Reflex

Ikväll slängde jag 15 kilo mat. I soporna alltså. Maten var mycket god, och inte gammal eller något. På andra sidan järnvägsspåret finns familjer som har svårt att få ihop till hyra och mat till sina barn. Över en miljard människor svälter, meddelar FN. Om vi fördelade den mat som produceras jämnt över mänskligheten, skulle vi fortfarande behöva slänga lastvis med mat.

Jag jobbade på Källan ikväll. Det var jättetrevlig kväll, runt 25 gäster, och stor variation. Vid 19.30 någonting dök plötsligt några av våra stammisar upp med en kundvagn restaurantmat. Jag fick förvånat höra att Scandic hotel haft julbord, och att deras direktör hade ringt en av prästerna och erbjudit kyrkan att hämta och distribuera det som blev över. Två hela vagnar till med färdiglagad och upplagd julmat kom in.

Tyvärr var prästen sjuk, och ungdomarna hade fått löfte om att få äta upp maten. Tyvärr hade de också tagtit ALLA rester. När jag först frågade vad de skulle göra med maten som blev över, svarade de enkelt att de skulle "ge den till uteliggare", och jag gissade att det fanns någon typ av koncept, att någon skulle komma och ta hand om maten eller så, men så var det inte. De skulle bjuda alla på caféet, och äta upp maten. Det gjorde de förstås inte, eftersom det var typ 70 kg mat, och vi inte var mer än 25 pers. Jag blev så överrumplad, att jag inte gjorde nånting. Vad ska man göra?

Folk är hungriga, till och med inom ett par kvarter. Jag har ingen aning om vem man ringer klockan 22 en fredagkväll som vet vem som behöver maten. Men jag borde ha tagit reda på det. Eller så borde jag ha skickat några av ungdomarna att gå under spåret med en vagn, eller gjort det själv. Nä, jag borde ha ringt någon ledig diakon eller socialarbetare som kunde berätta vad jag skulle göra med maten. Men det gjorde jag inte. Det var fullt fart, och jag tänkte inte så långt.

Istället såg vi till att alla som ville fick med sig all den mat de ville hem. Sen tog jag med mig en massa. Sen slängde jag en massa. Åtminstone 15 kg mat. Vällagad delikatessmat skulle nog många säga.

Över en miljard människor svälter i världen. Människor i min kommun kan inte äta sig mätta varje dag. Jag slänger minst 15 kg fin-mat. Det är så oerhört äcklande, så jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag blir äclklad, jag sörjer, jag vill skrika och sparka på vårt överflöd och all orättvisa. Och det vidrigaste är att jag så tydligt är en del av det hela.

Jag vet att "man inte kan begära att man ska göra mer", inte minst eftersom jag inte var förberedd, det inte var mitt ansvar etc. Men om man skiter i det. Om man skiter i att leta ursäkter, och i stället ser på vad som vore det goda att göra, det sanna goda?

Nej du, Elias, det är nog bara att be om förlåtelse i aftonbönen, och be om kraft, vilja och verktyg för att förändra något av det här. För om du vill leva Guds rike, som du bad om inför kvällens pass, då handlar det inte om att leta ursäkter. Då handlar det om att leta godhet.

Käre Far, förlåt mig för min ignorans, för min medverkan i ett system som är så i grunden orättfärdigt, för min feghet att lämna tryggheten för att göra gott. Himmelske fader, förlåt mig.
Jesus Kristus, tack för att vägen är öppen, vägen att leva godhet. Visa mig den vägen.
Helige Ande, ge mig kraft och vilja att leva din kärlek.
Amen.

På vägen hem körde jag förbi en man som stod och frös och försökte lifta. Han hade antagligen varit på en fest, och nu fanns det ingen buss som kunde ta honom hem. Jag reflekterade inte förrän efter jag hade passerat honom utan hastighetsförändring över hur mycket jag hade kunnat hjälpa honom.

Tänk att kunna släppa sin trygghet och bekvämlighet, och i stället finna godhet. Då är man i livet.

God Jul.
Herrens frid.
/Elias