Radikal protestantism.
1) människa och pappa
2) kristen
3) protestant
4) evangelisk-luthersk
5) karismatiker
6) prästkandidat
De två programmen hette "Protestanternas revolution" (Viasat History), samt "Knutby-vägen hem" (tv4).
Båda var förövrigt rätt bra tycker jag, och jag rekommenderar dem absolut.
1) Människa och pappa. Så sjukt det är med Knutby. Så sjukt att en miljö där en majoritet alla gånger går in med längtan att söka en kärleksfull Gud, en god gemenskap, ett hopp och en glädje, kan föda fram mord, otrohet, skräck och hat. Så tragsikt. Och så viktigt det känns att uppfostra min dotter till en tänkande och ifrågasättande människa.
2) Kristen. Jag är nog kristen av primärt 2 anledningar: Jag tror att det är sant, och jag tror att det är vägen till ett rätt liv med Gud. Tänk att dessa två grundpelare (som jag tror är någon typ av grund för de flesta) kan stötta upp så olika byggnader. Det kan vara maktgalna kyrkor på 1500-talet, kärleksfulla små tanter i Indiens slumkvarter, knutby-predikan om att cancer är konsekvens av människors egen synd (vänligen se valfri Bibelbok för motargument), eller du och jag.
3) Protestant. Den farligaste saken som reformatorerna sa, var att varje människa har möjlighet till en egen relation med Jesus. Det innebär att den egna Bibelläsningen, bönen och det egna tänkandet lyftes till gångbar teologi. Biskopar och präster tappar i en sådan teologi mycket makt, och kyrkan var ju vid den här tiden skapligt maktintresserad. Man kan säga att Luther m.fl. införde en typ av religiös jämställdhet. Men en del nöjde sig inte med detta. Radikala protestanter började fråga sig "men var finns då den inomvärldsliga jämställdheten och rättvisan som motsvarar den religiösa?"
4) Evangelisk-luthersk. Jag har skrivit det en gång förut, men jag skriver det igen: Tack Gode Gud för tat jag får vara i en kyrka som inte nyttjr apostoliskt ledarskap, utan en annan struktur, där jag hela tiden svarar inför någon. Mina brister kommer aldrig att kunna få fritt spelrum, utan om jag börjar uppmana någon till tokigheter i Jesu namn, kommer jag att bli av med min krage. Tack.
5) Karismatiker. Ja, det är jag. Det innebär att jag tror att den Helige Ande är konkret aktiv i den församling som låter honom vara det, och att församlingen byggs av medlemmarna och deras gåvor. In short. I en del karismatisk teologi låter man Andens tilltal vara nästan allenarådande, så att det ofta verkar gå emot Bibelordet, såväl som förnuftet, och gentemot dessa ha tolkingsföreträde. Det kan bli rätt tokigt då. Så kom "Barnflickan" (med förledande av Fossmo) fram till att det var hennes plikt både att vara otrogen och att döda - två saker som både Bibel och förnuft tydligt vänder sig emot. Kanske ska man istället säga att Andens tilltal, Bibelns ord och förnuftets röst alla är relevanta delar, och om de går isär finns det anledning att fortsätta pröva dem?
6) Prästkandidat. Tänk så många olika sorters präst och ledare man kan bli. Riktigt riktigt bra, och riktigt riktigt dålig på så många sätt. Jag vill vara radikal, ifrågasätta makten som de tidiga protestanterna, men jag vill också vara klok och sansad. Jag vill lyssna till Andens ledning, och jag vill reflektera kritiskt. Jag vill leda människor rätt, och jag vill tjäna dem och Gud.
Det blir inte helt enkelt. Tur att Guds nåd är så mycket större än mina brister.
Har du orkat läsa ända hit, är du värd all cred. Kanske orkar du då också lämna en lite kommentar och berätta vad du tänker? Jag blir otroligt uppmuntrad att skriva blogg när kommentarerna haglar... =)
Herrens frid!
/Elias
Jag grips ofta av tacksamhet över att få tillhöra en protestantisk kyrka. Inte för att den inte har brister, men det finns ändå ganska bra mekanismer för att gripa in ifall något går helt galet. Sedan kan man ju önska att den vågade slå näven i bordet lite oftare.
Vilken tur att Knutby-programmet du såg var bra. Det finns en sån uppsjö av böcker och dokumentärer och nu även en pjäs och en spelfilm som behandlar denna olycksaliga lilla församling. Ibland känns det som om media bara tycker om att frossa i en smaskig historia som innehåller sex, makt OCH religion. Kan det bli bättre?
Lycka till med det fortsatta levernet och dina sex punkter! Tycker din lilla uppsats låter bra! Cred! ;-) Som kvinna känns det (nu när jag tänker till på det) extra bra att få vara en del i en kyrka där man räknas och där man faktiskt kan få bli präst om man är kallad till det, högt uppsatt ledare eller biskop om man är kallad till det. DET tycker jag känns bra, även om inte jag är den mest kända feministen i bekantskapskretsen precis! :-) Hoppas tentan gick bra! kram
Det var sex väldigt bra punkter.
Personligen tycker jag att det finns en spänning mellan att vara trogen sin överordnade och att vara kreativt kritisk. Ibland kan jag även tycka det känns jobbigt att vara i en hierarki där politiken styr så mycket men samtidigt motverkar det allt för mycket galenskap.
Summa sumarum: härligt att vara prästkandidat i en lagom kyrka. :)
Ulrica: Absolut. Ofta känns det som att det gamla uttrycksättet "all publicitet är bra publicitet" har fått sitt motbevis i kyrkorna. Ja, kanske skulle man önska att kyrkan oftare slog näven i bordet, som man gjorde iom påskuppropet tex, men samtidigt är ju risken alltid stor att den där näven slås ner nånstans där det inte är bra. Svår balans, men jag håller med dig.
Maja: Trevligt att se din feministiska ådra! =) Mycket sann åsikt, undrar hur länge det dröjer innan RKK tillåter kvinnor som präster?
Johan K: Tack! Ja, det där är inte enkelt alls. Min åsikts kontra överordnades alltså... Det görs ju mycket som är tokigt även i vår kyrka, men det är sällan av samma art som i mer maktfullkomliga kyrkor. Märklig länkning f.ö.?
