Jag såg på nyheterna om hjälpförsändelserna som stoppats, båtar som bordats och vapen som avlossats av Israelisk militär på internationellt vatten. Det är förstås helt förkastligt.
Något som fascinerar mig lite, och som jag inte riktigt blir klok på, är kristenhetens inställning till Israel-Palestina. Det finns, bland människor som är kristna, kyrkliga och gärna ganska konservativa, en attityd till Israel som ursäktar allt som sker i det heliga landet. Så länge det inte är palestinier som gör något förstås. Det hörs uttalanden som att "jamen Gud lovade dem ju ändå landet", "Jag förstår inte varför svensk media rapporterar så negativt om Israel, när man inte ens nämner alla övertramp som kommunistländerna gör" etc. Det hela irriterar mig på flera nivåer:
Ett. På medmänsklig nivå. Det är fullständigt horribelt att judarna som grupp behandlats så som de har (och fortfarande pratas om av högerextrema) genom historien. Detta är ett faktum. Det är också ett faktum att det inte främst är en religiöst motiverad konflikt som pågår i Israel-Palestina. Snarare bör man prata om staten Israel och dess palestinska minoritet. Israel är ett oerhört sekulariserat land, om än inte lika extremt som Sverige. Konflikten handlar om rätten att ha någonstans där man hör hemma. Därför är det så fruktansvärt tragiskt att människor får förtryckas utan att omvärlden enhälligt fördömer det, utan att man reagerar på samma sätt som man gör i snart sagt alla andra stater som pysslar med storskaligt förtryck.
Två. På teologisk nivå. Jag var på Jesusmanifestationen. Det var underbart. Oas var där och vajade med fanor, och alla ville fira Jesus. En del ville också fira Israel, så de hade stora Israelflaggor som de vajade med. Det finns en självklar koppling mellan det judiska folket och de kristna. Judarnas folk ledde fram till Jesus, Jesus var själv jude och levde ett mycket judiskt liv. Det finns däremot ingen koppling mellan kristendomen och staten Israel. Det finns ett uppdrag som gäller alla kristna: att vi ska älska och värna om våra medmänniskor, och främst de utsatta. Det finns däremot inget uppdrag att vi ska ursäkta övergrepp och upprepade övertramp mot folkrätten från staten Israel. Hela Israel-vurmen inom högerkristendomen är mycket märklig.
Tre. På politisk nivå. Det är förstås inte sant att svensk media inte talar om kommunistländerna, och inte heller att de har en partiskt negativ rapportering om Israels förehavanden. Skillnaden är att ingen försöker försvara det som Nordkorea gör. Lars Ohly har t.ex. vid ett flertal tillfällen sagt att Nordkorea troligen är det land i världen som ligger längst ifrån den samhällsbyggnad som han förespråkar. Ingen menar att Kuba är ett demokratiskt föregångsland med gudagiven rätt att finnas. Men de orden används om Israel. Det är inte konstigt för oss att en diktatur misshandlar sina medborgare, men om man vill kalla sig demokrati gäller lite andra spelregler.
Jag såg en dokumentär för ett tag sen om konflikten i Israel-Palestina. Det handlade om hur unga börjar umgås över gränserna, hur skolor byggs där både israeler och palestinier är välkomna. Om hur politiker och lokala företrädare tröttnat på konflikten och börjat samtala. Det fanns, kort sagt, hopp i luften.
Sen kom parader av influgna högerkristna som klädde sig i Israels färger och viftade med Israelflaggor, på ett så nationalistiskt sätt att Israelerna mest såg ut att stå och skämmas.
Nej ni, mina kristna bröder och systrar, låt oss stå upp för de svaga, påpeka det orättfärdiga och se på varandra med nåd i stället.
Herrens frid.
/Elias
