Bilförsäljning.
Nu ligger vår andra fina bil på Blocket.se:
http://www.blocket.se/vi/19320413.htm
Om du är sugen, eller känner nån som letar bra och billig bil, så hör av dig!
Det är spännande det här med bilhandling och relationer. Hos mina vänner (ni alltså...=)) tycks det finnas två sätt att se på det:
1) Man ska inte köpa av/sälja till folk som man känner. Det blir trassligt när man blandar in pengar i kompisrelationer, och dessutom vet man ju inte om bilen knackar ihop om en månad, oavsett hur bra man tar hand om den, så då kan man ju bli bitter på den man har köpt den av.
2) Det bästa är att köpa av/sälja till folk som man känner. Man vet vem man handlar av, och kan då bättre bedöma huruvida personen försöker luras. Man får en ärligare bild av affären helt enkelt.
Jag tror att alla dessa saker åtminstonde är bra att tänka på. Förra veckan var en kompis sugen på att ev. köpa bilen, så då fick vi anledning att fundera i saken lite mer konkret. Han har ju sett att bilen fungerat problemfritt under 1,5 års tid, så en viss trygghet fanns. Samtidigt kände ju jag att jag inte ville att han skulle hitta några fel på bilen "efter ett tag", så jag redogjorde minutiöst för alla småbrister. När det gällde pengar, kände vi väl båda att det var viktigt att relationen inte tog stryk av affären. Så, jag drog av 5000 på priset - 1000 för att jag skulle slippa lägga upp på blocket, och 4000 som "bitterhetsbuffert". Alltså: om något som jag inte visste om knackar ihop i bilen, kom ihåg de där tusenlapparna. Åt andra hållet: inga delbetalningar och sånt, utan snabbt ägarbyte, affären på en plats i tiden, och kommer inte upp igen i relationen, på annat sätt än att man kanske skjutsar eller så...=)
Då tyckte vi att det kändes bra. (sen blev det ingen affär i alla fall, av helt andra anledningar). Men visst är det spännande hur viktigt det blir med hur man hanterar såna här saker? Egentligen tror och hoppas jag att affären inte hade behövt alla de här säkerhetsjusteringarna, att pengar och investeringar inte är så viktiga, utan att en enkel, ärlig affär hade räckt, men varför chansa?
Vet inte riktigt vad jag ville säga med det här inlägget, men jag tycket att det är rätt obehagligt det här med bilförsäljning, så det springer omkring en massa tankar om det i mitt huvud, och de blockar mina inlärningsmöjligheter. Så jag tänkte släppa ut dem på bloggen, så jag kan återgå till att översätta första Johannesbrevet.
Som sagt, om du eller nån du känner är sugen på bilen, hör av dig, så fixar vi ihop det hela! Om inte, tycker jag lika mycket om dig i alla fall...=)
Herrens frid!
/Elias
http://www.blocket.se/vi/19320413.htm
Om du är sugen, eller känner nån som letar bra och billig bil, så hör av dig!
Det är spännande det här med bilhandling och relationer. Hos mina vänner (ni alltså...=)) tycks det finnas två sätt att se på det:
1) Man ska inte köpa av/sälja till folk som man känner. Det blir trassligt när man blandar in pengar i kompisrelationer, och dessutom vet man ju inte om bilen knackar ihop om en månad, oavsett hur bra man tar hand om den, så då kan man ju bli bitter på den man har köpt den av.
2) Det bästa är att köpa av/sälja till folk som man känner. Man vet vem man handlar av, och kan då bättre bedöma huruvida personen försöker luras. Man får en ärligare bild av affären helt enkelt.
Jag tror att alla dessa saker åtminstonde är bra att tänka på. Förra veckan var en kompis sugen på att ev. köpa bilen, så då fick vi anledning att fundera i saken lite mer konkret. Han har ju sett att bilen fungerat problemfritt under 1,5 års tid, så en viss trygghet fanns. Samtidigt kände ju jag att jag inte ville att han skulle hitta några fel på bilen "efter ett tag", så jag redogjorde minutiöst för alla småbrister. När det gällde pengar, kände vi väl båda att det var viktigt att relationen inte tog stryk av affären. Så, jag drog av 5000 på priset - 1000 för att jag skulle slippa lägga upp på blocket, och 4000 som "bitterhetsbuffert". Alltså: om något som jag inte visste om knackar ihop i bilen, kom ihåg de där tusenlapparna. Åt andra hållet: inga delbetalningar och sånt, utan snabbt ägarbyte, affären på en plats i tiden, och kommer inte upp igen i relationen, på annat sätt än att man kanske skjutsar eller så...=)
Då tyckte vi att det kändes bra. (sen blev det ingen affär i alla fall, av helt andra anledningar). Men visst är det spännande hur viktigt det blir med hur man hanterar såna här saker? Egentligen tror och hoppas jag att affären inte hade behövt alla de här säkerhetsjusteringarna, att pengar och investeringar inte är så viktiga, utan att en enkel, ärlig affär hade räckt, men varför chansa?
Vet inte riktigt vad jag ville säga med det här inlägget, men jag tycket att det är rätt obehagligt det här med bilförsäljning, så det springer omkring en massa tankar om det i mitt huvud, och de blockar mina inlärningsmöjligheter. Så jag tänkte släppa ut dem på bloggen, så jag kan återgå till att översätta första Johannesbrevet.
Som sagt, om du eller nån du känner är sugen på bilen, hör av dig, så fixar vi ihop det hela! Om inte, tycker jag lika mycket om dig i alla fall...=)
Herrens frid!
/Elias
Ett kul mail.
Det här dök ner i min inbox, och var roligt nog att befodras till bloggmaterial: =)
/Elias
I finanskrisens tider.......
Om man köpte Ericsson aktier för 100.000 Kronor för cirka 3 år sedan
så är de värda kring 4.600 Kronor idag.
Om man istället köpte Telecom, till exempel Song Networks, för 100.000
kronor så har man idag kvar 791 Kronor.
Om man för 3 år sedan gick på bolaget och köpte starköl
för 100.000 Kronor, drack ur dem, hade trevligt och idag går och
pantar tomflaskorna så får man 6.741 Kronor.
=)
Herrens Frid!
/Elias
Stolt men inte... mallig..?
Det är intressant med blandningen stolthet - glädje - mallighet - reaktion på andras glädje - reaktion på andras framgång- reaktion på egen glädje.
Egentligen behöver jag väl inte skriva mer än så - jag kan väl inte göra det mer glasklart? =)
Jag minns en gång 2001 då jag hade blivit uppringd av den norra kyrkan här i kommunen, och tillfrågad om jag ville följa med som konfaledare även på deras läger. Jag blev jätteglad och tackade ja. Det var ju jättekul att de ville ha med precis just mig! Jag blev så glad, att jag den kommande veckan berättade detta för alla mina vänner - de hade tänkt på mig, och ville att jag skulle med! "Jättekul, visst är det?!"
Någonstans när jag hade råkat nämna det här med att de ville ha med mig kanske drygt en gång för en av vännerna, sa han: "Elias, det verkar som att du är stoltöver att få åka med dem som konfaledare", och i hans röst hördes tydligt ogillande. Han tyckte helt enkelt att jag var mallig.
Tanken hade inte slagit mig - vaddå stolt? Jag var ju bara jätteglad och ville berätta för mina vänner hur glad jag var? Det var ju bara jättekul, och det kändes ju jättekonstigt att gå omkring och vara tyst om att jag var glad. Nu i efterhand förstår jag ju att det inte alls handlade om att han hade något emot att jag var glad. Problemet för honom var att han trodde att jag sa "de valde inte dig", och inte "de ville ha mig!".
Jag vet numera att jag nog visst var stolt - och är stolt - över att de tyckte att jag var en bra ledare. Men jag vet också att man ska hantera sin glädje över saker som andra kan bli avundsjuka på försiktigt, annars uppfattas man som mallig. Tyvärr lyckas jag verkligen inte alltid att tygla min glädje så.
För jag menar verkligen att jag inte är ett spår mallig. För att vara mallig, krävs det i min värld att man ska mena att man är bättre än någon annan, och trycker det i ansiktet på den. Och jag menade aldrig, och menar aldrig, att jag skulle vara bättre än min vän. Jag var bara glad att de valde mig!
På samma sätt är det med en massa saker. En annan vän (som inte har ett spår av missunnsamhet i sig, tack Gud för det!) ringde mig en gång för en massa år sedan och ville hämta upp mig och köra och köpa hamburgare, för att fira att han hade tagit körkort. (jag hade ännu inte körkort då) Vi åkte iväg och käkade, och han var jätteglad (trots att han började med att råka repa sina föräldrars bil i vårt grindhål!), och jag var jätteglad främst för hans skull, men ockå för att det var mig han valde att ringa. Jag kände, som jag minns det, ingen avundsjuka för att jag inte hade körkort, utan gädje över att han var glad, och över att han ville dela det med mig.
Men varför börjar jag tänka på de här sakerna nu när jag ligger hemma med feber i lägenheten? Jo, jag riskerar återigen att uppfattas som mallig (fast jag inte alls menar det, eller tycker att jag har nåt att vara mallig över). Vi har nämligen köpt en ny bil. Och jag är lycklig över den, som en högstadieelev som får sommarlov! Den är så fin så fin, och jag trodde aldrig att vi skulle köpa en så fin bil förrän vi båda hade jobb och framtiden utstakad. Men Norah förtjänar det allra bästa! =)
Hur som helst menar jag att det verkligen inte finns anledning för mig att vara mallig - alla kan låna pengar och skaffa bil. Däremot är jag fantastiskt glad, och stolt, och nöjd, över vårt bilköp, varför jag med all sannolikhet kommer att prata med alla mina vänner om det. Stå ut, och tänk att det är just dig jag väljer att dela min glädje med!
Som sagt: Glad, stolt, nöjd - men inte mallig. (även om det låter så)
Herrens frid.
Elias
Egentligen behöver jag väl inte skriva mer än så - jag kan väl inte göra det mer glasklart? =)
Jag minns en gång 2001 då jag hade blivit uppringd av den norra kyrkan här i kommunen, och tillfrågad om jag ville följa med som konfaledare även på deras läger. Jag blev jätteglad och tackade ja. Det var ju jättekul att de ville ha med precis just mig! Jag blev så glad, att jag den kommande veckan berättade detta för alla mina vänner - de hade tänkt på mig, och ville att jag skulle med! "Jättekul, visst är det?!"
Någonstans när jag hade råkat nämna det här med att de ville ha med mig kanske drygt en gång för en av vännerna, sa han: "Elias, det verkar som att du är stoltöver att få åka med dem som konfaledare", och i hans röst hördes tydligt ogillande. Han tyckte helt enkelt att jag var mallig.
Tanken hade inte slagit mig - vaddå stolt? Jag var ju bara jätteglad och ville berätta för mina vänner hur glad jag var? Det var ju bara jättekul, och det kändes ju jättekonstigt att gå omkring och vara tyst om att jag var glad. Nu i efterhand förstår jag ju att det inte alls handlade om att han hade något emot att jag var glad. Problemet för honom var att han trodde att jag sa "de valde inte dig", och inte "de ville ha mig!".
Jag vet numera att jag nog visst var stolt - och är stolt - över att de tyckte att jag var en bra ledare. Men jag vet också att man ska hantera sin glädje över saker som andra kan bli avundsjuka på försiktigt, annars uppfattas man som mallig. Tyvärr lyckas jag verkligen inte alltid att tygla min glädje så.
För jag menar verkligen att jag inte är ett spår mallig. För att vara mallig, krävs det i min värld att man ska mena att man är bättre än någon annan, och trycker det i ansiktet på den. Och jag menade aldrig, och menar aldrig, att jag skulle vara bättre än min vän. Jag var bara glad att de valde mig!
På samma sätt är det med en massa saker. En annan vän (som inte har ett spår av missunnsamhet i sig, tack Gud för det!) ringde mig en gång för en massa år sedan och ville hämta upp mig och köra och köpa hamburgare, för att fira att han hade tagit körkort. (jag hade ännu inte körkort då) Vi åkte iväg och käkade, och han var jätteglad (trots att han började med att råka repa sina föräldrars bil i vårt grindhål!), och jag var jätteglad främst för hans skull, men ockå för att det var mig han valde att ringa. Jag kände, som jag minns det, ingen avundsjuka för att jag inte hade körkort, utan gädje över att han var glad, och över att han ville dela det med mig.
Men varför börjar jag tänka på de här sakerna nu när jag ligger hemma med feber i lägenheten? Jo, jag riskerar återigen att uppfattas som mallig (fast jag inte alls menar det, eller tycker att jag har nåt att vara mallig över). Vi har nämligen köpt en ny bil. Och jag är lycklig över den, som en högstadieelev som får sommarlov! Den är så fin så fin, och jag trodde aldrig att vi skulle köpa en så fin bil förrän vi båda hade jobb och framtiden utstakad. Men Norah förtjänar det allra bästa! =)
Hur som helst menar jag att det verkligen inte finns anledning för mig att vara mallig - alla kan låna pengar och skaffa bil. Däremot är jag fantastiskt glad, och stolt, och nöjd, över vårt bilköp, varför jag med all sannolikhet kommer att prata med alla mina vänner om det. Stå ut, och tänk att det är just dig jag väljer att dela min glädje med!
Som sagt: Glad, stolt, nöjd - men inte mallig. (även om det låter så)
Herrens frid.
Elias
Populatik?
Ja, nu var det ju ett tag sen igen, Mycket har hänt, och bloggandet har inte riktigt återfått sin plats. Jag gjorde nog den klassiska missen att höja förväntningarna för ett tag sen, då jag utlovade att inte bara skriva vad som händer i mitt liv, utan om något meningsfullt ämne. Det var dumt sagt. Jag tar tillbaka det. En gång i tiden var det ju typ 200 pers som läste min blogg (jaja, under kanske en vecka höll jag mig på den nivån...), men det var rätt överpretantiöst av mig. Så, nu tror jag att ni som läser i princip är mina vänner, så jag litar på att ni även är lite intresserade av vad just jag tänker som person också.
Ojoj, det var en lång disclaimer. Det jag vill säga är egentligen: nu skriver jag vad jag reflekterar över, utan någon agenda. Pretantionerna är nedgrävda.
Det är val inatt. Team America går till val. Många verkar vara engagerade i det här valet av människor runt omkring mig. Och nästan alla proklamerar sitt stöd för Obama. (Innan du drar några förhastade slutsatser: jag hoppas naturligtvis också att demokraterna kommer till makten.) Det är kul tycker jag, att så många bryr sig om politik. Jag önskar att det var lika intressant med politiken som faktiskt berör oss, dvs den svenska. Jag tror att det är många svenskar som kan namnen, eller i alla fall känner igen båda presidentkandidaterna, och deras vicepresidentkandidater, men inte på rak arm kan lista de svenska partiledarna i riksdagen.
Men jag ska inte moralisera över detta. Jag vill mest poängtera hur mycket större impact den mediashowiga amerikanska politiken har på oss, än den svenska som faktiskt påverkar våra dagliga liv.
För hur stor skillnad tror vi att det blir efter presidentbytet? Jag ska ärligt säga att jag inte har läst igenom varken McCains eller Obamas valplattform, men av det som hörts i media, verkar väl inga större chockändringar vara att vänta..? Dödsstraff, världspolis och avsaknad av fördelningspolitik lär väl kvarstå? Och det är ju VÄLDIGT långt ifrån det som jag tror är rätt... Det hela känns som ett jätteuppblåst partiledarval i (d.n.) Moderaterna, och problemet för mig är att jag inte alls är intresserad att rösta på (d.n.) Moderaterna. Eller som att vi i Sverige skulle ha fått välja mellan Reinfeldt eller Hägglund som president... Kanske är det bl.a. därför som bara 50% röstar i valet?
Sitter och tittar på Fredrik och Filips partiska valvaka. Jag måste säga att jag gillar det. Visst, de två pajasarna gör återigen någonting som de inte förstår sig på, men jag tror att det är helt rätt! De vanliga valvakorna, med K-G och grabbarna, är ju ofta hyggligt torra. Och vi svenskar, som allt mindre tycks bry oss om politik, kanske lättare kan identifiera oss med F&F, som inte utger sig för att kunna så himla mycket mer än vi, men ändå verkar tycka att det är viktigt med politik. De gör alltså verkligen något för demokratin. Bra jobbat grabbar! =)
Sammanfattningsvis då: Hoppas Obama vinner, även om jag inte tror att det egentligen kommer att förändra något, Hoppas att de svenska partierna upptäcker att det går att engagera människor, och Fredrik och Filip: fortsätt så!
Herrens frid!
/Elias
Ojoj, det var en lång disclaimer. Det jag vill säga är egentligen: nu skriver jag vad jag reflekterar över, utan någon agenda. Pretantionerna är nedgrävda.
Det är val inatt. Team America går till val. Många verkar vara engagerade i det här valet av människor runt omkring mig. Och nästan alla proklamerar sitt stöd för Obama. (Innan du drar några förhastade slutsatser: jag hoppas naturligtvis också att demokraterna kommer till makten.) Det är kul tycker jag, att så många bryr sig om politik. Jag önskar att det var lika intressant med politiken som faktiskt berör oss, dvs den svenska. Jag tror att det är många svenskar som kan namnen, eller i alla fall känner igen båda presidentkandidaterna, och deras vicepresidentkandidater, men inte på rak arm kan lista de svenska partiledarna i riksdagen.
Men jag ska inte moralisera över detta. Jag vill mest poängtera hur mycket större impact den mediashowiga amerikanska politiken har på oss, än den svenska som faktiskt påverkar våra dagliga liv.
För hur stor skillnad tror vi att det blir efter presidentbytet? Jag ska ärligt säga att jag inte har läst igenom varken McCains eller Obamas valplattform, men av det som hörts i media, verkar väl inga större chockändringar vara att vänta..? Dödsstraff, världspolis och avsaknad av fördelningspolitik lär väl kvarstå? Och det är ju VÄLDIGT långt ifrån det som jag tror är rätt... Det hela känns som ett jätteuppblåst partiledarval i (d.n.) Moderaterna, och problemet för mig är att jag inte alls är intresserad att rösta på (d.n.) Moderaterna. Eller som att vi i Sverige skulle ha fått välja mellan Reinfeldt eller Hägglund som president... Kanske är det bl.a. därför som bara 50% röstar i valet?
Sitter och tittar på Fredrik och Filips partiska valvaka. Jag måste säga att jag gillar det. Visst, de två pajasarna gör återigen någonting som de inte förstår sig på, men jag tror att det är helt rätt! De vanliga valvakorna, med K-G och grabbarna, är ju ofta hyggligt torra. Och vi svenskar, som allt mindre tycks bry oss om politik, kanske lättare kan identifiera oss med F&F, som inte utger sig för att kunna så himla mycket mer än vi, men ändå verkar tycka att det är viktigt med politik. De gör alltså verkligen något för demokratin. Bra jobbat grabbar! =)
Sammanfattningsvis då: Hoppas Obama vinner, även om jag inte tror att det egentligen kommer att förändra något, Hoppas att de svenska partierna upptäcker att det går att engagera människor, och Fredrik och Filip: fortsätt så!
Herrens frid!
/Elias
