Mässa Storkyrkan 2010-07-05
Matt 16:13-20
När Jesus kom till området kring Caesarea Filippi frågade han sina lärjungar: "Vem säger människorna att Människosonen är?" De svarade: "Somliga säger Johannes döparen, men andra säger Elia och andra Jeremia eller någon profet.". "Och ni", frågade han, "vem säger ni att jag är?" Simon Petrus svarade: "Du är Messias, den levande Gudens son." Då sade Jesus till honom: "Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen." Sedan förbjöd han lärjungarna att tala om för någon att han var Messias.
Gud skapade en gång ett litet barn. Redan i moderns liv vävde han samman alla de delar som tillsammans skulle vara just det barn han ville skapa. Han bestämde att barnet skulle vara ödmjukt och lite tillbakadraget, inte i behov av att vara i centrum. Han bestämde att barnet skulle finna sitt uttryck i musik och konst, och att barnet skulle måla med vänster hand. Han såg på det han hade bestämt, och såg att det var mycket gott. Gud log.
Så föddes barnet, in i en familj av ganska vanliga människor. Barnet hade en ganska trygg och god uppväxt, med kärleksfulla föräldrar och några nära vänner. Barnets pappa kunde dock inte komma över att barnet aldrig riktigt verkade fatta hur roligt det var med fotboll och tennis. Han önskade att barnet skulle ta för sig mer, inte stå mitt på planen och nynnande ta några danssteg. Barnets mamma var orolig för att barnet aldrig verkade förstå hur bokstäver och siffror fungerade. Istället för att träna på sitt alfabet, brukade barnet rita blommor och ansikten i marginalen, och när det var dags för presentation inför klassen blev det alltid fel. Dessutom hade barnet en beklaglig tendens att använda vänster hand, så att bokstäverna blev utsmetade på pappret.
Barnet växte upp, och blev så småningom en vuxen. Hur denna vuxna människa blev vet jag inte.
Gud har skapat oss alla, dig och mig, efter sin plan. Vilka vi är och vad meningen med våra liv är, är inte någonting som vi uppfinner allt eftersom, det är något som är oss givet av Gud. Gud valde att just du och jag ska finnas. När vi vågar gå förbi det som ”alla tycker”, och tänka själva, söka själva, börjar det hända saker. Jesus frågar Petrus: ”Vem säger människorna att jag är”, och Petrus berättar. Sedan frågar Jesus: ”och vem säger du att jag är?” och Petrus bekänner sin tro på Jesus som Den Levande Gudens Son. I och med detta, ger Jesus Petrus en fördjupad identitet. Redan i moderlivet har Gud skapat Petrus. Men då Petrus bekänner Jesus, händer någonting nytt. Petrus får inte en ny identitet, men Jesus öppnar en stängd dörr i Petrus, och ger Petrus en fördjupad identitet. Då vi söker att tillhöra och följa Jesus, kan vi alltmer bli de vi verkligen är. Livet i Kristus handlar inte om att bli någon annan än den vi är. Tvärtom handlar det om att alltmer bli de vi är. Då vi lär känna Kristus, börjar han ett verk i oss, ett verk som en gång i himlen kommer att bli fullständigt.
På vägen, påminns vi dock om och om igen om att vi inte är framme än. Vi upptäcker att det fortfarande bor saker i oss som inte hör hemma där, saker som ligger i vägen och hindrar oss från att vara de vi verkligen är.
När vi nu ska få överlämna våra synder till Gud, kommer jag speciellt fundera över hur jag har begränsat mig själv och människor omkring mig. Vad som ligger i vägen för Guds tankar för mig.
Herrens frid!
/Elias
Beredelseord Storkyrkan 2010-07-03
I Bibeln nämns ofta tre grupper av människor som Gud speciellt vill att vi ska ta hand om. Det är änkan, den faderlöse och invandraren. Det är tre grupper som på Bibelns tid var mycket utsatta, ofta helt beroende av hjälp utifrån. I den här texten svarar profeten Sakarja, som levde på 500-talet före Kristus, på frågan om vad Gud kräver, vad Gud vill ha av sitt folk. Vill Gud ha fasta, omvändelse och offer? Sakarja svarar inte med ja eller nej. Säkert uppskattar Gud dessa saker också, men det tycks inte vara det som ligger närmast hans hjärta. ”Nej”, säger Herren: ”mer än fasta och omvändelse, vill jag att ni är barmhärtiga. Barmhärtiga mot varandra, och speciellt mot den som är utsatt och svag i samhället.”
Det är inte svårt att se parallellen mellan de tre grupperna som här nämns och vår tid. Den faderlöse – människan som saknar trygghet, saknar tillhörighet och lever i utanförskap. Änkan – den ensamstående föräldern, den som lämnats kvar eller den som inte funnit någon att dela sitt liv med. Den som får bära bördor själv som man behöver vara två för att bära. Och invandraren – som brutit upp, lämnat det som var hemma och av ett eller annat skäl får försöka ta sig in i ett nytt och okänt sammanhang. Dessa är alltså de som Bibeln speciellt nämner som exempel på vilka som behöver oss, som Gud håller nära sitt hjärta.
Som människor misslyckas vi ofta med det här. Vi vet egentligen vad Gud önskar av oss när det gäller hur vi ska förhålla oss till varandra, och vi strävar efter det goda, men alltför ofta ger vi efter för fegheten, och ser först till vår egen vinning och säkerhet. Aposteln Paulus träffar kärnan i det här då han i Romarbrevet säger: Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig. Istället för att riskera oss själva, och låta barmhärtigheten få råda, väljer vi ofta säkerheten och bekvämligheten.
Vi ser det här i samhället, när hårda ord talas om att hemlösa eller andra utsatta har sig själva att skylla, eller då främlingsfientliga åsikter och partier vinner mark. Men vi ser det också i oss själva. I vår ofullständighet som människor, ingår att vi fäller för snabba omdömen, att vi tittar bort för att slippa se den som lever utanför, att vi låter misstanke och förakt få plats där barmhärtighet och rättfärdighet ska finnas. Jag känner igen det här hos mig själv, och jag är övertygad om att även du kan hitta tillfällen då du kommit till korta i detta. Det är i medvetenhet om denna ofullständighet, som vi får vända oss till Gud med allt vad vi är. Vi får lämna över allt det som blivit fel, de domar vi fällt över andra människor och de tillfällen då vi tittat bort och varit tysta istället för att låta barmhärtigheten råda. Och vi får be att Gud istället fyller oss med Helig Ande och leder oss till en större barmhärtighet och kärlek.
Herrens frid.
