Reflex

Jag tog en promenad idag. Efter kanske 100 meter såg jag en gul post-it vid vägkanten. Det stod "Kom ihåg varför vi firar påsk!", med ett litet kors ritat bredvid. Jag fortsatte gå, mötte folk och hästar, såg sjön och fabriken, kyrkan och solen. I sjön låg en sönderslagen kundvagn och en halvt uppbränd kanot. En trasig brygga låg halvt under vattnet. Efter ett tag blev jag tvungen att sakta ner lite, eftersom jag långsamt höll på att komma ikapp kvinnan framför, och jag inte ville att hon skulle bli rädd. Ja, vi killar tänker så. Efter att tillräckligt många kvinnor har berättat att de tror att de ska bli våldtagna när män kommer ikapp dem, börjar man anpassa sitt tempo på gångvägarna i skogen.

Varför berättar jag då allt detta? Vill jag moralisera över att snorungarna kan ta ut sina aggressioner på sina egna saker i stället för andras kanoter? Eller att individualismen har tagit bort de sista bitarna av respekt och tillit som fanns? Nej, inget av detta behövs. Vi vet redan det.

Jag vill istället läsa hela den här promenaden genom den lilla post-it-lappen. "Kom ihåg varför vi firar påsk." Det kan inte undgå någon att den här världen är fallen. Det kan inte vara meningen att det ska vara så här. Ofta - för en del mycket ofta - lyser någonting annat igenom. Allting är inte elände, utan livet är oftast ganska bra. Men det är när det inte är så, som vi reagerar. När jag promenerade ner till sjön, förväntade jag mig att solen och vattnet tillsammans skulle vara vackert. Och det var det. Men någonting var inte som det borde: de sönderslagna sakerna som låg i vattnet. På samma sätt är det i hela vår värld. Golfströmmar, vindar och jordplattor funkar rätt bra, men då och då inträffar en naturkatastrof. Vi lever i en värld av överflöd, men folk svälter ihjäl varje dag. Samhällets ekonomi håller ihop, men till och med i Sverige finns folk som saknar tak över huvudet. Människor har kapacitet att leva tillsammans, men ändå är vi rädda för att bli överfallna eller lurade. Och det goda vi vill göra gör vi inte, men det onda vi inte vill göra, det gör vi.

Kort sagt: vi har en gemensam känsla av att "men så här kan det inte vara meningen att det ska vara." Och det var därför som Jesus kom. Jesus dog på korset, och tog med sig din och min synd , skam  och skuld  med sig i graven. Gud har erbjudit oss ett alternativ, där vi får lämna våra misslyckanden (för jag gissar att du liksom jag om och om igen faller för frestelser och gör det vi egentligen tror är ont) till honom. Jesus dog för att befria dig och mig.

Men döden kunde inte behålla honom. Jesus uppstod igen från de döda och besegrade dödens och syndens makt för din och min skull. Kan vi bara mitt i vårt äggätande och godisfrossande klämma in den insikten, kan vi få fira påsk på riktigt. Låt oss ta en liten paus, och fundera på vad som är viktigt och vilken riktning vi egentligen vill gå åt. Även om du inte är kristen, kan påsken få bli en möjlighet att stanna upp och betrakta livet lite grann utifrån, utan att springa omkring i det hela tiden. Det är lättare att se klart om man lyfter blicken lite.

All trötthet, ensamhet, uppgivenhet och maktlöshet byts i påskens mysterium ut till hopp, hoppet om den eviga glädjen som Jesus Kristus bjuder in oss alla till, den glädje som i Honom finns redan nu, men ännu icke är allt i alla.

Glad Påsk i Jesu namn!

Herrens frid.

/Elias