Reflex

Röda Korset började den Första Hjälpen-kurs som jag en gång gick med att lära ut en grundregel: Se till att du själv är säker innan du gör något för att hjälpa. Det innebär alltså att om du ser att någon blivit knivhuggen, ska du först se till att förövaren inte finns kvar i närheten innan du hjälper den skadade. Om du ser att en bil har kört av vägen, ska du först se till att du inte riskerar att bli påkört innan du stannar för att hjälpa. Huruvida denna regel är bra eller inte tror jag varierar från tillfälle till tillfälle. Naturligtvis finns det ingen poäng med att stanna för att hjälpa om du blir påkörd. Däremot kanske det går att försvara att människan som försöker övermanna terroristen som har tagit barn som gisslan, trots att det var för fara för personens eget liv, gör rätt?

Men mitt i dessa resonemang finns en riktigt svår fråga. Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka den, den tycks inte riktigt låta sig fångas. Jag försöker i alla fall. Vilket ansvar har jag för andra människor, världen som helhet och mig själv och min lycka/tillfredsställelse? Och hur lirar de med varandra? Jag ger några exempel för att du ska förstå trots min otydlighet... Sen behöver jag definitivt din hjälp för att få någon reda i det här.

Jag skriver ju ofta om hur det är vårt ansvar att skänka pengar. Jag brukar föreslå 10%. Men om det nu är så att jag har skänkt 10%, och jag inser att jag ändå har råd att köpa en tröja, som jag verkligen gillar, men egentligen knappast behöver, är det då acceptabelt att jag köper den? Jag menar, om vi utgår ifrån denna situation: jag har skänkt de 10 procenten, och står och tittar på tröjan med visakortet i handen. För det svältande barnet, den HIV-smittade ensamstående mamman och den politiska fången förändras ju inte behovet av min hjälp för att jag har skänkt 10%? Och det är typ det här jag menar. Vilken rätt/plikt har jag när det gäller mina pengar, min tid etc.

På ett sätt är det ju också så att vi har en skyldighet att hålla oss själva skapligt tillfredsställda. Kanske är det inte fel att njuta av att jag är född i överflöd? Det är ju vansinne att skämmas över att ha fått goda förutsättningar. Det är ju faktiskt inte mitt fel att människor lider, även om mitt välstånd beror på deras fattigdom (sug på den moraliska skuldkaramellen förövrigt). Men hur mycket ska vi egentligen leva för oss själva, hur mycket för Gud och hur mycket för andra? Jag tycker att det är löjligt svårt.

Man kan ju krångla till det ännu mer (och ja, det är klart att jag i mitt virrvarr till inre måste göra det) och ta med just tid och fokus och liknande. Jag lägger löjligt mycket tid på mitt golfande. Typ lika mycket som jag la på mitt gitarrspel när det var mitt största intresse. Är detta acceptabelt? När människor svälter (och det är ju verkligen så att fler gör det än de som har det materiellt bra), är det då moraliskt acceptabelt att ägna minst en dag i veckan åt att sänka sitt handicap? Och då kan vi ju börja räkna våra tv-timmar. Eller bloggandet. Eller faktiskt nästan precis vad som helst i våra lyxliv. Hur kan man vila i sitt inre när människor lider överallt? Och hur kan man lida över det, när man själv har det bra, och på ett sätt nästan är skyldig de som har det sämre att njuta?

Vilken rätt har vi att njuta av vår rikedom, att "unna oss själva" saker, att slappa, att se till våra egna behov och vår egen längtan?
Och vilken skyldighet har vi gentemot våra medmänniskor?
Kom gärna med kommentarer, tankar osv, hur splittrade och stora eller snmå de än må vara. Tack.

Jag hoppas att du förstår vad jag menar. Jag gör det knappt.

Herrens frid.

/Elias