Angående vilka fiskar som följer strömmen.
What good am I if I’m like all the rest
If I just turn away, when I see how you’re dressed
If I shut myself off so I can’t hear you cry
What good am I?
What good am I if I know and don’t do
If I see and don’t say, if I look right through you
If I turn a deaf ear to the thunderin’ sky
What good am I?
What good am I while you softly weep
And I hear in my head what you say in your sleep
And I freeze in the moment like the rest who don’t try
What good am I?
What good am I then to others and me
If I’ve had every chance and yet still fail to see
If my hands are tied must I not wonder within
Who tied them and why and where must I have been?
What good am I if I say foolish things
And I laugh in the face of what sorrow brings
And I just turn my back while you silently die
What good am I?
-Bob Dylan
Herrens frid.
/Elias
Dagens roligaste felskrivning.
Vårt nya hot.
Biskop Eva ropar - för mörkret har inte övervunnit ljuset.
Grattis till uppdraget. Grattis till er som är valda med förtroende. Nästan 85 procent eller lite mer än 6 miljoner människor tror att just ni har bäst förutsättningar att forma ett gott nu och en god framtid för oss alla. Det är stort att bäras av ett sådant förtroende. Och uppdraget har ni tillsammans. Inte var och en. Väl valda så ingår ni i ett sammanhang där era gemensamma ansträngningar väger tyngre än vars och ens egen vilja. För det är väl just så demokrati fungerar? Då handlar det om att lyfta blicken från det egna till det gemensamma. Blicka utöver Bastuträsk, Tomelilla, Göteborg, Grästorp, Husum och Visby. Politik som i en översättning betyder det gemensamma livet i staden. Så handlar det om att lyfta blicken ytterligare en bit, för vi lever inte i vårt eget enbart. Vårt uppdrag och vårt ansvar är större än de gränser som nationen sätter. Det finns en värld som behöver oss – vår solidaritet, våra pengar och inte minst våra ögon och våra röster.
Det är mycket som krävs av er, men tappa inte modet. Vi står bakom er, vi som har gett er mandat att föra vår talan. För det är väl så demokrati fungerar?
Vi har lyssnat på bibeltexter. Nu var det inte den svenska riksdagen som Paulus skrev till utan en grupp människor i staden Thessaloniki. Till dem sa han: Vi vädjar till er att sätta värde på dem som har det tyngsta arbetet bland er, de som står i spetsen. Visa dem den största kärlek och uppskattning. Och så fortsätter han med rådet: Släck inte anden, pröva allt, ta vara på det som är bra. Det är ord också till oss alla som har röstat och till er alla som valts med förtroende.
Salomo i sin vishet skrev inte heller till den svenska riksdagen, men ändå kan det bli ord till er: Gud är vägvisaren till visheten. Gud leder de visa rätt. Av honom beror både vi själva och våra ord, all tankeförmåga och all yrkesskicklighet. Visheten – hon som med sin konst har format allt. Ord av nåd mer än av krav. Allt hänger inte på mig själv eller på mitt parti.
När Jesus närmade sig Jerusalem och lärjungarna ljudligt lät sin glädje höras, bad en grupp fariséer att Jesus skulle huta åt sina lärjungar. Se till att de höll tyst. Man undrar varför de inte kunde tala med lärjungarna direkt. De var ju ändå vuxna människor. Och svaret de får är: Om de tiger kommer stenarna att ropa.
Vad var det som de hade varit med om på vägen. Jo, bland annat att en blind man botades och kunde leva sitt liv helt och fullt. Och så mötet med den föraktade tullindrivaren Sackaios. Han som klättrade upp i trädet för att kunna se, men kanske också för att gömma sig. Till den blinde mannen sa Jesus: Vad vill du att jag ska göra för dig? Till Sackaios sa han: Kom ner från trädet, jag vill gästa ditt hem. Möten i ögonhöjd, med ögonkontakt, i samtal, som betydde livslång förändring för både den blinde och Sackaios. Det var detta lärjungarna hade varit med om. Den stora förändringen för två människor. Det var därför de inte kunde hålla tyst med sin glädje. Och om de ändå hade tystats, hade stenarna ropat om det viktiga i den stora förändringen. Förändringen som bokstavligen blev livsavgörande.
Det är de livsavgörande förändringarna för människor som är en stor del av ert uppdrag. Och i det aldrig komma så långt ifrån oss som ger er mandat att ni upphör att möta i ögonhöjd, att ni aldrig upphör att ropa ner någon från trädet och säga: Jag vill tala med dig. Höra någons rop och säga: Vad vill du att jag ska göra för dig?
Vi som tror på människors värdighet och lika värde, oavsett vilket land vi är födda i, oavsett vilket kön eller vilken ålder vi har, oavsett hur vår sexuella orientering tar sig uttryck, vi tror och hoppas att ni har den fortsatta förmågan att säga: Jag vill tala med dig, och den fortsatta längtan att ställa frågan: Vad vill du att jag ska göra för dig? Och känna den stora glädjen i de förändringar som detta kan göra.
Igår kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld. Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor. Det är inte möjligt för troende människor att göra skillnad på människor. Det är inte värdigt människor att göra skillnad på människor. Här räcker det inte att vi ger några hundra människor mandat att föra vår talan. Här har vi ett gemensamt uppdrag. Och om någon tystnar eller tystas i kampen för människovärde, måste vi se till att också stenarna ropar. Vi gör det med Guds hjälp.
Vi har mycket att göra. List, mod, värme krävs. Känn glädjen i uppdraget. Känn tyngden i uppdraget. Känn mandatet från oss. Pröva allt, ta vara på det som är bra. Gör inte skillnad på människor. Känn nåden att vila hos den Gud som har skapat oss.
Med det får vi fortsätta nuet, mot framtiden.
Eva Brunne
biskop Stockholms stift
Tack +Eva, och Herrens frid.
/Elias
Syndakatalog 2010
- Miljöförstöring
- Intolerans
- Att på något sätt skada barn
- Att mena sig veta något, inte bara tro det
- Otrohet/Svek
- Oärlighet (om någon upptäcker det alltså)
Klokskap
Beredelseord (2 Kor 3:9-18)
9Om domens tjänst hade sin härlighet, hur mycket rikare på härlighet måste då inte rättfärdighetens tjänst vara. 10Det som förr hade sin härlighet visar sig inte ha någon, så snart den jämförs med den överväldigande härligheten. 11Ty om det som försvinner hade härlighet, hur mycket större är inte härligheten hos det som består.
12När jag nu har detta hopp kan jag uppträda med stor frimodighet och gör inte som Mose. 13Han dolde sitt ansikte med en duk för att israeliterna inte skulle se hur det som var på väg att försvinna tog slut. 14Och deras förstånd blev förstockat, ty ännu i denna dag hänger den slöjan kvar när det gamla förbundets skrifter läses upp, och den lyfts inte bort eftersom det är genom Kristus den försvinner. 15Än i dag ligger en slöja över deras hjärtan när man läser ur Moses lag. 16Men för den som vänder sig till Herren tas slöjan bort. 17Herren, det är Anden, och där Herrens ande är, där är frihet. 18Och alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden.
Aposteln Paulus skriver till församlingen i Korinth om vad nyheten är då man tillhör Kristus. Tidigare, säger han, kunde man finna ledning och hålla sig undan från skuld genom lagen. Det här var förstås på sätt och vis gott i sig – att hålla sig borta från sådant som var emot Guds vilja. Men detta är inte längre vad det handlar om. Nu handlar det istället om att tjäna, att längta efter rättfärdigheten. Det handlar inte om att följa regler, att försöka nå upp till en nivå av perfekthet. Det handlar inte om att klä på sig en dräkt av rättfärdighet.
Det handlar istället om någonting som händer inom oss. Gud planterar ett frö av rättfärdighet i våra hjärtan. En längtan, en strävan efter det som är gott. Det är ett frö som vi får sköta om genom att leva i en relation med Gud, men det är Gud som får ge fröet växt. Vi kan inte tvinga fram det. För fröet är inte ensamt där inne i oss. Allt det gamla, såväl det goda som det onda, finns kvar därinne. Ibland följer vi vad vi vet är Guds vilja, det goda för vår värld. Ibland missar vi målet, vi vet att det vi gör strider mot Guds vilja, men gör det ändå. Det är då vi drivs av, och hamnar i, det som kallas synd. Och även det är någonting vi inte själva kan lösa. Gud är intresserad av vår synd av en enda anledning – för att få förlåta den och leda oss rätt igen. Låt oss alltså lägga av all vår synd och skuld inför Gud.
Om bloggens omedelbara framtid.
Valresultat 2010
UTLÄNNING, invandrare, det är inte något entydigt ord. Det täcker hundratusentals enskilda människoöden, med bjärt skiftande bakgrund och förutsättningar. Några, dessbättre få, är i behov av vårt medlidande. Men alla är i behov av vår förståelse, har rätt att kräva förståelse, intresse och uppskattning. Det som förenar dessa människor är att de kommit som främlingar till Sverige, för att här söka skapa sig en tillvaro.
För oss är detta en alldeles ny situation. Sverige har varit ett land från vilket människor sökt sig bort till främmande land. Nu söker sig människor från främmande länder hit till oss. Och vi är ovana vid minoriteter, ovana att ta hänsyn till dem som är annorlunda. Därför blir vi lätt tafatta och trubbiga, både som samhälle och som enskilda individer. Och vi har väl ännu inte satt oss in i den nya situation som uppstått, när invandrarna blivit en stor och växande folkgrupp av allt större betydelse i det svenska samhället.
Invandrarna har gjort utomordentligt betydelsefulla insatser i den svenska samhällsutvecklingen på många olika fält. För det kan vi känna både tacksamhet och beundran. Vi inser invandrarnas självklara anspråk på att få sina rättigheter tillgodosedda i det svenska samhället, och vi vill gärna att de skall ha anledning att känna sig välkomna.
Men det är om problemen vi skall tala. Och problem och svårigheter har naturligtvis följt i invandringens spår. Det finns oerhört mycket som samhället kan göra för att underlätta invandrarnas situation, konkreta åtgärder som kan förstärka känslan av samhörighet och ömsesidig respekt. Därom ska jag i dag inte tala. Avgörande för om samhällets åtgärder skall få avsedd verkan är emellertid de enskilda människornas attityder till invandrarna.
Demokratin är fast förankrad här i landet. Vi respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna. Grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste. Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta.
Men så enkelt är det ändå inte. Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung.
Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt. En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvaliteter att göra. Att gradera människor med sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde. Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen - på arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken.
Därför ligger fördomarna alltid på lur, även i ett upplyst samhälle. Den kan blossa ut i ett stickord, en obetänksam replik, en nedrighet i det lilla. Kanske menar den som handlar inte så illa. Men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks. De flesta av oss människor har ett behov av att hävda oss gentemot andra. Och då står fördomen mot den avvikande - utlänningen, främlingen - till förfogande som en sista skans.
Med avsky och beklämning följer vi från länstolen framför tv- apparaten hur ute i världen människor förföljs, minoriteter förtrycks, folkgrupper står i harnesk mot varandra. Men hur många av oss tar konsekvensen att ta kontakt med grannen två trappor ner, med ett namn som är svårt att uttala och ett uttal som är litet svårt att förstå? Och hur många av oss griper in med en hjälpande hand när de ser husmodern i en invandrarfamilj stå rådvill i snabbköpsbutiken - osäker på varor och priser, rädd att inte kunna göra sig förstådd?
Alla invandrare som kommer hit möter svårigheter, ofrånkomliga och betungande. De har brutit upp och måste känna saknad. Även om de får en god materiell försörjning, är det mycket som är nytt och främmande: språket, sedvänjor, ny miljö och nya människor. Till det nya måste de söka anpassa sig. Och vi har naturligtvis rätt att ställa krav på att de följer de spelregler som gäller i det svenska samhället och på den svenska arbetsmarknaden. Men kravet på anpassning får aldrig drivas så långt att det innebär att invandrarna skall bli precis som vi. De kommer alltid att förbli präglade av sin miljö och sitt ursprung. De flesta av dem kommer alltid att söka värna om sin egenart samtidigt som de söker delaktighet i den gemenskap som vi byggt upp här i landet. De kommer att vara "annorlunda" svenskar.
Därmed förs frågan om invandrarna i Sverige ut i ett vidare perspektiv.
Sverige har sedan länge varit ett mycket enhetligt land. Vi har saknat minoritetsproblem. Men verkligheten förändras. Vi blir mer och mer beroende av kontakt och impulser över gränserna. Vi kan inte bygga murar mot omvärlden, murar som betyder isolering och tillbakagång. Utvecklingen för människorna närmare och närmare varandra, i en kontakt som betyder stimulans men också nötning och svårigheter. Internationalismen får inte vara endast en känsla på distans. Den blir alltmer en del av vår vardag. Invandrarna i Sverige kan på sätt och vis sägas förebåda en ny tid. De vill bli en del av vår gemenskap och vi måste i vår tur söka oss ut i en vidare gemenskap över gränserna. Världen kommer till oss och vi måste komma ut i världen.
Den framtid vi kan skönja kommer att föra med sig mycket av påfrestningar och svårigheter, när vi svenskar skall anpassa oss till en förändrad verklighet. Men skall vi kunna överleva måste vi lära oss att leva tillsammans med andra.
- Olof Palme 1965
Herrens frid.
/Elias
Mässa Storkyrkan 2010-07-05
Matt 16:13-20
När Jesus kom till området kring Caesarea Filippi frågade han sina lärjungar: "Vem säger människorna att Människosonen är?" De svarade: "Somliga säger Johannes döparen, men andra säger Elia och andra Jeremia eller någon profet.". "Och ni", frågade han, "vem säger ni att jag är?" Simon Petrus svarade: "Du är Messias, den levande Gudens son." Då sade Jesus till honom: "Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen." Sedan förbjöd han lärjungarna att tala om för någon att han var Messias.
Gud skapade en gång ett litet barn. Redan i moderns liv vävde han samman alla de delar som tillsammans skulle vara just det barn han ville skapa. Han bestämde att barnet skulle vara ödmjukt och lite tillbakadraget, inte i behov av att vara i centrum. Han bestämde att barnet skulle finna sitt uttryck i musik och konst, och att barnet skulle måla med vänster hand. Han såg på det han hade bestämt, och såg att det var mycket gott. Gud log.
Så föddes barnet, in i en familj av ganska vanliga människor. Barnet hade en ganska trygg och god uppväxt, med kärleksfulla föräldrar och några nära vänner. Barnets pappa kunde dock inte komma över att barnet aldrig riktigt verkade fatta hur roligt det var med fotboll och tennis. Han önskade att barnet skulle ta för sig mer, inte stå mitt på planen och nynnande ta några danssteg. Barnets mamma var orolig för att barnet aldrig verkade förstå hur bokstäver och siffror fungerade. Istället för att träna på sitt alfabet, brukade barnet rita blommor och ansikten i marginalen, och när det var dags för presentation inför klassen blev det alltid fel. Dessutom hade barnet en beklaglig tendens att använda vänster hand, så att bokstäverna blev utsmetade på pappret.
Barnet växte upp, och blev så småningom en vuxen. Hur denna vuxna människa blev vet jag inte.
Gud har skapat oss alla, dig och mig, efter sin plan. Vilka vi är och vad meningen med våra liv är, är inte någonting som vi uppfinner allt eftersom, det är något som är oss givet av Gud. Gud valde att just du och jag ska finnas. När vi vågar gå förbi det som ”alla tycker”, och tänka själva, söka själva, börjar det hända saker. Jesus frågar Petrus: ”Vem säger människorna att jag är”, och Petrus berättar. Sedan frågar Jesus: ”och vem säger du att jag är?” och Petrus bekänner sin tro på Jesus som Den Levande Gudens Son. I och med detta, ger Jesus Petrus en fördjupad identitet. Redan i moderlivet har Gud skapat Petrus. Men då Petrus bekänner Jesus, händer någonting nytt. Petrus får inte en ny identitet, men Jesus öppnar en stängd dörr i Petrus, och ger Petrus en fördjupad identitet. Då vi söker att tillhöra och följa Jesus, kan vi alltmer bli de vi verkligen är. Livet i Kristus handlar inte om att bli någon annan än den vi är. Tvärtom handlar det om att alltmer bli de vi är. Då vi lär känna Kristus, börjar han ett verk i oss, ett verk som en gång i himlen kommer att bli fullständigt.
På vägen, påminns vi dock om och om igen om att vi inte är framme än. Vi upptäcker att det fortfarande bor saker i oss som inte hör hemma där, saker som ligger i vägen och hindrar oss från att vara de vi verkligen är.
När vi nu ska få överlämna våra synder till Gud, kommer jag speciellt fundera över hur jag har begränsat mig själv och människor omkring mig. Vad som ligger i vägen för Guds tankar för mig.
Herrens frid!
/Elias
Beredelseord Storkyrkan 2010-07-03
I Bibeln nämns ofta tre grupper av människor som Gud speciellt vill att vi ska ta hand om. Det är änkan, den faderlöse och invandraren. Det är tre grupper som på Bibelns tid var mycket utsatta, ofta helt beroende av hjälp utifrån. I den här texten svarar profeten Sakarja, som levde på 500-talet före Kristus, på frågan om vad Gud kräver, vad Gud vill ha av sitt folk. Vill Gud ha fasta, omvändelse och offer? Sakarja svarar inte med ja eller nej. Säkert uppskattar Gud dessa saker också, men det tycks inte vara det som ligger närmast hans hjärta. ”Nej”, säger Herren: ”mer än fasta och omvändelse, vill jag att ni är barmhärtiga. Barmhärtiga mot varandra, och speciellt mot den som är utsatt och svag i samhället.”
Det är inte svårt att se parallellen mellan de tre grupperna som här nämns och vår tid. Den faderlöse – människan som saknar trygghet, saknar tillhörighet och lever i utanförskap. Änkan – den ensamstående föräldern, den som lämnats kvar eller den som inte funnit någon att dela sitt liv med. Den som får bära bördor själv som man behöver vara två för att bära. Och invandraren – som brutit upp, lämnat det som var hemma och av ett eller annat skäl får försöka ta sig in i ett nytt och okänt sammanhang. Dessa är alltså de som Bibeln speciellt nämner som exempel på vilka som behöver oss, som Gud håller nära sitt hjärta.
Som människor misslyckas vi ofta med det här. Vi vet egentligen vad Gud önskar av oss när det gäller hur vi ska förhålla oss till varandra, och vi strävar efter det goda, men alltför ofta ger vi efter för fegheten, och ser först till vår egen vinning och säkerhet. Aposteln Paulus träffar kärnan i det här då han i Romarbrevet säger: Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig. Istället för att riskera oss själva, och låta barmhärtigheten få råda, väljer vi ofta säkerheten och bekvämligheten.
Vi ser det här i samhället, när hårda ord talas om att hemlösa eller andra utsatta har sig själva att skylla, eller då främlingsfientliga åsikter och partier vinner mark. Men vi ser det också i oss själva. I vår ofullständighet som människor, ingår att vi fäller för snabba omdömen, att vi tittar bort för att slippa se den som lever utanför, att vi låter misstanke och förakt få plats där barmhärtighet och rättfärdighet ska finnas. Jag känner igen det här hos mig själv, och jag är övertygad om att även du kan hitta tillfällen då du kommit till korta i detta. Det är i medvetenhet om denna ofullständighet, som vi får vända oss till Gud med allt vad vi är. Vi får lämna över allt det som blivit fel, de domar vi fällt över andra människor och de tillfällen då vi tittat bort och varit tysta istället för att låta barmhärtigheten råda. Och vi får be att Gud istället fyller oss med Helig Ande och leder oss till en större barmhärtighet och kärlek.
Herrens frid.
Det heliga landet.
Frihet och opinionsundersökning.
I övrigt undrar jag vilken av dessa klockor jag ska köpa. Vilken tycker du är snyggast?
Herrens frid.
/Elias
Don't pass it on, if you know it's wrong.
Det här är förstås bara en del av allt dumt man trodde förr. Det finns också en hel del dumt från förr som har överlevt till nu.
Ulf Brunnberg ("Vanheden" du vet) sa så här i en intervju för något år sen:
Programledaren: "Men är du sån där klasspappa som fixar fika och sånt?"
Ulf: "Nä, de e jag inte. Och jag har aldrig gått med barnvagn heller."
P: "Aldrig gått med barnvagn?"
U: "Nä, det har jag inte gjort, inte burit henne på magen eller nånting sånt. Jag... jag... Nä, det har jag inte kunnat helt enkelt."
P: "Vaddå inte kunnat?"
U: "Näe, jag har... inte känt för det helt enkelt."
P: "Aldrig gått med barnvagn?"
U: "Nä, över gatan kanske. Och feminismen tycker jag rent illa om."
Vi kan stanna där, Uffe. Argumenten "det har jag inte kunnat" samt "jag har inte känt för det" är inte jättestarka då man är förälder. "Jag har inte kunnat byta blöjan", "Jag har inte känt för att ge barnet mat och husrum" går liksom inte hem bland folk.
Ulf Brunnberg är dock ingalunda ensam om denna, måhända lite "utanför modern tid"-attityden till faderskapet. Faktum är att en massa män som gjort stordåd för världen (i alla fall i deras egna ögon. Och i ärlighetens namn också i de flesta andras ögon), har gjort det på sina barns och sin frus bekostnad. "Intet nytt där", kan kanske sägas, men om det känns svårt att tro på det här för någon, kan denne någon få ett par illustrativa exempel.
Ingemar Bergman är ju en av de allra mest produktiva, nyskapande och erkända världsberikare som vi lyckats producera. Men hur hann han med detta, när han ändå hade tio barn? Tja, en liten ledtråd gav Bergman själv, då han för några år sedan i tv sa att mindes när alla hans filmer var gjorda, men inte när hans barn var födda...
Ett annat exempel kan vara "Slas" Olsson, fotografen, som en gång lät sin 5-årige son dricka sig full. Sonen hade en kroppstemp på 34 grader. Dessutom skriver Slas bekymmersfritt om en vän som "behövde luftombyte" och därför tillbringade ett gäng månader tillsammans med honom i Paris. I en bisats får vi veta att vännen åkt på impuls, och inte meddelat sin fru (och deras 9-månaders son).
Men allt det här är kanske som det ska, pappor är ju trots allt farliga för sina barn, menar som bekant experten Eva Sternberg, som troligen, precis som Brunnberg, också "tycker rent illa om feminismen".
Och inte spelar de här sakerna egentligen så stor roll? Pappor får fortfarande uppskattande kommentarer från personalen när de kommer ihåg extrakläder när de lämnar barnet på dagis, Slas son skrev fortfarande en bok om sin far, inte om sin mor, och det räcker med att gå en enda gång i valfritt centrum med barnvagn, så kommer du som pappa ha fått fler ömma leenden av kassörskor än en mamma får under hela livet. Så kanske är det jag som är bråkig. Kanske ska vi ha det som vi alltid haft det, kanske är det så det ska vara helt enkelt. Kanske var det bättre förr.
I övrigt kan jag rekommendera lyssnande på "The Passover" av The Soundtracks of Our Lives och "If You Tolerate This Your Children Will Be Next" av Manic Street Preachers.
Herrens frid.
/Elias
Ikväll slängde jag 15 kilo mat.
Jag jobbade på Källan ikväll. Det var jättetrevlig kväll, runt 25 gäster, och stor variation. Vid 19.30 någonting dök plötsligt några av våra stammisar upp med en kundvagn restaurantmat. Jag fick förvånat höra att Scandic hotel haft julbord, och att deras direktör hade ringt en av prästerna och erbjudit kyrkan att hämta och distribuera det som blev över. Två hela vagnar till med färdiglagad och upplagd julmat kom in.
Tyvärr var prästen sjuk, och ungdomarna hade fått löfte om att få äta upp maten. Tyvärr hade de också tagtit ALLA rester. När jag först frågade vad de skulle göra med maten som blev över, svarade de enkelt att de skulle "ge den till uteliggare", och jag gissade att det fanns någon typ av koncept, att någon skulle komma och ta hand om maten eller så, men så var det inte. De skulle bjuda alla på caféet, och äta upp maten. Det gjorde de förstås inte, eftersom det var typ 70 kg mat, och vi inte var mer än 25 pers. Jag blev så överrumplad, att jag inte gjorde nånting. Vad ska man göra?
Folk är hungriga, till och med inom ett par kvarter. Jag har ingen aning om vem man ringer klockan 22 en fredagkväll som vet vem som behöver maten. Men jag borde ha tagit reda på det. Eller så borde jag ha skickat några av ungdomarna att gå under spåret med en vagn, eller gjort det själv. Nä, jag borde ha ringt någon ledig diakon eller socialarbetare som kunde berätta vad jag skulle göra med maten. Men det gjorde jag inte. Det var fullt fart, och jag tänkte inte så långt.
Istället såg vi till att alla som ville fick med sig all den mat de ville hem. Sen tog jag med mig en massa. Sen slängde jag en massa. Åtminstone 15 kg mat. Vällagad delikatessmat skulle nog många säga.
Över en miljard människor svälter i världen. Människor i min kommun kan inte äta sig mätta varje dag. Jag slänger minst 15 kg fin-mat. Det är så oerhört äcklande, så jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag blir äclklad, jag sörjer, jag vill skrika och sparka på vårt överflöd och all orättvisa. Och det vidrigaste är att jag så tydligt är en del av det hela.
Jag vet att "man inte kan begära att man ska göra mer", inte minst eftersom jag inte var förberedd, det inte var mitt ansvar etc. Men om man skiter i det. Om man skiter i att leta ursäkter, och i stället ser på vad som vore det goda att göra, det sanna goda?
Nej du, Elias, det är nog bara att be om förlåtelse i aftonbönen, och be om kraft, vilja och verktyg för att förändra något av det här. För om du vill leva Guds rike, som du bad om inför kvällens pass, då handlar det inte om att leta ursäkter. Då handlar det om att leta godhet.
Käre Far, förlåt mig för min ignorans, för min medverkan i ett system som är så i grunden orättfärdigt, för min feghet att lämna tryggheten för att göra gott. Himmelske fader, förlåt mig.
Jesus Kristus, tack för att vägen är öppen, vägen att leva godhet. Visa mig den vägen.
Helige Ande, ge mig kraft och vilja att leva din kärlek.
Amen.
På vägen hem körde jag förbi en man som stod och frös och försökte lifta. Han hade antagligen varit på en fest, och nu fanns det ingen buss som kunde ta honom hem. Jag reflekterade inte förrän efter jag hade passerat honom utan hastighetsförändring över hur mycket jag hade kunnat hjälpa honom.
Tänk att kunna släppa sin trygghet och bekvämlighet, och i stället finna godhet. Då är man i livet.
God Jul.
Herrens frid.
/Elias
