Dagens roligaste felskrivning.
Så här skriver Dagen.se idag om Linköpings nye biskop, Martin Modéus:
"Martin Modéus prästvigdes 1986 för Växjö stift och senast har han varit verksam som Stiftsadjunkt i Stockholms stift med ansvar för gudstjänstutveckling. Tidigare har han arbetat som distriktsledare och kommunister. Han har bland annat författat böckerna Tradition och liv, Kyrkans förbön och Mänsklig gudstjänst."
Haha... Jaså ni.
Herrens frid.
/Elias
Orm.
God kväll.
Efter en hård dags tentapluggande sätter jag mig framför datorn, och går in på DN:s hemsida. Det första jag möter är det här. Är det inte alldeles fantastiskt jätteintressant och coolt? Mäktigt! Jag tycker det är spännande med allting som upplevs som stort eller viktigt i mitt eget lilla liv och min egen lilla tillvaro, och sen sätts det på nåt sätt i perspektiv då man inser hur mycket det är man inte vet, och hur viktigt det en gång har varit, och hur lite framtidens människor kommer att veta om vad jag tycker är viktigt. Jag menar, om jag inte ens visste att det har funnits en orm (missade att särskriva först, så det blev "enorm". Det var kul.) som varit stor som en buss, hur många viktiga små tankar och känslor som har funnits i världen går jag då inte miste om? Det är nog för att göra en trött teolog ödmjuk så här om natten.
I övrigt noteras att PapaRatzi har hävt bannan mot den högerorienterade engelska biskopen Williamson. (DN.se) Denne har ju tidigare flera gånger uttryckt att han tycker att det här med förintelsen "egentligen inte va så farligt" (typ). Eller, för att vara rättvis och sann, har han sagt att han inte tror att det var flera miljoner judar som dog, utan bara några hundra tusen. (se en intervju exempelvis här. ) Tokgubbe i vilket fall.
Några saker kommer upp i mitt huvud när jag läser lite artiklar om detta:
1. Påven har hävdat som förklaring att "den Helige Ande sade åt mig att välkomna tillbaka..." Detta gör mig glad - jag önskar att det kunde vara så i min kyrka då och då, att någon i ledande position hade som grundargument att "den Helige Ande manar mig att...", i stället för ekonomiska och praktiska argument.
2. Påven tycks mena att han inte visste om Williamsons tokhistoriesyn. Borde han inte ha nån i Vatikanen som håller koll på sånt, innan han välkomnar folk tillbaka?
3. Påven har, efter att ha fått reda på vad Williamson har sagt, krävt att denne ska ta tillbaka och ta avstånd från sådana åsikter. Det har Williamson inte gjort. Är vilka åsikter som helst ok att ha inom kyrkan? Räcker det med att Påven visar att han inte gillar det, men låter åsikterna finnas kvar? Det känns märkligt.
Sammanfattningsvis: jag tycker mig skymta en stor tjock orm som gnuggar sina (symboliska) händer över att den Levande Gudens företrädare inte tar avstånd från ondskan. Motsatsen mot godhet är som bekant inte nödvändigtvis ondska, utan kan lika gärna vara likgiltighet.
Herrens frid.
/Elias
Efter en hård dags tentapluggande sätter jag mig framför datorn, och går in på DN:s hemsida. Det första jag möter är det här. Är det inte alldeles fantastiskt jätteintressant och coolt? Mäktigt! Jag tycker det är spännande med allting som upplevs som stort eller viktigt i mitt eget lilla liv och min egen lilla tillvaro, och sen sätts det på nåt sätt i perspektiv då man inser hur mycket det är man inte vet, och hur viktigt det en gång har varit, och hur lite framtidens människor kommer att veta om vad jag tycker är viktigt. Jag menar, om jag inte ens visste att det har funnits en orm (missade att särskriva först, så det blev "enorm". Det var kul.) som varit stor som en buss, hur många viktiga små tankar och känslor som har funnits i världen går jag då inte miste om? Det är nog för att göra en trött teolog ödmjuk så här om natten.
I övrigt noteras att PapaRatzi har hävt bannan mot den högerorienterade engelska biskopen Williamson. (DN.se) Denne har ju tidigare flera gånger uttryckt att han tycker att det här med förintelsen "egentligen inte va så farligt" (typ). Eller, för att vara rättvis och sann, har han sagt att han inte tror att det var flera miljoner judar som dog, utan bara några hundra tusen. (se en intervju exempelvis här. ) Tokgubbe i vilket fall.
Några saker kommer upp i mitt huvud när jag läser lite artiklar om detta:
1. Påven har hävdat som förklaring att "den Helige Ande sade åt mig att välkomna tillbaka..." Detta gör mig glad - jag önskar att det kunde vara så i min kyrka då och då, att någon i ledande position hade som grundargument att "den Helige Ande manar mig att...", i stället för ekonomiska och praktiska argument.
2. Påven tycks mena att han inte visste om Williamsons tokhistoriesyn. Borde han inte ha nån i Vatikanen som håller koll på sånt, innan han välkomnar folk tillbaka?
3. Påven har, efter att ha fått reda på vad Williamson har sagt, krävt att denne ska ta tillbaka och ta avstånd från sådana åsikter. Det har Williamson inte gjort. Är vilka åsikter som helst ok att ha inom kyrkan? Räcker det med att Påven visar att han inte gillar det, men låter åsikterna finnas kvar? Det känns märkligt.
Sammanfattningsvis: jag tycker mig skymta en stor tjock orm som gnuggar sina (symboliska) händer över att den Levande Gudens företrädare inte tar avstånd från ondskan. Motsatsen mot godhet är som bekant inte nödvändigtvis ondska, utan kan lika gärna vara likgiltighet.
Herrens frid.
/Elias
Sjukt, sjukt och sjukt.
God fortsättning!
Jag sitter här och är sjuk - igen. Jag har i princip varit sjuk sen juldagen, med ett kort avbrott vid Norahs dop. Just nu är det influensan jag provar på. Måste till Uppsala imorgon i alla fall, ska både respondera och opponera, och då får ingen flunsa komma i vägen... Känns lite tungt. Satt och tyckte lite synd om mig sj
lv, så jag gick in på DN.se för att slösurfa lite.
Då hittade jag det här bildspelet. Plötsligt inser man vad som egentligen är sjukt. Och vackert. Och viktigt. Och på riktigt. Verkligen på riktigt. Det blev ett litet wake-up call, ett mycket välkommet sådant. Det känns, tycker jag, ofta som att vi bor isolerade från verkligheten, i en liten säker bubbla. Eller kanske mer som att man går omkring och "halvsover", som att man är drogad av all trygghet och allt överflöd, så att man varken kan se eller tänka rätt. Och så är det underbart att ibland bli omskakad och uppväckt.
Samtidigt borde jag inte bli förvånad - speciellt inte just nu. Det är ju precis detta som jag har skrivit min uppsats om - synden. Hur kopplar jag då ihop det här? Jo, så här: ofta hörs frågeställningar som handlar om hur man kan tro på Gud när världen ser ut som den gör - med all ondska och allt lidande. Min fråga blir förstås tvärtom: Hur kan man, i en värld där människor tycks vara överens om vad som i grunden är gott, förklara all ondska och allt lidande som är motsatt till detta, om det inte är så att människan är medveten om den ursprungliga plan som fanns, och om det inte är så att denna plan har förfelats? För mig blir det otroligt tydligt hur synden spridit sig i världen, på ett sätt där den inte bara är enstaka felsteg eller förseelser, utan en egen kraft, som smyger sig in i människors, samhällens och naturens varande.
Det här var antagligen alldeles för kortfattat för att någon annan än jag ska fatta vad jag menar, men jag hoppas ändå att det hela kan väcka något i dig som blir till nytta. Och har du inte ännu kollat på bildspelet - gör det nu!
http://www.dn.se/DNet/road/Classic/article/47/jsp/bildspel.jsp?a=776225&d=3561
Herrens frid!
/Elias
Jag sitter här och är sjuk - igen. Jag har i princip varit sjuk sen juldagen, med ett kort avbrott vid Norahs dop. Just nu är det influensan jag provar på. Måste till Uppsala imorgon i alla fall, ska både respondera och opponera, och då får ingen flunsa komma i vägen... Känns lite tungt. Satt och tyckte lite synd om mig sj
lv, så jag gick in på DN.se för att slösurfa lite.
Då hittade jag det här bildspelet. Plötsligt inser man vad som egentligen är sjukt. Och vackert. Och viktigt. Och på riktigt. Verkligen på riktigt. Det blev ett litet wake-up call, ett mycket välkommet sådant. Det känns, tycker jag, ofta som att vi bor isolerade från verkligheten, i en liten säker bubbla. Eller kanske mer som att man går omkring och "halvsover", som att man är drogad av all trygghet och allt överflöd, så att man varken kan se eller tänka rätt. Och så är det underbart att ibland bli omskakad och uppväckt.
Samtidigt borde jag inte bli förvånad - speciellt inte just nu. Det är ju precis detta som jag har skrivit min uppsats om - synden. Hur kopplar jag då ihop det här? Jo, så här: ofta hörs frågeställningar som handlar om hur man kan tro på Gud när världen ser ut som den gör - med all ondska och allt lidande. Min fråga blir förstås tvärtom: Hur kan man, i en värld där människor tycks vara överens om vad som i grunden är gott, förklara all ondska och allt lidande som är motsatt till detta, om det inte är så att människan är medveten om den ursprungliga plan som fanns, och om det inte är så att denna plan har förfelats? För mig blir det otroligt tydligt hur synden spridit sig i världen, på ett sätt där den inte bara är enstaka felsteg eller förseelser, utan en egen kraft, som smyger sig in i människors, samhällens och naturens varande.
Det här var antagligen alldeles för kortfattat för att någon annan än jag ska fatta vad jag menar, men jag hoppas ändå att det hela kan väcka något i dig som blir till nytta. Och har du inte ännu kollat på bildspelet - gör det nu!
http://www.dn.se/DNet/road/Classic/article/47/jsp/bildspel.jsp?a=776225&d=3561
Herrens frid!
/Elias
Jenny, Gud och tystnaden.
Hej på dig. Hoppas att allt är bra kära läsare. Det var ett tag sedan.
Idag visade SVT en dokumentär som hette "Jenny, Gud och tystnaden". Om du inte såg den, vill jag rekommendera dig att göra det. (Länk här)
Filmen handlar om Jenny, som var studentkårordförande på min skola när jag började i ettan. Hon lever tillsammans med en annan kvinna, och är numera prästvigd och anställd i södra Sverige. Hennes väg fram till den position där hon nu finns, har innehållit mycket. Det är knappast lätt att leva mitt i en sådan infekterad fråga, speciellt inte om det är ens hjärta och relation till Gud som står på spel.
Jag är imponerad av filmen, för att den var nyanserad och bra. Den gav utrymme för mycket av den komplexitet som finns när det gäller samkönade relationer. Jag har ju valt att inte kommentera frågan så mycket här på bloggen, eftersom det (1) redan talas och diskutear alldeles tillräckligt om den ändå, och (2) är nödvändigt att lägga huvuddelen av varje diskussion i frågan om sexualitet på olika sätt, på det faktum att Gud älskar oss och det är vår plikt och möjlighet att älska varandra. Fokus som läggs på "samkönade relationer-frågan", drar skrämmande ofta bort fokus från Jesus och Guds oändliga kärlek till oss. Därför nöjer jag mig med att rekommendera dig att se filmen
Se filmen på SVT Play.
Herrens frid.
/Elias
Idag visade SVT en dokumentär som hette "Jenny, Gud och tystnaden". Om du inte såg den, vill jag rekommendera dig att göra det. (Länk här)
Filmen handlar om Jenny, som var studentkårordförande på min skola när jag började i ettan. Hon lever tillsammans med en annan kvinna, och är numera prästvigd och anställd i södra Sverige. Hennes väg fram till den position där hon nu finns, har innehållit mycket. Det är knappast lätt att leva mitt i en sådan infekterad fråga, speciellt inte om det är ens hjärta och relation till Gud som står på spel.
Jag är imponerad av filmen, för att den var nyanserad och bra. Den gav utrymme för mycket av den komplexitet som finns när det gäller samkönade relationer. Jag har ju valt att inte kommentera frågan så mycket här på bloggen, eftersom det (1) redan talas och diskutear alldeles tillräckligt om den ändå, och (2) är nödvändigt att lägga huvuddelen av varje diskussion i frågan om sexualitet på olika sätt, på det faktum att Gud älskar oss och det är vår plikt och möjlighet att älska varandra. Fokus som läggs på "samkönade relationer-frågan", drar skrämmande ofta bort fokus från Jesus och Guds oändliga kärlek till oss. Därför nöjer jag mig med att rekommendera dig att se filmen
Se filmen på SVT Play.
Herrens frid.
/Elias
Lite kul och lite bra.
Visst är det ganska nice när humor också innehåller uppbyggligheter, eller i alla fall någon typ av budskap? Fick tipset från en klasskompis om Björn Gustafsson som hade pausunderhållingen på melodifestivalen. Själv ser jag ju inte på melodifestivalen, eftersom jag de sista gångerna jag såg det, tyckte att det var dåligt. Kanske är det bra numera, och tycker du det så är det ju jättebra, för då får du ju verkligen valuta för tv-licenspengarna.
Jaja, här e i alla fall Björn. Jag älskar att han hade fria händer och valde att i det sammanhanget göra det här som pausunderhållning:
Herrens frid!
/Elias
Jaja, här e i alla fall Björn. Jag älskar att han hade fria händer och valde att i det sammanhanget göra det här som pausunderhållning:
Herrens frid!
/Elias
Seven - The Movie.
Jaha, då tycks min blogglust vara väckt igen. Såg just en riktig topprulle, och så hamnade jag på ett spår som förtjänade att finnas här på bloggen. Du får sväva i ovisshet om vilken film det var (inte "Seven" kan jag avslöja) det var, och i stället följa med mig på hur jag hamnade i att tycka att den var kolossalt bra. Eller så kan du ju FFW:a ner till slutet av bloggen och läsa direkt...=)
Så här är det: När jag var liten så fanns det en del av "Disneydags" som alltid var viktigare än de andra: Zorro. Zorro var i mina ögon den största hjälten av dem alla. (Att man sedan 20år senare förstörde honom genom att göra en usel film om honom är ju tråkigt förstås, men det förringar inte den dåtida Zorros storhet.) Därmed, i denna Zorro-fascination, kom ett frö att sås, som vuxit fram till den lista du nu är i färd med att läsa. Vi har nämligen redan klarat av nr. 1. Själva listan är en fortsättning från det förra blogginlägget, där jag blev utmanad att berätta 7 sanningar. Det inlägget handlade inte alls om film, så jag tänkte att jag gör ett som bara handlar om film, som motvikt... typ. Listan får heta:
För det är ju så här att varje film som har maskerade människor med, genast hoppar ett par snäpp på betygsskalan. Och då menar jag inte att de ska va utklädda, som typ Legolas med sina öron, eller Hulken som blir grön. Nä, jag menar att personerna ska vara maskerade. De ska alltså vara en person och inte utge sig för det. Hänger du med? Den här listan är nu inte i värderingsordning, eftersom det vore övermaga att jämföra så många bra filmer. Den är i stället i kronologisk ordning, och då i den ordning som jag har sett filmerna i.
1. Ja, Zorro då. Och inte filmen, utan serien. Den svart-vita du vet. Om du inte e för ung. Jag var rätt så ung när jag såg serien som sagt.
Så här är det: När jag var liten så fanns det en del av "Disneydags" som alltid var viktigare än de andra: Zorro. Zorro var i mina ögon den största hjälten av dem alla. (Att man sedan 20år senare förstörde honom genom att göra en usel film om honom är ju tråkigt förstås, men det förringar inte den dåtida Zorros storhet.) Därmed, i denna Zorro-fascination, kom ett frö att sås, som vuxit fram till den lista du nu är i färd med att läsa. Vi har nämligen redan klarat av nr. 1. Själva listan är en fortsättning från det förra blogginlägget, där jag blev utmanad att berätta 7 sanningar. Det inlägget handlade inte alls om film, så jag tänkte att jag gör ett som bara handlar om film, som motvikt... typ. Listan får heta:
Elias topp 7 filmer med maskerade hjältar
För det är ju så här att varje film som har maskerade människor med, genast hoppar ett par snäpp på betygsskalan. Och då menar jag inte att de ska va utklädda, som typ Legolas med sina öron, eller Hulken som blir grön. Nä, jag menar att personerna ska vara maskerade. De ska alltså vara en person och inte utge sig för det. Hänger du med? Den här listan är nu inte i värderingsordning, eftersom det vore övermaga att jämföra så många bra filmer. Den är i stället i kronologisk ordning, och då i den ordning som jag har sett filmerna i.
1. Ja, Zorro då. Och inte filmen, utan serien. Den svart-vita du vet. Om du inte e för ung. Jag var rätt så ung när jag såg serien som sagt.
2. Ja, det här var lite svårt. Stålmannen var ju häftig onekligen, men han var ju knappt maskerad. Vem som helst kunde se vem det var, och det har alltid stört mig lite. Batman däremot har ju hållit stilen genom alla år. Dessutom är ju Batman begins en briljant film på de flesta sätt. Ruggans snygg mask i den filmen också. Men anledningen till att han hamnar redan här, är ju förstås 60-talsserien som gick när jag var liten, där Batman var lönnfet och iklädd grå trikåer. Det var tider det.
3. Scream. Det var den första skräckfilmen jag såg på bio, och jag hade just blivit 15, och gick med ett gäng från konfirmationsgruppen. Galet rädd blev jag, och tyckte att det var en fantastisk film. Det är den förstås inte egentligen, men masken kan fortfarande skrämma slag på mig utan några bekymmer.
4. Eyes wide shut. Ja, jag vet att den är onödigt utmanande, och troligen inte alls uppbygglig etc. Men de som kallar den pornografi har ju inte fattat det hela riktigt. Storymässigt, skådespelarmässigt och filmtekniskt är den fullständigt komplett. Dessutom gör den verkligen bruk av maskerna, eftersom de ofta är det enda som folk har på sig. Ett mästerverk av Kubrick, där han visar på det läskiga i att vi skiljer på kropp och själ, om man så önskar.
5. Donnie Darko. Har du inte sett den, så se den. Har du sett den och inte fattat den, se den igen. Detta är en film som finns med på alla de topp5-listor jag har gjort sen jag såg den. En av de konstigaste och absolut bästa filmer som har gjorts. Och vilken mask sen, den där kaninen... Jake Gyllenhall är ju gyllene i den också förstås. Se den!
6. Spiderman. Ja alltså, filmerna är ju i sig tyvärr rätt kassa. Samtidigt finns det nånting i dem som har fått mig att se alla tre. Man vill liksom i alla fall veta vad som händer. Och det, tillsammans med de fruktansvärt snygga maskerna gör att de får slinka med. Kanske borde the Mask finnas med i stället, men det hade blivit knas med kronologin då.
7. Så har vi då filmen som jag såg ikväll: V for Vendetta. En riktigt riktigt riktigt bra film. Inte Donnie-bra förstås, men ruggans bra. Kiera Knightley, som i vanliga fall är en anledning att hyra något annat, funkar riktigt bra. Story, scenerier, replikskiften är av absolut toppklass. En klar... eh... 4:a på en skala 1-5. Hade bara inte Kiera varit med så mycket hade den nog till och med kunnat nå högre. Se den! Om du funderar på att se någon framtidsvisionsfilm, se den här. Inte I am Legend eller Resident Evil, utan den här! (Att de andra två är zombierullar har inte med saken att göra tror jag...) En skrämmande framtidsvision om vad som händer om vissa amerikanska vindar får blåsa fritt över världen. Hela filmen sammanfattas i citatet: "People should not be afraid of their governments. Governments should be afraid of their people." Rekommenderas. Och godaste tider, vilken mask... den är perfekt.
I övrigt gillar jag, som du kanske märker, ganska konstiga filmer. Filmer som Memento, the number 23 och the Game är absoluta favoriter, men ack så svåra att hitta. Har du några tips på filmer som är "konstiga" på liknande sätt? Berätta!
Herrens frid!
/Elias
Herrens frid!
/Elias
Den första kristna björnen.
Det är nästan skrattretande hur okunniga Svd och Dn är så fort det kommer till religion. Under några dagar har vi fått veta att en Brittisk lärarinna i Sudan har, efter att barnen i klassen fått välja, namngett en nalle "Muhammed" (Läs här och här). Lärarinnan har sedan blivit fängslad, eftersom det setts som ett brott mot lagen (hon är nu fri). Det har liknats vid en brittisk motsvarighet till rondellMuhammed. Själva anklagelsen är naturligtvis absurd, eftersom Muhammed är ett av de vanligaste namnen i Sudan, och därmed självklart för barnen att välja. Det är som att en kristen i Sverige skulle lacka ur om man namngav en nalle "Markus" baserat på att man smädar evangelisten... Absurt!
Tyvärr begår både Svd och Dn genomgående ett gigantiskt misstag. De hävdar om och om igen att lärarinnan har "...döpt en nallebjörn till Muhammed." Vad innebär det? Tja, dopet är ju som bekant ett sakrament inom nästan alla kristna kyrkor, där ens tillhörighet till Kristus befästs. Det har med vatten att göra, antingen genom att den som ska döpas sänks ned helt och hållet i vatten, att man stänker vatten, eller att man häller vatten över personen. I dopet får man del av Guds rike, och Den Helige Ande tar sin boning i en.
Var detta lärarinnans mål, att kristna nallen, förstår jag att de muslimska ledarna i landet lackade ur. Dessutom har då troligen gjort sig ovän med de flesta delarna av kristendomen, eftersom man enligt kristen tro aldrig kan döpa någonting annat än en människa. Huruvida lärarinnan döpte nallen baptistiskt (nedsänkning), eller bara med några vattenskvättar berättar varken Dn eller Svd om. Dessutom döper man ju människor till Jesus, inte till Muhammed, så där blandade hon allt ihop sig.
Nämen allvarligt talat. Jag kan köpa att Expressen, Aftonbladet och Veckorevyn har problem med grundläggande svenska termer, men jag hade hoppats på lite mer från morgontidningarna. De enda som verkar ha fått det hela rätt ("namngav") är förstås Dagen. Det är ok att folk begår misstaget att säga "jag döpte mig", när det handlar om ett faktiskt dop, trots att människan i fråga antagligen blev döpt. Men när man börjar anklaga oskyldiga lärarinnor för att ha börjat kristna garnbjörnar har man hamnat rätt knasigt i sin språkanvändning... Eller som man brukar säga: Missförstå mig rätt. =)
Herrens frid!
/Elias
Tyvärr begår både Svd och Dn genomgående ett gigantiskt misstag. De hävdar om och om igen att lärarinnan har "...döpt en nallebjörn till Muhammed." Vad innebär det? Tja, dopet är ju som bekant ett sakrament inom nästan alla kristna kyrkor, där ens tillhörighet till Kristus befästs. Det har med vatten att göra, antingen genom att den som ska döpas sänks ned helt och hållet i vatten, att man stänker vatten, eller att man häller vatten över personen. I dopet får man del av Guds rike, och Den Helige Ande tar sin boning i en.
Var detta lärarinnans mål, att kristna nallen, förstår jag att de muslimska ledarna i landet lackade ur. Dessutom har då troligen gjort sig ovän med de flesta delarna av kristendomen, eftersom man enligt kristen tro aldrig kan döpa någonting annat än en människa. Huruvida lärarinnan döpte nallen baptistiskt (nedsänkning), eller bara med några vattenskvättar berättar varken Dn eller Svd om. Dessutom döper man ju människor till Jesus, inte till Muhammed, så där blandade hon allt ihop sig.
Nämen allvarligt talat. Jag kan köpa att Expressen, Aftonbladet och Veckorevyn har problem med grundläggande svenska termer, men jag hade hoppats på lite mer från morgontidningarna. De enda som verkar ha fått det hela rätt ("namngav") är förstås Dagen. Det är ok att folk begår misstaget att säga "jag döpte mig", när det handlar om ett faktiskt dop, trots att människan i fråga antagligen blev döpt. Men när man börjar anklaga oskyldiga lärarinnor för att ha börjat kristna garnbjörnar har man hamnat rätt knasigt i sin språkanvändning... Eller som man brukar säga: Missförstå mig rätt. =)
Herrens frid!
/Elias
...och igen...
Jaha, så var det dags igen. En ny film med Jesus-anknytning. Och det kan väl vara roligt? Den här gången handlar filmen om *trumvirvel* Jesus onda tvillingbror! Tydligen ska han reinkarneras i vår tid också. Är det inte nästan poetiskt? =)
Om man tittar på den Jesus-litteratur och de Jesus-filmer som har kommit ut de senaste åren, finner man bl.a. dessa:
Inte helt enkelt kanske? Och det är ju lite grann problemet. Då och då blir det otydligt. Var Maria från Magdala Jesu fru? Nja, knappast troligt. Ändå väljer många att tro det, eftersom Dan Brown (inte på något sätt historiker, utan litteraturvetare) framställer det hela så bra. Och jag håller med, jag tyckte "Da Vinci-koden" var briljant. Jag läste den på två kvällar. Men den är ju verkligen inte någonting annat än skönlitteratur.
En f.d. konfirmand sa när den var ny att "jomen, jag tror nog att det kan vara så." Och det var ju verkligen många som köpte den som i alla fall semi-historisk. Jag tycker det är fruktansvärt intressant. 1000-tals forskare inom området har alltså varit överens om att det är på ett sätt, men folk tar inte reda på det. Vem orkar läsa facklitteratur? En skönlitterär författare hittar på ett scenario för att göra en bok spännande, och människor köper det som seriös historisk teori.
Undrar hur många andra "historiska fakta" som man köper i skönlitterär form? Min bild av Japans historia är t.ex. grymt färgad av "Shogun", och bilden av klosterlivet färgad av "Rosens namn". Vem vet, kanske var det i själva verket ovanligt med seriemord i klostren? =)
Slutligen då: hur ska vi tänka oss att en ond tvillingbror till Jesus skulle ha agerat? Jag gissar att han skulle lägga krokben för lärjungarna hela tiden. Främst Petrus. Sen skulle han säkert ha låtit bli att driva ut månglarna ur templet. Kanske skulle han ha drivit in de månglare som stod utanför? Helt säkert skulle han ha ställt sig på myndigheternas sida och förbannat de svaga: "De största ska fortsätta va störst...". Jag ser citaten framför mig. Framför allt hade han troligen agerat väldigt mycket mindre än Jesus gjorde. Och kanske kan vi lära oss något av det? Jag tror att mycket av Jesu godhet låg i att han vägrade vara passiv. Han tittade inte på. "Kärlek" var för Jesus ett verb.
Så, gissa nu, vilka filmer/böcker har verklighetsgrund och vilka är fiktion? Vilka skönlitterära böcker bygger du din verklighetsuppfattning på? Och vad tror du att Jesus onda tvillingbror skulle ha gjort?
Herrens frid.
/Elias
Om man tittar på den Jesus-litteratur och de Jesus-filmer som har kommit ut de senaste åren, finner man bl.a. dessa:
- Da Vinci-koden
- Constantin
- The Passion of the Christ
- Historien om Jesus
- Vad hände på vägen till Damaskus?
Inte helt enkelt kanske? Och det är ju lite grann problemet. Då och då blir det otydligt. Var Maria från Magdala Jesu fru? Nja, knappast troligt. Ändå väljer många att tro det, eftersom Dan Brown (inte på något sätt historiker, utan litteraturvetare) framställer det hela så bra. Och jag håller med, jag tyckte "Da Vinci-koden" var briljant. Jag läste den på två kvällar. Men den är ju verkligen inte någonting annat än skönlitteratur.
En f.d. konfirmand sa när den var ny att "jomen, jag tror nog att det kan vara så." Och det var ju verkligen många som köpte den som i alla fall semi-historisk. Jag tycker det är fruktansvärt intressant. 1000-tals forskare inom området har alltså varit överens om att det är på ett sätt, men folk tar inte reda på det. Vem orkar läsa facklitteratur? En skönlitterär författare hittar på ett scenario för att göra en bok spännande, och människor köper det som seriös historisk teori.
Undrar hur många andra "historiska fakta" som man köper i skönlitterär form? Min bild av Japans historia är t.ex. grymt färgad av "Shogun", och bilden av klosterlivet färgad av "Rosens namn". Vem vet, kanske var det i själva verket ovanligt med seriemord i klostren? =)
Slutligen då: hur ska vi tänka oss att en ond tvillingbror till Jesus skulle ha agerat? Jag gissar att han skulle lägga krokben för lärjungarna hela tiden. Främst Petrus. Sen skulle han säkert ha låtit bli att driva ut månglarna ur templet. Kanske skulle han ha drivit in de månglare som stod utanför? Helt säkert skulle han ha ställt sig på myndigheternas sida och förbannat de svaga: "De största ska fortsätta va störst...". Jag ser citaten framför mig. Framför allt hade han troligen agerat väldigt mycket mindre än Jesus gjorde. Och kanske kan vi lära oss något av det? Jag tror att mycket av Jesu godhet låg i att han vägrade vara passiv. Han tittade inte på. "Kärlek" var för Jesus ett verb.
Så, gissa nu, vilka filmer/böcker har verklighetsgrund och vilka är fiktion? Vilka skönlitterära böcker bygger du din verklighetsuppfattning på? Och vad tror du att Jesus onda tvillingbror skulle ha gjort?
Herrens frid.
/Elias
