Reflex

En del tror att det var bättre förr. Det var det inte. Folk var, för att vara krass, inte så vassa förr. T.ex. trodde man att vänsterhänta var djävuls-anknutna (varför de förstås inte fick bli präster), att sjukdomar härstammade från tänderna (varför man förstås drog ut tänder och käkdelar i förebyggande syfte), samt att barn under 3 års ålder inte kände smärta (varför man förstås opererade dem utan bedövning). Runt 1950 fick föräldrar inte besöka sina (späd-)barn på sjukhus efter operation, eftersom "barnen blev så ledsna" då föräldrarna gick.

Det här är förstås bara en del av allt dumt man trodde förr. Det finns också en hel del dumt från förr som har överlevt till nu.

Ulf Brunnberg ("Vanheden" du vet) sa så här i en intervju för något år sen:
Programledaren: "Men är du sån där klasspappa som fixar fika och sånt?"
Ulf: "Nä, de e jag inte. Och jag har aldrig gått med barnvagn heller."
P: "Aldrig gått med barnvagn?"
U: "Nä, det har jag inte gjort, inte burit henne på magen eller nånting sånt. Jag... jag... Nä, det har jag inte kunnat helt enkelt."
P: "Vaddå inte kunnat?"
U: "Näe, jag har... inte känt för det helt enkelt."
P: "Aldrig gått med barnvagn?"
U: "Nä, över gatan kanske. Och feminismen tycker jag rent illa om."

Vi kan stanna där, Uffe. Argumenten "det har jag inte kunnat" samt "jag har inte känt för det" är inte jättestarka då man är förälder. "Jag har inte kunnat byta blöjan", "Jag har inte känt för att ge barnet mat och husrum" går liksom inte hem bland folk.

Ulf Brunnberg är dock ingalunda ensam om denna, måhända lite "utanför modern tid"-attityden till faderskapet. Faktum är att en massa män som gjort stordåd för världen (i alla fall i deras egna ögon. Och i ärlighetens namn också i de flesta andras ögon), har gjort det på sina barns och sin frus bekostnad. "Intet nytt där", kan kanske sägas, men om det känns svårt att tro på det här för någon, kan denne någon få ett par illustrativa exempel.

Ingemar Bergman är ju en av de allra mest produktiva, nyskapande och erkända världsberikare som vi lyckats producera. Men hur hann han med detta, när han ändå hade tio barn? Tja, en liten ledtråd gav Bergman själv, då han för några år sedan i tv sa att mindes när alla hans filmer var gjorda, men inte när hans barn var födda...

Ett annat exempel kan vara "Slas" Olsson, fotografen, som en gång lät sin 5-årige son dricka sig full. Sonen hade en kroppstemp på 34 grader. Dessutom skriver Slas bekymmersfritt om en vän som "behövde luftombyte" och därför tillbringade ett gäng månader tillsammans med honom i Paris. I en bisats får vi veta att vännen åkt på impuls, och inte meddelat sin fru (och deras 9-månaders son).

Men allt det här är kanske som det ska, pappor är ju trots allt farliga för sina barn, menar som bekant experten Eva Sternberg, som troligen, precis som Brunnberg, också "tycker rent illa om feminismen".

Och inte spelar de här sakerna egentligen så stor roll? Pappor får fortfarande uppskattande kommentarer från personalen när de kommer ihåg extrakläder när de lämnar barnet på dagis, Slas son skrev fortfarande en bok om sin far, inte om sin mor, och det räcker med att gå en enda gång i valfritt centrum med barnvagn, så kommer du som pappa ha fått fler ömma leenden av kassörskor än en mamma får under hela livet. Så kanske är det jag som är bråkig. Kanske ska vi ha det som vi alltid haft det, kanske är det så det ska vara helt enkelt. Kanske var det bättre förr.

I övrigt kan jag rekommendera lyssnande på "The Passover" av The Soundtracks of Our Lives och "If You Tolerate This Your Children Will Be Next" av Manic Street Preachers.

Herrens frid.
/Elias