inte om det ligger nåt i det här alltså. Jag bara spekulerar.
Jonni: Jag tror att du har väldigt rätt. Det finns saker hos oss som är oföränderliga, och de är de som utgör grunden för vilka vi är. Kanske går det att likna oss vid hus, som fortsätter stå på samma grund, och kan vara gulmålade ett år och rödmålade nästa, utan att vara olika hus..? =) Samtidigt blir det ju intressant att fundera kring de saker som är gränsfall. Om du ex. fick reda på att Hanson-bröderna hade mördat en massa barn, skulle du antagligen inte längre se dig själv som ett Hanson-fan. Skulle man få säkra bevis för att man hade missuppfattat hela världen och Gud inte finns, skulle man sluta vara kristen.
Och när vi blir äldre blir vi kortare igen... Tappar vi vår identitet om vi byter kön...? Vari ligger år identitet egentligen? Kanske kan man länka ihop frågan med "Ditt värde"-inlägget och hävda att vår identitet ligger i att Gud har skapat oss individuellt till sin avbild?
