Reflex

I Bibeln nämns ofta tre grupper av människor som Gud speciellt vill att vi ska ta hand om. Det är änkan, den faderlöse och invandraren. Det är tre grupper som på Bibelns tid var mycket utsatta, ofta helt beroende av hjälp utifrån. I den här texten svarar profeten Sakarja, som levde på 500-talet före Kristus, på frågan om vad Gud kräver, vad Gud vill ha av sitt folk. Vill Gud ha fasta, omvändelse och offer? Sakarja svarar inte med ja eller nej. Säkert uppskattar Gud dessa saker också, men det tycks inte vara det som ligger närmast hans hjärta. ”Nej”, säger Herren: ”mer än fasta och omvändelse, vill jag att ni är barmhärtiga. Barmhärtiga mot varandra, och speciellt mot den som är utsatt och svag i samhället.”

Det är inte svårt att se parallellen mellan de tre grupperna som här nämns och vår tid. Den faderlöse – människan som saknar trygghet, saknar tillhörighet och lever i utanförskap. Änkan – den ensamstående föräldern, den som lämnats kvar eller den som inte funnit någon att dela sitt liv med. Den som får bära bördor själv som man behöver vara två för att bära. Och invandraren – som brutit upp, lämnat det som var hemma och av ett eller annat skäl får försöka ta sig in i ett nytt och okänt sammanhang. Dessa är alltså de som Bibeln speciellt nämner som exempel på vilka som behöver oss, som Gud håller nära sitt hjärta.

Som människor misslyckas vi ofta med det här. Vi vet egentligen vad Gud önskar av oss när det gäller hur vi ska förhålla oss till varandra, och vi strävar efter det goda, men alltför ofta ger vi efter för fegheten, och ser först till vår egen vinning och säkerhet. Aposteln Paulus träffar kärnan i det här då han i Romarbrevet säger: Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig. Istället för att riskera oss själva, och låta barmhärtigheten få råda, väljer vi ofta säkerheten och bekvämligheten.

Vi ser det här i samhället, när hårda ord talas om att hemlösa eller andra utsatta har sig själva att skylla, eller då främlingsfientliga åsikter och partier vinner mark. Men vi ser det också i oss själva. I vår ofullständighet som människor, ingår att vi fäller för snabba omdömen, att vi tittar bort för att slippa se den som lever utanför, att vi låter misstanke och förakt få plats där barmhärtighet och rättfärdighet ska finnas. Jag känner igen det här hos mig själv, och jag är övertygad om att även du kan hitta tillfällen då du kommit till korta i detta. Det är i medvetenhet om denna ofullständighet, som vi får vända oss till Gud med allt vad vi är. Vi får lämna över allt det som blivit fel, de domar vi fällt över andra människor och de tillfällen då vi tittat bort och varit tysta istället för att låta barmhärtigheten råda. Och vi får be att Gud istället fyller oss med Helig Ande och leder oss till en större barmhärtighet och kärlek.