Klokskap
Mässa Storkyrkan 2010-07-05
Matt 16:13-20
När Jesus kom till området kring Caesarea Filippi frågade han sina lärjungar: "Vem säger människorna att Människosonen är?" De svarade: "Somliga säger Johannes döparen, men andra säger Elia och andra Jeremia eller någon profet.". "Och ni", frågade han, "vem säger ni att jag är?" Simon Petrus svarade: "Du är Messias, den levande Gudens son." Då sade Jesus till honom: "Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen." Sedan förbjöd han lärjungarna att tala om för någon att han var Messias.
Gud skapade en gång ett litet barn. Redan i moderns liv vävde han samman alla de delar som tillsammans skulle vara just det barn han ville skapa. Han bestämde att barnet skulle vara ödmjukt och lite tillbakadraget, inte i behov av att vara i centrum. Han bestämde att barnet skulle finna sitt uttryck i musik och konst, och att barnet skulle måla med vänster hand. Han såg på det han hade bestämt, och såg att det var mycket gott. Gud log.
Så föddes barnet, in i en familj av ganska vanliga människor. Barnet hade en ganska trygg och god uppväxt, med kärleksfulla föräldrar och några nära vänner. Barnets pappa kunde dock inte komma över att barnet aldrig riktigt verkade fatta hur roligt det var med fotboll och tennis. Han önskade att barnet skulle ta för sig mer, inte stå mitt på planen och nynnande ta några danssteg. Barnets mamma var orolig för att barnet aldrig verkade förstå hur bokstäver och siffror fungerade. Istället för att träna på sitt alfabet, brukade barnet rita blommor och ansikten i marginalen, och när det var dags för presentation inför klassen blev det alltid fel. Dessutom hade barnet en beklaglig tendens att använda vänster hand, så att bokstäverna blev utsmetade på pappret.
Barnet växte upp, och blev så småningom en vuxen. Hur denna vuxna människa blev vet jag inte.
Gud har skapat oss alla, dig och mig, efter sin plan. Vilka vi är och vad meningen med våra liv är, är inte någonting som vi uppfinner allt eftersom, det är något som är oss givet av Gud. Gud valde att just du och jag ska finnas. När vi vågar gå förbi det som ”alla tycker”, och tänka själva, söka själva, börjar det hända saker. Jesus frågar Petrus: ”Vem säger människorna att jag är”, och Petrus berättar. Sedan frågar Jesus: ”och vem säger du att jag är?” och Petrus bekänner sin tro på Jesus som Den Levande Gudens Son. I och med detta, ger Jesus Petrus en fördjupad identitet. Redan i moderlivet har Gud skapat Petrus. Men då Petrus bekänner Jesus, händer någonting nytt. Petrus får inte en ny identitet, men Jesus öppnar en stängd dörr i Petrus, och ger Petrus en fördjupad identitet. Då vi söker att tillhöra och följa Jesus, kan vi alltmer bli de vi verkligen är. Livet i Kristus handlar inte om att bli någon annan än den vi är. Tvärtom handlar det om att alltmer bli de vi är. Då vi lär känna Kristus, börjar han ett verk i oss, ett verk som en gång i himlen kommer att bli fullständigt.
På vägen, påminns vi dock om och om igen om att vi inte är framme än. Vi upptäcker att det fortfarande bor saker i oss som inte hör hemma där, saker som ligger i vägen och hindrar oss från att vara de vi verkligen är.
När vi nu ska få överlämna våra synder till Gud, kommer jag speciellt fundera över hur jag har begränsat mig själv och människor omkring mig. Vad som ligger i vägen för Guds tankar för mig.
Herrens frid!
/Elias
Beredelseord Storkyrkan 2010-07-03
I Bibeln nämns ofta tre grupper av människor som Gud speciellt vill att vi ska ta hand om. Det är änkan, den faderlöse och invandraren. Det är tre grupper som på Bibelns tid var mycket utsatta, ofta helt beroende av hjälp utifrån. I den här texten svarar profeten Sakarja, som levde på 500-talet före Kristus, på frågan om vad Gud kräver, vad Gud vill ha av sitt folk. Vill Gud ha fasta, omvändelse och offer? Sakarja svarar inte med ja eller nej. Säkert uppskattar Gud dessa saker också, men det tycks inte vara det som ligger närmast hans hjärta. ”Nej”, säger Herren: ”mer än fasta och omvändelse, vill jag att ni är barmhärtiga. Barmhärtiga mot varandra, och speciellt mot den som är utsatt och svag i samhället.”
Det är inte svårt att se parallellen mellan de tre grupperna som här nämns och vår tid. Den faderlöse – människan som saknar trygghet, saknar tillhörighet och lever i utanförskap. Änkan – den ensamstående föräldern, den som lämnats kvar eller den som inte funnit någon att dela sitt liv med. Den som får bära bördor själv som man behöver vara två för att bära. Och invandraren – som brutit upp, lämnat det som var hemma och av ett eller annat skäl får försöka ta sig in i ett nytt och okänt sammanhang. Dessa är alltså de som Bibeln speciellt nämner som exempel på vilka som behöver oss, som Gud håller nära sitt hjärta.
Som människor misslyckas vi ofta med det här. Vi vet egentligen vad Gud önskar av oss när det gäller hur vi ska förhålla oss till varandra, och vi strävar efter det goda, men alltför ofta ger vi efter för fegheten, och ser först till vår egen vinning och säkerhet. Aposteln Paulus träffar kärnan i det här då han i Romarbrevet säger: Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig. Istället för att riskera oss själva, och låta barmhärtigheten få råda, väljer vi ofta säkerheten och bekvämligheten.
Vi ser det här i samhället, när hårda ord talas om att hemlösa eller andra utsatta har sig själva att skylla, eller då främlingsfientliga åsikter och partier vinner mark. Men vi ser det också i oss själva. I vår ofullständighet som människor, ingår att vi fäller för snabba omdömen, att vi tittar bort för att slippa se den som lever utanför, att vi låter misstanke och förakt få plats där barmhärtighet och rättfärdighet ska finnas. Jag känner igen det här hos mig själv, och jag är övertygad om att även du kan hitta tillfällen då du kommit till korta i detta. Det är i medvetenhet om denna ofullständighet, som vi får vända oss till Gud med allt vad vi är. Vi får lämna över allt det som blivit fel, de domar vi fällt över andra människor och de tillfällen då vi tittat bort och varit tysta istället för att låta barmhärtigheten råda. Och vi får be att Gud istället fyller oss med Helig Ande och leder oss till en större barmhärtighet och kärlek.
Herrens frid.
Teodicéproblemet
Jonathan Edwards...
På facebook har det länge funnits ett test som heter "Witch theologian are you?". Och jag blev... inte Luther, inte Calvin, inte Augustinus och inte Tomas av Aquinas. Jag blev Jonathan Edwards. Oavsett vad jag svarar, oavsett hur många gånger jag gör det där testet.
Så jag provade att leta reda på ett annat test med samma namn på nätet: Witch theologian are you?
Det här testet verkar lite mer heltäckande, och det verkar som att min teologi har förändrats radikalt mellan de två testen. Frågan till dig käre läsare, blir förstås: Witch theologian are you? =)
I det andra testet fick jag det här resultatet:
Herrens frid!
/Elias
Radikal protestantism.
1) människa och pappa
2) kristen
3) protestant
4) evangelisk-luthersk
5) karismatiker
6) prästkandidat
De två programmen hette "Protestanternas revolution" (Viasat History), samt "Knutby-vägen hem" (tv4).
Båda var förövrigt rätt bra tycker jag, och jag rekommenderar dem absolut.
1) Människa och pappa. Så sjukt det är med Knutby. Så sjukt att en miljö där en majoritet alla gånger går in med längtan att söka en kärleksfull Gud, en god gemenskap, ett hopp och en glädje, kan föda fram mord, otrohet, skräck och hat. Så tragsikt. Och så viktigt det känns att uppfostra min dotter till en tänkande och ifrågasättande människa.
2) Kristen. Jag är nog kristen av primärt 2 anledningar: Jag tror att det är sant, och jag tror att det är vägen till ett rätt liv med Gud. Tänk att dessa två grundpelare (som jag tror är någon typ av grund för de flesta) kan stötta upp så olika byggnader. Det kan vara maktgalna kyrkor på 1500-talet, kärleksfulla små tanter i Indiens slumkvarter, knutby-predikan om att cancer är konsekvens av människors egen synd (vänligen se valfri Bibelbok för motargument), eller du och jag.
3) Protestant. Den farligaste saken som reformatorerna sa, var att varje människa har möjlighet till en egen relation med Jesus. Det innebär att den egna Bibelläsningen, bönen och det egna tänkandet lyftes till gångbar teologi. Biskopar och präster tappar i en sådan teologi mycket makt, och kyrkan var ju vid den här tiden skapligt maktintresserad. Man kan säga att Luther m.fl. införde en typ av religiös jämställdhet. Men en del nöjde sig inte med detta. Radikala protestanter började fråga sig "men var finns då den inomvärldsliga jämställdheten och rättvisan som motsvarar den religiösa?"
4) Evangelisk-luthersk. Jag har skrivit det en gång förut, men jag skriver det igen: Tack Gode Gud för tat jag får vara i en kyrka som inte nyttjr apostoliskt ledarskap, utan en annan struktur, där jag hela tiden svarar inför någon. Mina brister kommer aldrig att kunna få fritt spelrum, utan om jag börjar uppmana någon till tokigheter i Jesu namn, kommer jag att bli av med min krage. Tack.
5) Karismatiker. Ja, det är jag. Det innebär att jag tror att den Helige Ande är konkret aktiv i den församling som låter honom vara det, och att församlingen byggs av medlemmarna och deras gåvor. In short. I en del karismatisk teologi låter man Andens tilltal vara nästan allenarådande, så att det ofta verkar gå emot Bibelordet, såväl som förnuftet, och gentemot dessa ha tolkingsföreträde. Det kan bli rätt tokigt då. Så kom "Barnflickan" (med förledande av Fossmo) fram till att det var hennes plikt både att vara otrogen och att döda - två saker som både Bibel och förnuft tydligt vänder sig emot. Kanske ska man istället säga att Andens tilltal, Bibelns ord och förnuftets röst alla är relevanta delar, och om de går isär finns det anledning att fortsätta pröva dem?
6) Prästkandidat. Tänk så många olika sorters präst och ledare man kan bli. Riktigt riktigt bra, och riktigt riktigt dålig på så många sätt. Jag vill vara radikal, ifrågasätta makten som de tidiga protestanterna, men jag vill också vara klok och sansad. Jag vill lyssna till Andens ledning, och jag vill reflektera kritiskt. Jag vill leda människor rätt, och jag vill tjäna dem och Gud.
Det blir inte helt enkelt. Tur att Guds nåd är så mycket större än mina brister.
Har du orkat läsa ända hit, är du värd all cred. Kanske orkar du då också lämna en lite kommentar och berätta vad du tänker? Jag blir otroligt uppmuntrad att skriva blogg när kommentarerna haglar... =)
Herrens frid!
/Elias
Mitt i själavården
Jag gillar Luther.
Herrens frid!
/Elias
Glad Påsk!
Varför berättar jag då allt detta? Vill jag moralisera över att snorungarna kan ta ut sina aggressioner på sina egna saker i stället för andras kanoter? Eller att individualismen har tagit bort de sista bitarna av respekt och tillit som fanns? Nej, inget av detta behövs. Vi vet redan det.
Jag vill istället läsa hela den här promenaden genom den lilla post-it-lappen. "Kom ihåg varför vi firar påsk." Det kan inte undgå någon att den här världen är fallen. Det kan inte vara meningen att det ska vara så här. Ofta - för en del mycket ofta - lyser någonting annat igenom. Allting är inte elände, utan livet är oftast ganska bra. Men det är när det inte är så, som vi reagerar. När jag promenerade ner till sjön, förväntade jag mig att solen och vattnet tillsammans skulle vara vackert. Och det var det. Men någonting var inte som det borde: de sönderslagna sakerna som låg i vattnet. På samma sätt är det i hela vår värld. Golfströmmar, vindar och jordplattor funkar rätt bra, men då och då inträffar en naturkatastrof. Vi lever i en värld av överflöd, men folk svälter ihjäl varje dag. Samhällets ekonomi håller ihop, men till och med i Sverige finns folk som saknar tak över huvudet. Människor har kapacitet att leva tillsammans, men ändå är vi rädda för att bli överfallna eller lurade. Och det goda vi vill göra gör vi inte, men det onda vi inte vill göra, det gör vi.
Kort sagt: vi har en gemensam känsla av att "men så här kan det inte vara meningen att det ska vara." Och det var därför som Jesus kom. Jesus dog på korset, och tog med sig din och min synd , skam och skuld med sig i graven. Gud har erbjudit oss ett alternativ, där vi får lämna våra misslyckanden (för jag gissar att du liksom jag om och om igen faller för frestelser och gör det vi egentligen tror är ont) till honom. Jesus dog för att befria dig och mig.
Men döden kunde inte behålla honom. Jesus uppstod igen från de döda och besegrade dödens och syndens makt för din och min skull. Kan vi bara mitt i vårt äggätande och godisfrossande klämma in den insikten, kan vi få fira påsk på riktigt. Låt oss ta en liten paus, och fundera på vad som är viktigt och vilken riktning vi egentligen vill gå åt. Även om du inte är kristen, kan påsken få bli en möjlighet att stanna upp och betrakta livet lite grann utifrån, utan att springa omkring i det hela tiden. Det är lättare att se klart om man lyfter blicken lite.
All trötthet, ensamhet, uppgivenhet och maktlöshet byts i påskens mysterium ut till hopp, hoppet om den eviga glädjen som Jesus Kristus bjuder in oss alla till, den glädje som i Honom finns redan nu, men ännu icke är allt i alla.
Glad Påsk i Jesu namn!
Herrens frid.
/Elias
Ok, nu börjar det bli jobbigt.
And to fear: a flame
And to burn a crowd that has a name
And to right or wrong
And to meek or strong
It is known, just scream it from the wall
I've willed, I've walked, I've read
I've talked, I know, I know,
I've been here before"
Men mitt i dessa resonemang finns en riktigt svår fråga. Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka den, den tycks inte riktigt låta sig fångas. Jag försöker i alla fall. Vilket ansvar har jag för andra människor, världen som helhet och mig själv och min lycka/tillfredsställelse? Och hur lirar de med varandra? Jag ger några exempel för att du ska förstå trots min otydlighet... Sen behöver jag definitivt din hjälp för att få någon reda i det här.
Jag skriver ju ofta om hur det är vårt ansvar att skänka pengar. Jag brukar föreslå 10%. Men om det nu är så att jag har skänkt 10%, och jag inser att jag ändå har råd att köpa en tröja, som jag verkligen gillar, men egentligen knappast behöver, är det då acceptabelt att jag köper den? Jag menar, om vi utgår ifrån denna situation: jag har skänkt de 10 procenten, och står och tittar på tröjan med visakortet i handen. För det svältande barnet, den HIV-smittade ensamstående mamman och den politiska fången förändras ju inte behovet av min hjälp för att jag har skänkt 10%? Och det är typ det här jag menar. Vilken rätt/plikt har jag när det gäller mina pengar, min tid etc.
På ett sätt är det ju också så att vi har en skyldighet att hålla oss själva skapligt tillfredsställda. Kanske är det inte fel att njuta av att jag är född i överflöd? Det är ju vansinne att skämmas över att ha fått goda förutsättningar. Det är ju faktiskt inte mitt fel att människor lider, även om mitt välstånd beror på deras fattigdom (sug på den moraliska skuldkaramellen förövrigt). Men hur mycket ska vi egentligen leva för oss själva, hur mycket för Gud och hur mycket för andra? Jag tycker att det är löjligt svårt.
Man kan ju krångla till det ännu mer (och ja, det är klart att jag i mitt virrvarr till inre måste göra det) och ta med just tid och fokus och liknande. Jag lägger löjligt mycket tid på mitt golfande. Typ lika mycket som jag la på mitt gitarrspel när det var mitt största intresse. Är detta acceptabelt? När människor svälter (och det är ju verkligen så att fler gör det än de som har det materiellt bra), är det då moraliskt acceptabelt att ägna minst en dag i veckan åt att sänka sitt handicap? Och då kan vi ju börja räkna våra tv-timmar. Eller bloggandet. Eller faktiskt nästan precis vad som helst i våra lyxliv. Hur kan man vila i sitt inre när människor lider överallt? Och hur kan man lida över det, när man själv har det bra, och på ett sätt nästan är skyldig de som har det sämre att njuta?
Vilken rätt har vi att njuta av vår rikedom, att "unna oss själva" saker, att slappa, att se till våra egna behov och vår egen längtan?
Och vilken skyldighet har vi gentemot våra medmänniskor?
Kom gärna med kommentarer, tankar osv, hur splittrade och stora eller snmå de än må vara. Tack.
Herrens frid.
/Elias
Små saker blir stora på väldigt nära håll.
Väldigt stora saker blir tyvärr också små på långt håll. 75% av jordens befolkning kan inte få ihop till mat och tak över huvudet varje dag. Ändå känns det på många sätt viktigare att kunna skänka något till min rika (o ja, lätt topp 4% i världen hela bunten) familj, än att göra något för någon som faktiskt behöver det. Idag såg jag tre hemlösa i stan. I Sverige. Men vad är det regeringen säger, ekonomin är ju i alla fall på väg åt rätt håll..? Pinsamt.
Ett litet felsteg kan få gigantiska konsekvenser. Svd skriver om en kille som tog fel beslut. Han valde att köra bil trots att han druckit sprit. Två män dog av det lilla valet. (läs här) "En liten nubbe borde man väl kunna köra bil på?" "Om jag bara dricker en liten stark, i stället för en stor, kan jag lätt skjutsa hem dig." "Kom igen, va inte så tråkig. Ett litet glas vin kan du väl ta, även om du ska köra?" Den kampanjbild som etsat sig fast starkast i min hjärna är den som fanns i väntrummet inför uppkörningen. Det var en bild på en liten leende 5-6-årig flicka i gul sommarklänning. Under fanns texten "Det värsta du kan träffa på väg hem från festen är inte polisen. Kör nykter."
Riktigt riktigt stora saker kan också bli mycket mycket små. Gud, allsmäktig härskare, allgod far och rättfärdig domare klev ner i sin skapelse. Ordet blev kött, alltings ursprung tog plats i en mänsklig gestalt. Och Han valde inte att komma som kung. Han valde inte att komma som härskarornas härförare. Inte heller valde Han att komma som domare. Han valde att komma som ett litet litet barn, född av en liten liten mor. Han föddes inte i ett palats, utan i ett stall. Gud valde att komma med sårbarhet, ömhet och kärlek. Gud tvingar ingen, hatar ingen. Däremot längtar Han efter dig, dag efter dag, sekund efter sekund. För Gud tog plats i sin skapelse, Gud blev människa. Och Gud kallar dig - inte till krav och prestation. Gud kallar dig - till frihet och relation. Och det är det vi får fira så här års. Gud gjorde sig så liten att vi kan relatera till Honom. Och det, mina vänner, är verkligen stort.
Herrens frid.
/Elias
Ljus av ljus, sann Gud av sann Gud.
Renlärighet 2: I två år har jag och min kära fru saknat riktig gran vid Jul i vårt hem. Denna styggelse är nu åtgärdad, och vår botgöring är god, eftersom granen är en fröjd för tindrande ögon. Och ja, det du ser bakom granen är tidslinjen för Kristendomens historia, upptejpad inför min tenta (22st A4:or).
Renlärighet 3: Jag pluggar ju som en tok inför tentan, och tänkte dela med mig av lite historia som i alla fall jag tycker är intressant. Under Kristendomens tidiga historia, uppkom ett gäng lärostrider som skakade de kristna församlingarna. I allmänhet berörde lärostriderna vem och vad Jesus egentligen var. Det är ju grymt centralt, eftersom Jesus är grunden för människans hopp. Arianismen, som naturligtvis företräddes av Arius, menade att Jesus inte alls var Gud, utan att Jesus var skapad av Gud, och att det alltså hade funnits en tid då Jesus inte fanns. Människan Jesus blev snarare utvald för att utföra än uppgift. Det gick inte så bra för Arius. År 325 blev han och alla andra som höll med honom förklarade som heretiker vid kyrkomötet i Nicaea. Flera andra villoläror, som att Jesus skulle vara en halvgud (50% Gud och 50% människa), eller att det bara var Jesu mänskliga natur som föddes av Jungfru Maria uppkom senare, och åtgärdades i Kalcedon 451.
Jag tänkte bjuda på den kanske mest poetiska markeringen som gjorts. Det är den Nicenska trosbekännelsen, och du hittar den nästan längst bak i din psalmbok. Man markerar genom denna alltså gentemot tankar om att Jesus skulle vara skapad av Gud, och inte Gud själv. Dessutom markerar den tydligt emot gnosticismen, som delade upp världen i "andligt" och "fysiskt", och menade att det andliga var gott och det fysiska ont. Enjoy!
Jag tror på en enda Gud,
allsmäktig Fader,
skapare av himmel och jord,
av allt vad synligt och osynligt är;
och på en enda Herre, Jesus Kristus,
Guds enfödde Son,
född av Fadern före all tid,
Gud av Gud,
ljus av ljus,
sann Gud av sann Gud,
född och icke skapad,
av samma väsen som Fadern,
på honom genom vilken allting är skapat;
som för oss människor
och för vår salighets skull
har stigit ned från himmelen
och tagit mandom genom
den Helige Ande av jungfru Maria
och blivit människa;
som ock har blivit för oss korsfäst
under Pontius Pilatus,
lidit och blivit begraven;
som på tredje dagen har uppstått,
efter skrifterna,
och stigit upp till himmelen
och sitter på Faderns högra sida;
därifrån igenkommande i härlighet
till att döma levande och döda,
på vilkens rike icke skall varda någon ände;
och på den Helige Ande,
Herren och livgivaren,
som utgår av Fadern och Sonen,
på honom som tillika
med Fadern och Sonen tillbedes och äras
och som har talat genom profeterna
och på en enda, helig,
allmännelig och apostolisk kyrka.
Jag bekänner ett enda dop,
till syndernas förlåtelse,
och förväntar de dödas uppståndelse
och den tillkommande världens liv.
Amen.
/Elias
Liberalt konservativ?
Det är lätt att gå vilse bland termerna. Språk är en underbar sak. Läste förra året en artikel som hävdade att språket främst skapar en verklighet, snarare än beskriver en verklighet. Jag köper inte det resonemang som låg bakom slutsatsen, men man kan ju i all fall med lätthet säga att språket delar in och avskärmar delar av verkligheten från varandra på ett sätt som verkligheten i sig själv inte gör. Kan man ex. vara liberalt konservativ, eller konservativt liberal? Ja, det är klart man måste kunna. Jag återkommer senare i bloggen till de kyrkliga termerna.
Men först måste jag bara reflektera en artikel som Svd publicerar. Det handlar om språkbehandlingen i din mobil: T9-systemet. Tydligen baseras det helt på böjningsregler och liknande, vilket på något sätt resulterar i att det godkänner vidriga ord som "rumänsvin" och "hitlertidnig", men inte ord som "blöja" och "mens". Naturligtvis går det att hugga ner på den etiska tveksamheten i detta, men för mig blir den mest intressanta frågan: Hur tusan kom journalisten fram till detta? Har han suttit och provat alla fördomsfulla ord han kunde komma på? Antagligen fick han tips om det, men från vem? Man lär sig också i artikeln hur man kollar vilka ord man har lagt till i sin ordlista. Kul läsning!
I kategorin begreppsförvirring (som jag började med) måste jag också nämna den dam som förra helgen sa till en hel barnkör att: "...och i februari ska vi sjunga för tomtarnas riksförbund. Då kommer det att vara en massa tomtar där...". Skaplig förvirring i barnens världsbild. En massa tomtar? Absurt. Alla vet ju att det bara finns en tomte.
Jag tänkte försöka bringa lite klarhet i åtminstone en begreppsförvirring. I Sverige delas man som kristen i allmänhet in i facken "liberal" eller "konservativ". Man behöver inte vara kärnfysiker för att förstå hur oexakt detta är. Då och då trillar man över begreppet "evangelikal" i diskussionen, och detta används då oftast för att beskriva någon som uppfattas som "för konservativ". De gånger jag har hört termen användas, har det varit i meningar som "ja, det börjar bli väl evangelikalt", eller "ja, de där högerkristna evangleikalerna."
Låt oss så få lite på fötterna innan vi bestämmer oss för hur vi ska använda orden. "Evangelikal" är ett lånord från USA, där den blotta mängden kristna i olika riktningar har tvingat fram en mer nyanserad begreppsanvändning. När den vetenskapliga bibelkritiken tog fart i världen, blev ju även de kristna i USA tvungna att förhålla sig till den. Kunde man tolka orden "som de står", eller var allt bara ett tidsdokument över en sedan länge svunnen tid? de som valde att tolka hela Bibeln, ord för ord, som ett budskap från Gud kom att kallas fundamentalister. De menar alltså att Gud har inspirerat och står bakom varje ord i skriften. Ingenting i Bibeln går att ifrågasätta utifrån att det skrevs i en viss tid och kultur.
Den andra sidan, den som valde att tänka att Bibeln är helt och hållet människors ord om Gud och världen, kom att kallas liberala. Här menas att vi egentligen inte mottar något budskap från Gud genom Bibeln, utom genom att varje människa är sänd från Gud, och att det är människor som har skrivit om det goda och onda som sker i världen.
Men alla var inte nöjda med den här indelningen. Mellan dessa positioner kom en tredje linje att springa fram: Evangelikalismen. Man menade att det verkade dumt att inte se att det var människor som hade nedskrivit budskapet i sin tid och kultur, men att det också verkade dumt att förkasta det sätt som Bibeln använts av den Kristna kyrkan i alla tider. Så: Bibeln fortsatte att vara högsta auktoritet, men för att kunna tolka dess budskap helt korrekt, bör man läsa den med medvetenhet om i vilken värld den skrevs. Ord för ord är kanske inte Guds, men budskapen och linjerna är det. Linjer som att Jesus är Gud, att Gud är helig och barmhärtig på samma gång och liknande är helt och hållet ett budskap från Gud själv.
...och som du säkert har förstått är det i den här riktningen som jag själv väljer att ställa mig. Förhoppningsvis har jag klargjort lite begreppsförvirring nu. Hur det går för barnen som numera måste hålla reda på en värld med en massa tomtar i vågar jag däremot inte uttala mig om.
Herrens frid!
/Elias
Carola, Jesus och Swarchenegger.
I övrigt måste jag bara påpeka att Carola i Svd berättar att hon tror att konflikten i Israel inte kommer att lösas förrän Fredsfursten (dvs. Jesus) återkommer. Kanske har hon rätt, det kan man ju inte veta, men jag undrar vilka konsekvenser ett sådant uttalande kan få. Jag tycker att det känns som att det ligger farligt nära tankar om att vi ska skita hur världen ser ut, eftersom det ändå inte blir bra förrän Jesus kommer tillbaka. Säkert menar Carola inte så, men det är en lite farlig inriktning att ha. En del kristna menar ju att global uppvärmning och liknande inte ska motarbetas, eftersom det påskyndar Jesu återkomst. Som om vi människor kan välja när Jesus ska komma tillbaka.
Naturligtvis återvänder Jesus enligt sin egen plan, inte beroende på hur vi behandlar skapelsen. Vår uppgift är att ta hand om Guds skapelse, dvs. jorden, oss själva och varandra. Vi kan inte "tvinga" Gud att komma tillbaka genom att göra olika saker, som att skicka tillbaka Judar till Israel (som en del extrema kristna grupper sysslar med) eller förorena. Det Bibliska budskapet är tydligt om vad som är vårt ansvar här.
Jag tror absolut att det går att få slut på kriget i Israel innan Jesus kommer tillbaka. Så maktlösa är inte människor. Och det är grymt farligt att glömma hur mycket makt vi faktiskt har. Då blir det bara de maktgalna som kommer ihåg att de kan påverka. Och hur bra är det?
Herrens frid!
/Elias
Folkkyrka..?
Som ett inlägg i debatten vill jag anföra en jämförelse mellan den tyska kyrkan och den norska under andra världskriget. Vi börjar med den tyska.
Nationalismen hade som bekant vuxit sig mycket stark i Tyskland, och detta gällde även i kyrkan. Många tankar kring "det tyska" var tongivande, i stället för tankar kring "det kristna". Med andra ord: man var extremt samhällstillvänd. Man ville inte utestänga någon, och inte stöta sig med någon. Man ville vara med i gruppen "vi". Bibliska argument kom inte att väga lika tungt som i många andra kyrkor, eftersom samhällets värderingar var annorlunda. Och lägg noga märke till detta: samhället tyckte att olika kategorier människor var olika mänskliga. Tyckte man annorlunda, sågs man som knasigt konservativ eller tokigt fritänkande.
Den tyska kyrkan kom att stödja Hitler och indirekt bidra till de brott mot mänskligheten som han gjorde sig skyldig till.
Nu till den norska kyrkan under samma period. Här rådde ett mer Bibelkonservativt klimat. Kyrkosynen var mycket hög, och man såg sig själv som skapligt fristående från den övriga makten. "Det kristna" värderades högre än "det norska" eller "det jordiska".
Den norska kyrkan kom att tacka nej till Quislings erbjudande om maktsamverkan, och i stället bli delaktig i den norska motståndsrörelsen, trots att detta var tydligt emot det rådande politiska klimatet.
Så... vad blir då min sammanfattning och poäng? Är det kanske att "så länge man håller fast vid Bibeln så kommer man att göra rätt"? Nej. Så enkelt tror jag inte att det är. Vi tror ju trots allt på den Levande Guden, inte på Bibeln. Däremot tror jag att det hjälper att komma ihåg vad som är ens mål och fokus, såväl som kyrka som som människa. Och om fokus är att vara människor till lags, riskerar vi att hamna i den dåtida tyska kyrkan. Om fokus däremot är att följa Gud och Hans vilja, har vi chansen att vara en god kraft i samhället, oavsett vilket håll det rör sig för tillfället. Fruktar vi människor, kan vi aldrig vara mer än en folkskara. Fruktar vi däremot Gud, kan vi få vara en sammanslutning av människor som följer den som har skapat "då", "nu" och "sen", och därför inte fastna.
Herrens Frid.
/Elias
Sökord: "präst" på aftonbladet.se
http://wwwc.aftonbladet.se/vss/telegram/0,1082,70541457_852__,00.html
(Präst i Argentina dömd för medhjälp till mord och misshandlar)
http://wwwc.aftonbladet.se/vss/telegram/0,1082,70549262_852__,00.html
(Blivande präst i Kanada pedofil)
http://www.aftonbladet.se/linkoping/article938542.ab
(Präst i Östergötland utelämnade Evangelieläsning och attackerade folk)
http://www.aftonbladet.se/stockholm/article740403.ab
(Präst tolkar Bibeln på ett sätt som gör Pingstkyrkan m.fl. upprörda)
Det är intressant och skapligt beklämmande att läsa vad som sägs i media om oss kristna. "Men", skulle någon kanske invända, "det är ju inte om dig eller såna som du som de skriver! Det är ju om tokiga höger-Kristna i USA, makt-galna Katoliker i Argentina och liberal-kristna i Sverige!". Nja. De skriver om kristna, dvs. de som tillhör Jesus. Och det vill ju jag göra. Dessutom används "kristna" som kategoriseringsord, och även därigenom förknippas jag (och du?). Guilty by association alltså. Och jag vill dessutom hävda att alla dessa olika kategorier av kristna som jag inte hör till, likafullt är mina bröder och systrar. Guilty by familysation..?
Det finns en typ av förväntan på kristna. (Här vill jag verkligen inte stå och peka, jag kommer hela tiden på mig själv med att ha den här förväntningen på mig själv och andra!) Vi ska vara så gott som syndfria. Är du det? Jag är det inte. Varifrån kommer då den förväntningen? Varifrån kommer bilden av den kristne som rättfärdig och god?
Det är en bild som vi själva förmedlar. Vi gör oss till och låtsas vara så mycket bättre än vad vi är. Jag gör det i alla fall. Låtsas vara så himla stark och duktig, nästan alltid med rätt åsikt och inställning.
Det är det här som gör att media alltid slickar sig om munnen när en präst tabbar sig (eller gör någonting som är rent ondskefullt, som pedofili). För egentligen är det märkligt. En människa som har som yrke att lära ut hur Gud vill ha det - behöver den kunna leva upp till det själv? Jag hoppas inte det! Men det är den här polerade utsidan som kan dölja vad skit som helst som ger nyheten.
Augustinus liknade kyrkan vid ett sjukhus dit sjuka (syndare) kunde komma för vård (förlåtelse, kärlek, vägledning). Tänk om vi kunde ha den bilden av kyrkan! Ett ställe där min sjukdom får vara tydlig och jag får hjälp med den! För det är ingen som tittar snett eller är rädd för att någon ska se att man är sjuk på ett sjukhus.
Att dölja sin synd för sina bröder och systrar är som att låtsas vara frisk för de andra som ligger i samma rum på sjukhuset.
Läkaren hatar sjukdomen, men älskar patienten. I alla fall den här läkaren.
Ojoj! nu e klockan 10 över 2, och jag har föreläsning 8.15 i Uppsala imorgon.. Pain.
I din och min svaghet kan Gud få vara stark. Försöker vi vara starka, döljer vi Gud. Och det har vi inte rätt att göra. De andra patienterna behöver också få träffa läkaren.
Pax+
Elias, syndare
