Radikal protestantism.
Jag har ikväll sett två tv-program som försöker vara åtminstone delvis dokumentära, och som båda är jätteintressanta, åtminstone för mig, som varande
1) människa och pappa
2) kristen
3) protestant
4) evangelisk-luthersk
5) karismatiker
6) prästkandidat
De två programmen hette "Protestanternas revolution" (Viasat History), samt "Knutby-vägen hem" (tv4).
Båda var förövrigt rätt bra tycker jag, och jag rekommenderar dem absolut.
1) Människa och pappa. Så sjukt det är med Knutby. Så sjukt att en miljö där en majoritet alla gånger går in med längtan att söka en kärleksfull Gud, en god gemenskap, ett hopp och en glädje, kan föda fram mord, otrohet, skräck och hat. Så tragsikt. Och så viktigt det känns att uppfostra min dotter till en tänkande och ifrågasättande människa.
2) Kristen. Jag är nog kristen av primärt 2 anledningar: Jag tror att det är sant, och jag tror att det är vägen till ett rätt liv med Gud. Tänk att dessa två grundpelare (som jag tror är någon typ av grund för de flesta) kan stötta upp så olika byggnader. Det kan vara maktgalna kyrkor på 1500-talet, kärleksfulla små tanter i Indiens slumkvarter, knutby-predikan om att cancer är konsekvens av människors egen synd (vänligen se valfri Bibelbok för motargument), eller du och jag.
3) Protestant. Den farligaste saken som reformatorerna sa, var att varje människa har möjlighet till en egen relation med Jesus. Det innebär att den egna Bibelläsningen, bönen och det egna tänkandet lyftes till gångbar teologi. Biskopar och präster tappar i en sådan teologi mycket makt, och kyrkan var ju vid den här tiden skapligt maktintresserad. Man kan säga att Luther m.fl. införde en typ av religiös jämställdhet. Men en del nöjde sig inte med detta. Radikala protestanter började fråga sig "men var finns då den inomvärldsliga jämställdheten och rättvisan som motsvarar den religiösa?"
4) Evangelisk-luthersk. Jag har skrivit det en gång förut, men jag skriver det igen: Tack Gode Gud för tat jag får vara i en kyrka som inte nyttjr apostoliskt ledarskap, utan en annan struktur, där jag hela tiden svarar inför någon. Mina brister kommer aldrig att kunna få fritt spelrum, utan om jag börjar uppmana någon till tokigheter i Jesu namn, kommer jag att bli av med min krage. Tack.
5) Karismatiker. Ja, det är jag. Det innebär att jag tror att den Helige Ande är konkret aktiv i den församling som låter honom vara det, och att församlingen byggs av medlemmarna och deras gåvor. In short. I en del karismatisk teologi låter man Andens tilltal vara nästan allenarådande, så att det ofta verkar gå emot Bibelordet, såväl som förnuftet, och gentemot dessa ha tolkingsföreträde. Det kan bli rätt tokigt då. Så kom "Barnflickan" (med förledande av Fossmo) fram till att det var hennes plikt både att vara otrogen och att döda - två saker som både Bibel och förnuft tydligt vänder sig emot. Kanske ska man istället säga att Andens tilltal, Bibelns ord och förnuftets röst alla är relevanta delar, och om de går isär finns det anledning att fortsätta pröva dem?
6) Prästkandidat. Tänk så många olika sorters präst och ledare man kan bli. Riktigt riktigt bra, och riktigt riktigt dålig på så många sätt. Jag vill vara radikal, ifrågasätta makten som de tidiga protestanterna, men jag vill också vara klok och sansad. Jag vill lyssna till Andens ledning, och jag vill reflektera kritiskt. Jag vill leda människor rätt, och jag vill tjäna dem och Gud.
Det blir inte helt enkelt. Tur att Guds nåd är så mycket större än mina brister.
Har du orkat läsa ända hit, är du värd all cred. Kanske orkar du då också lämna en lite kommentar och berätta vad du tänker? Jag blir otroligt uppmuntrad att skriva blogg när kommentarerna haglar... =)
Herrens frid!
/Elias
1) människa och pappa
2) kristen
3) protestant
4) evangelisk-luthersk
5) karismatiker
6) prästkandidat
De två programmen hette "Protestanternas revolution" (Viasat History), samt "Knutby-vägen hem" (tv4).
Båda var förövrigt rätt bra tycker jag, och jag rekommenderar dem absolut.
1) Människa och pappa. Så sjukt det är med Knutby. Så sjukt att en miljö där en majoritet alla gånger går in med längtan att söka en kärleksfull Gud, en god gemenskap, ett hopp och en glädje, kan föda fram mord, otrohet, skräck och hat. Så tragsikt. Och så viktigt det känns att uppfostra min dotter till en tänkande och ifrågasättande människa.
2) Kristen. Jag är nog kristen av primärt 2 anledningar: Jag tror att det är sant, och jag tror att det är vägen till ett rätt liv med Gud. Tänk att dessa två grundpelare (som jag tror är någon typ av grund för de flesta) kan stötta upp så olika byggnader. Det kan vara maktgalna kyrkor på 1500-talet, kärleksfulla små tanter i Indiens slumkvarter, knutby-predikan om att cancer är konsekvens av människors egen synd (vänligen se valfri Bibelbok för motargument), eller du och jag.
3) Protestant. Den farligaste saken som reformatorerna sa, var att varje människa har möjlighet till en egen relation med Jesus. Det innebär att den egna Bibelläsningen, bönen och det egna tänkandet lyftes till gångbar teologi. Biskopar och präster tappar i en sådan teologi mycket makt, och kyrkan var ju vid den här tiden skapligt maktintresserad. Man kan säga att Luther m.fl. införde en typ av religiös jämställdhet. Men en del nöjde sig inte med detta. Radikala protestanter började fråga sig "men var finns då den inomvärldsliga jämställdheten och rättvisan som motsvarar den religiösa?"
4) Evangelisk-luthersk. Jag har skrivit det en gång förut, men jag skriver det igen: Tack Gode Gud för tat jag får vara i en kyrka som inte nyttjr apostoliskt ledarskap, utan en annan struktur, där jag hela tiden svarar inför någon. Mina brister kommer aldrig att kunna få fritt spelrum, utan om jag börjar uppmana någon till tokigheter i Jesu namn, kommer jag att bli av med min krage. Tack.
5) Karismatiker. Ja, det är jag. Det innebär att jag tror att den Helige Ande är konkret aktiv i den församling som låter honom vara det, och att församlingen byggs av medlemmarna och deras gåvor. In short. I en del karismatisk teologi låter man Andens tilltal vara nästan allenarådande, så att det ofta verkar gå emot Bibelordet, såväl som förnuftet, och gentemot dessa ha tolkingsföreträde. Det kan bli rätt tokigt då. Så kom "Barnflickan" (med förledande av Fossmo) fram till att det var hennes plikt både att vara otrogen och att döda - två saker som både Bibel och förnuft tydligt vänder sig emot. Kanske ska man istället säga att Andens tilltal, Bibelns ord och förnuftets röst alla är relevanta delar, och om de går isär finns det anledning att fortsätta pröva dem?
6) Prästkandidat. Tänk så många olika sorters präst och ledare man kan bli. Riktigt riktigt bra, och riktigt riktigt dålig på så många sätt. Jag vill vara radikal, ifrågasätta makten som de tidiga protestanterna, men jag vill också vara klok och sansad. Jag vill lyssna till Andens ledning, och jag vill reflektera kritiskt. Jag vill leda människor rätt, och jag vill tjäna dem och Gud.
Det blir inte helt enkelt. Tur att Guds nåd är så mycket större än mina brister.
Har du orkat läsa ända hit, är du värd all cred. Kanske orkar du då också lämna en lite kommentar och berätta vad du tänker? Jag blir otroligt uppmuntrad att skriva blogg när kommentarerna haglar... =)
Herrens frid!
/Elias
Orimliga krav.
Gå på begravningar, stötta vänner, hinna med alla man vill hinna med, och alla man måste hinna med, vara lägerchef, hitta en prästidentitet, lära sig vara pappa, vara bra make, plugga grekiska och textkritik, skriva C-uppsats och lägga fram artiklar, träna och spela golf, slappna av och jobba på Café, skriva blogg och facebooka, sköta ekonomi och tänder, be och läsa bibel, spela musik och lyssna på musik, diska, tvätta och städa...
Hur ska allt det här hinnas med om ni har fartkontroller och blåljus överallt hela tiden, konstapeln?
Herrens frid!
/Elias
Hur ska allt det här hinnas med om ni har fartkontroller och blåljus överallt hela tiden, konstapeln?
Herrens frid!
/Elias
Orm.
God kväll.
Efter en hård dags tentapluggande sätter jag mig framför datorn, och går in på DN:s hemsida. Det första jag möter är det här. Är det inte alldeles fantastiskt jätteintressant och coolt? Mäktigt! Jag tycker det är spännande med allting som upplevs som stort eller viktigt i mitt eget lilla liv och min egen lilla tillvaro, och sen sätts det på nåt sätt i perspektiv då man inser hur mycket det är man inte vet, och hur viktigt det en gång har varit, och hur lite framtidens människor kommer att veta om vad jag tycker är viktigt. Jag menar, om jag inte ens visste att det har funnits en orm (missade att särskriva först, så det blev "enorm". Det var kul.) som varit stor som en buss, hur många viktiga små tankar och känslor som har funnits i världen går jag då inte miste om? Det är nog för att göra en trött teolog ödmjuk så här om natten.
I övrigt noteras att PapaRatzi har hävt bannan mot den högerorienterade engelska biskopen Williamson. (DN.se) Denne har ju tidigare flera gånger uttryckt att han tycker att det här med förintelsen "egentligen inte va så farligt" (typ). Eller, för att vara rättvis och sann, har han sagt att han inte tror att det var flera miljoner judar som dog, utan bara några hundra tusen. (se en intervju exempelvis här. ) Tokgubbe i vilket fall.
Några saker kommer upp i mitt huvud när jag läser lite artiklar om detta:
1. Påven har hävdat som förklaring att "den Helige Ande sade åt mig att välkomna tillbaka..." Detta gör mig glad - jag önskar att det kunde vara så i min kyrka då och då, att någon i ledande position hade som grundargument att "den Helige Ande manar mig att...", i stället för ekonomiska och praktiska argument.
2. Påven tycks mena att han inte visste om Williamsons tokhistoriesyn. Borde han inte ha nån i Vatikanen som håller koll på sånt, innan han välkomnar folk tillbaka?
3. Påven har, efter att ha fått reda på vad Williamson har sagt, krävt att denne ska ta tillbaka och ta avstånd från sådana åsikter. Det har Williamson inte gjort. Är vilka åsikter som helst ok att ha inom kyrkan? Räcker det med att Påven visar att han inte gillar det, men låter åsikterna finnas kvar? Det känns märkligt.
Sammanfattningsvis: jag tycker mig skymta en stor tjock orm som gnuggar sina (symboliska) händer över att den Levande Gudens företrädare inte tar avstånd från ondskan. Motsatsen mot godhet är som bekant inte nödvändigtvis ondska, utan kan lika gärna vara likgiltighet.
Herrens frid.
/Elias
Efter en hård dags tentapluggande sätter jag mig framför datorn, och går in på DN:s hemsida. Det första jag möter är det här. Är det inte alldeles fantastiskt jätteintressant och coolt? Mäktigt! Jag tycker det är spännande med allting som upplevs som stort eller viktigt i mitt eget lilla liv och min egen lilla tillvaro, och sen sätts det på nåt sätt i perspektiv då man inser hur mycket det är man inte vet, och hur viktigt det en gång har varit, och hur lite framtidens människor kommer att veta om vad jag tycker är viktigt. Jag menar, om jag inte ens visste att det har funnits en orm (missade att särskriva först, så det blev "enorm". Det var kul.) som varit stor som en buss, hur många viktiga små tankar och känslor som har funnits i världen går jag då inte miste om? Det är nog för att göra en trött teolog ödmjuk så här om natten.
I övrigt noteras att PapaRatzi har hävt bannan mot den högerorienterade engelska biskopen Williamson. (DN.se) Denne har ju tidigare flera gånger uttryckt att han tycker att det här med förintelsen "egentligen inte va så farligt" (typ). Eller, för att vara rättvis och sann, har han sagt att han inte tror att det var flera miljoner judar som dog, utan bara några hundra tusen. (se en intervju exempelvis här. ) Tokgubbe i vilket fall.
Några saker kommer upp i mitt huvud när jag läser lite artiklar om detta:
1. Påven har hävdat som förklaring att "den Helige Ande sade åt mig att välkomna tillbaka..." Detta gör mig glad - jag önskar att det kunde vara så i min kyrka då och då, att någon i ledande position hade som grundargument att "den Helige Ande manar mig att...", i stället för ekonomiska och praktiska argument.
2. Påven tycks mena att han inte visste om Williamsons tokhistoriesyn. Borde han inte ha nån i Vatikanen som håller koll på sånt, innan han välkomnar folk tillbaka?
3. Påven har, efter att ha fått reda på vad Williamson har sagt, krävt att denne ska ta tillbaka och ta avstånd från sådana åsikter. Det har Williamson inte gjort. Är vilka åsikter som helst ok att ha inom kyrkan? Räcker det med att Påven visar att han inte gillar det, men låter åsikterna finnas kvar? Det känns märkligt.
Sammanfattningsvis: jag tycker mig skymta en stor tjock orm som gnuggar sina (symboliska) händer över att den Levande Gudens företrädare inte tar avstånd från ondskan. Motsatsen mot godhet är som bekant inte nödvändigtvis ondska, utan kan lika gärna vara likgiltighet.
Herrens frid.
/Elias
Tips
Hej vänner!
En av de bloggar som jag följer så smått, är Birger Schlaugs. (du vet, gamla miljöpartisten). Han är en kul och lite bitter man, som nu har en position där han inte behöver gå i ett partis ledband, utan kan uttrycka sig hur kontroversiellt och taggigt han vill - ja det är till och med så att han får fler läsare ju taggigare han uttrycker sig förstås!
Det senaste inlägget tycker jag i alla fall va så pass intressant att jag ville länka till det.
http://schlaug.blogspot.com/2009/02/oppet-brev-till-lewi-petrus-med.html
...i övrigt försöker jag hålla mig flytande i ett, i och för sig spännande, men ofta alltför djupt och häftigt hav av grekiska och C-uppsats om domens dag. Min kära dotter har upptäckt en mängd nya ljud, varav ett har förtlänt henne smeknamnet "Pappas lilla ringvålnad". Nu ska jag till Biblioteket och hälsa på några timmar igen.
Herrens frid!
/Elias
En av de bloggar som jag följer så smått, är Birger Schlaugs. (du vet, gamla miljöpartisten). Han är en kul och lite bitter man, som nu har en position där han inte behöver gå i ett partis ledband, utan kan uttrycka sig hur kontroversiellt och taggigt han vill - ja det är till och med så att han får fler läsare ju taggigare han uttrycker sig förstås!
Det senaste inlägget tycker jag i alla fall va så pass intressant att jag ville länka till det.
http://schlaug.blogspot.com/2009/02/oppet-brev-till-lewi-petrus-med.html
...i övrigt försöker jag hålla mig flytande i ett, i och för sig spännande, men ofta alltför djupt och häftigt hav av grekiska och C-uppsats om domens dag. Min kära dotter har upptäckt en mängd nya ljud, varav ett har förtlänt henne smeknamnet "Pappas lilla ringvålnad". Nu ska jag till Biblioteket och hälsa på några timmar igen.
Herrens frid!
/Elias
