Reflex

I mitt förra inlägg skrev jag om Jesus-filmer. Den kanske roligaste av dem alla hittar du här.

I övrigt måste jag bara påpeka att Carola i Svd berättar att hon tror att konflikten i Israel inte kommer att lösas förrän Fredsfursten (dvs. Jesus) återkommer. Kanske har hon rätt, det kan man ju inte veta, men jag undrar vilka konsekvenser ett sådant uttalande kan få. Jag tycker att det känns som att det ligger farligt nära tankar om att vi ska skita hur världen ser ut, eftersom det ändå inte blir bra förrän Jesus kommer tillbaka. Säkert menar Carola inte så, men det är en lite farlig inriktning att ha. En del kristna menar ju att global uppvärmning och liknande inte ska motarbetas, eftersom det påskyndar Jesu återkomst. Som om vi människor kan välja när Jesus ska komma tillbaka.

Naturligtvis återvänder Jesus enligt sin egen plan, inte beroende på hur vi behandlar skapelsen. Vår uppgift är att ta hand om Guds skapelse, dvs. jorden, oss själva och varandra. Vi kan inte "tvinga" Gud att komma tillbaka genom att göra olika saker, som att skicka tillbaka Judar till Israel (som en del extrema kristna grupper sysslar med) eller förorena. Det Bibliska budskapet är tydligt om vad som är vårt ansvar här.

Jag tror absolut att det går att få slut på kriget i Israel innan Jesus kommer tillbaka. Så maktlösa är inte människor. Och det är grymt farligt att glömma hur mycket makt vi faktiskt har. Då blir det bara de maktgalna som kommer ihåg att de kan påverka. Och hur bra är det?

Herrens frid!

/Elias

Jaha, så var det dags igen. En ny film med Jesus-anknytning. Och det kan väl vara roligt? Den här gången handlar filmen om *trumvirvel* Jesus onda tvillingbror! Tydligen ska han reinkarneras i vår tid också. Är det inte nästan poetiskt? =)

Om man tittar på den Jesus-litteratur och de Jesus-filmer som har kommit ut de senaste åren, finner man bl.a. dessa:

• Da Vinci-koden
• Constantin
• The Passion of the Christ
• Historien om Jesus
• Vad hände på vägen till Damaskus?

Två av dem är mycket historiskt förankrade. En är till stora delar historisk. Kan du träffa rätt på vilka det är?
Inte helt enkelt kanske? Och det är ju lite grann problemet. Då och då blir det otydligt. Var Maria från Magdala Jesu fru? Nja, knappast troligt. Ändå väljer många att tro det, eftersom Dan Brown (inte på något sätt historiker, utan litteraturvetare) framställer det hela så bra. Och jag håller med, jag tyckte "Da Vinci-koden" var briljant. Jag läste den på två kvällar. Men den är ju verkligen inte någonting annat än skönlitteratur.

En f.d. konfirmand sa när den var ny att "jomen, jag tror nog att det kan vara så." Och det var ju verkligen många som köpte den som i alla fall semi-historisk. Jag tycker det är fruktansvärt intressant. 1000-tals forskare inom området har alltså varit överens om att det är på ett sätt, men folk tar inte reda på det. Vem orkar läsa facklitteratur? En skönlitterär författare hittar på ett scenario för att göra en bok spännande, och människor köper det som seriös historisk teori.

Undrar hur många andra "historiska fakta" som man köper i skönlitterär form? Min bild av Japans historia är t.ex. grymt färgad av "Shogun", och bilden av klosterlivet färgad av "Rosens namn". Vem vet, kanske var det i själva verket ovanligt med seriemord i klostren? =)

Slutligen då: hur ska vi tänka oss att en ond tvillingbror till Jesus skulle ha agerat? Jag gissar att han skulle lägga krokben för lärjungarna hela tiden. Främst Petrus. Sen skulle han säkert ha låtit bli att driva ut månglarna ur templet. Kanske skulle han ha drivit in de månglare som stod utanför? Helt säkert skulle han ha ställt sig på myndigheternas sida och förbannat de svaga: "De största ska fortsätta va störst...". Jag ser citaten framför mig. Framför allt hade han troligen agerat väldigt mycket mindre än Jesus gjorde. Och kanske kan vi lära oss något av det? Jag tror att mycket av Jesu godhet låg i att han vägrade vara passiv. Han tittade inte på. "Kärlek" var för Jesus ett verb.

Så, gissa nu, vilka filmer/böcker har verklighetsgrund och vilka är fiktion? Vilka skönlitterära böcker bygger du din verklighetsuppfattning på? Och vad tror du att Jesus onda tvillingbror skulle ha gjort?

Herrens frid.
/Elias

Ja, visst känns det väl så? Samtidigt som polarisar smälter och Ryssland ser fram emot att kunna odla upp tundran tack vare växthuseffekten, kallnar klimatet i samhället. Temperaturen i luften ökar, men temperaturen i människors hjärtan sjunker. Tidigare idag gick en 22-årig man in på en Kristen friskola här i närheten och knivhögg rektorn 8 gånger. Rektorn överlevde, och kommer inte att få några allvarligare men. Mannen greps på kvällen. Han hade knivhuggit rektorn för att en yngre elev på skolan hade bestraffats för något tidigare i veckan. (Läs mer på DN eller Dagen)

Lite råare tycks tillvägagångssätten bli hela tiden. Lite oftare läser vi om brutala misshandlar, våldtäkter, mord och krigsförbrytelser. Det känns som att vi hela tiden befinner oss på glid nerför en backe, mot någon typ av helvete. Dessutom tycks ju naturkatastroferna öka i ungefär samma takt.

Då kan det vara nyttigt att vända blicken till historien, innan vi fortsätter att titta framåt. Om vi börjar titta på olika perioder i mänsklighetens historia, ser vi ganska sällan att det skulle ha varit bättre förr. Vi kanske tycker att misshandel är vidrigt - bland de flesta folk och riken har det setts som fullständigt vettigt och ofta befogat att ge någon på käften. Kanske har vi problem att acceptera krig? Det har aldrig varit mer fred i världen än det är nu. Färre strider har tidigare aldrig rasat än i vår tid. Kanske är vi oroliga över den växande främlingsfientligheten? Betänk Apartheid, Rasbiologiska Institutet i Upssala, Slavsystemet och Nazi-tyskland. Vi läser om inhumant behandlande av fångar och kallar det tortyr. Förr kunde man spika upp folk på kors och låta dem hänga där tills deras kroppar inte längre orkade andas, oftast ett gäng dar. Innan dess kunde man slå dem blodiga med ex. en piska med svansar på, var och en med en liten sten eller metallklump änden som träffade fångens hud. Många förfasas över den sexuella omoralen i Sverige. Då skulle ni ha varit med i Rom eller Grekland när det begav sig. Där pysslade man med orgier och otrohet så mycket man bara hann.
And so on...

Så det var inte nödvändigtvis bättre förr. Kanske är den största orsaken till att vi upplever samhället som på moralisk nedgång, det nya extrema informationsflödet? Artiklar eller inslag om elände säljer bättre än "glada" nyheter, och därför ser vi det oftare. Inträffar det ex. ett mord i Lycksele, kommer man att veta det i Stockholm och Trelleborg innan kvällen kommer. Så var det ju aldrig förr. Vi fick aldrig veta om kvinnlig könsstympning i Afrika, eller vidriga arbetsförhållanden för småflickor som tillverkar kläder i Asien.

Samtidigt får vi VERKLIGEN se till att inte hamna i någon typ av rättfärdigande av felaktiga eller onda gärningar utifrån historien. Då får man ju tillfälle att använda frågeställningen: "Så om historien hoppade utför ett stup, så skulle du hoppa efter?". Nej.
Vår uppgift är att leva så rätt vi kan, utifrån den omgivning vi finns i nu. Men det kan vara bra att veta att vi inte på något sätt är i en konstant nedgång.

Men problemen med klimatförkylningen som finns mellan människor då? Vad beror de på? Jag tänker nog att frågan är gigantisk. Den beror på fler faktorer än vi kan räkna. Individualismen som lurar oss att tro att vi är enastående varelser utan band och behov av andra. Bristande respekt för det mänskliga livet och andras åsikter.
Taskig moral. Alla dessa saker kan resultera i ensamhet och desperation. Obehagliga företeelser som självmordssiter dyker plötsligt upp.

Men jag tror att det finns en förklaring som ligger till grund för de andra. Bibeln talar om att Gud skapade en perfekt värld, en värld utan ondska, smärta och orättvisor. Sen hände något. Ondskan kom in i världen, och hela skapelsen blev smittad. Fortfarande är varje människa, varje djur och varje del av skapelsen smittad av denna onda vilja, som Bibeln kallar synd. Och Bibeln berättar att läkaren för den här världen är Jesus, och att medicinen är tro.

Att ha Jesus som mål och mening för sitt liv, gör att man inte lider riktigt lika stor risk att hamna i individualismen och habegäret. Maktlystnad kan bli lite mindre centralt, och status för människor kan få ge vika. I stället kan kärleken till Gud och medmänniskor få regera. Och kanske, kanske kan vi då styra upp världen en aning?

Tro mig, jag vet att Kristna inte är fria från synden. Jag är det definitivt inte. Och jag menar verkligen inte att vi genom att välja att kalla oss Kristna förbättrar världen. Den som kan göra det är som sagt Gud, inte vi. Däremot kan vi peka på läkaren, vilket kanske är vad den här skapelsen behöver?

Tro på och älska Gud, visa det i kärlek till dina medmänniskor. Så kanske vi kan gå i alla fall ett steg i rätt riktning?

Herrens frid.

/Elias

Det behöver inte vara mycket.

Vi är på väg mot undergång på grund av den globala uppvärmningen. Hitta EN sak som du kan göra annorlunda i din vardag, så att ditt liv är lite mer miljömedvetet. Bestäm dig för vad det ska vara, och berätta gärna vad det är här om du vill. Gör det sen.

Varje minut dygnet runt, året runt blir fyra barn föräldralösa på grund av aids. Två av dem ser du på bild här nedanför. Det minsta vi kan göra är att skänka lite lite pengar till kampen mot denna sjukdom. Gör det exempelvis här.



Gode och Helige Gud, förbarma dig över din skapelse och dina barn. Led oss i kärlek och sanning. Amen.

Herrens frid.

/Elias

DN har idag en mycket utförlig och intressant artikel/intervju angående våld och porr och våldsporr etc. Det är två grabbar som funderar kring de filmer och klipp som polare länkar till, där folk dödas, våldtas, sticker ut sina ögon med gafflar osv. Dessutom dras tv- och dataspel med i diskussionen. Absolut värt att läsas!

Jag skulle säga att det finns två huvudsakliga sätt att se på det här.

Dels kan man ju hävda att tv-spel, film osv. som skildrar våld leder till mindre våld, eftersom det fungerar ställföreträdande. En människa med en massa agressioner måste ju få ut dem på något sätt, och kanske är det bättre att döda terrorister på datorn, än att slå ner folk på krogen (som nu i helgen) eller gå loss med ett hagelgevär i klassen? En del av oss människor lyssnar ju på hårdrock om vi blir arga, andra super sig fulla. En del skriker och gapar, andra gråter. En del agerar utåt, genom att slå eller skära någon. Andra agerar inåt, genom att skära sig själva. (En gammal minnesregel här är att killar oftast skär andra, tjejer sig själva, men det är precis samma sak de gör på olika sätt. Grovt förenklat och katigorieserat naturligtvis.)
Kanske är internetvåld, filmer pch tv-spel bara ytterigare ett sätt att uttrycka frustration, ilska och agression? Och kanske är porr bara ett till sätt att uttrycka sin sexualitet? Jag menar, det är väl bättre att män tittar på våldsporr hemma, än att de våldtar någon?

Ett annat sätt att se det hela på, är att en individs verklighetsuppfattning och värderingsgrund förvrids och förstörs av underhållningsvåld och porr. Om du och jag regelbundet matas med information som berättar något, kommer vi att utgå ifrån den informationen i våra reaktioner. Vi kommer att formas av den. Ett barn som växer upp i en familj med en viss politisk åsikt, visar högre tendens att hamna inom samma politiska riktning, än att hamna i en motsatt. Varför då? Därför att det värderingssystem som förmedlas till barnet, som barnet lever mitt i, leder fram till slutsatser, impulser och handlingar som har just den riktningen. Flyttas barnet till en familj med ett radikalt annorlunda värderingssystem, formas barnet långsamt om, och dess handlingar kommer så småningom att visa detta. Om ett barn exempelvis bor i en konservativt kristen familj, ingår antagligen åsikter om livets okränkbara värde och Bibelns värde som riktningsgivare som tunga poster. Flyttas barnet till en radikalt kommunistisk familj, kommer antagligen mycket av värderingarna finnas kvar, men en del saker kommer att ifrågasättas och barnets eget värderingssystem förändras. Kanske fortsätter barnet ex. hävda att varje människa är ovärderlig och lika mycket värd, men slutar att se på Bibeln som auktoritet.

När slutar en människa då formas av de värderingssystem hon omges av? Aldrig. Om vi tänker oss att en människa föds med drifter och delar av en personlighet (för jag tror inte att vi föds som tomma blad, det är barn på tok för olika för, redan i späd ålder), så har den ju ganska tidigt någon typ av värderingssystem. Från början handlar allting om barnet självt, men det utveckas med åldern. Mer och mer påverkas och påfylls människans värderingssystem, under tiden som hon växer upp. Det egna systemet blir med tiden allt mer genomtänkt och välgrundat, och påverkan från andra system blir mindre. Men det slutar aldrig. Om jag plötsligt skulle börja umgås regelbundet med nynazister, skulle säkert delar av mitt värderingssystem färgas av deras. Precis som deras troligen skulle färgas av mitt.

Slutsats då: Om vi tittar på våld och porr och faktiskt vad som helst annat, så kommer vi att på något sätt påverkas av det. Låter vi en stor del av vår tillvaro domineras av något, kommer det att påverka ännu mer. Tittar vi mycket på våldsfilm, kommer våld alltmer att framstå som en naturlig del av världen, och ett allt sundare sätt att uttryckas in ilska på. Undermedvetet kommer vi dessutom att ha matat oss själva med våldsbeteendet, vilket vid ex. fylla eller okontrollerad ilska, kommer gör att vi har närmare till det.
Tittar vi på porr, kommer vi att forma om vår sexualitet, så att vi "lär oss" att svara på vissa handlingar osv. Tittar någon mycket på porr där mannen är dominant, kommer det alltså utifrån detta innebära både att hans värderingssystem förändras, så att hans bild av kvinnors ställning gentemot män förändras, och att hans sexualitet har blivit tränad til att förknippa upphetsning med makt.

Så: what goes around comes around. Är en människa full av frustration och ilska, kommer den att få ut mer av våldsskildringar. Tittar en människa mycket på våld, kommer våldet i hennes världsbild att ha en mer naturlig plats.
Det är alltså korrekt av oss att övervaka vad vi får i oss. Tycker vi att våld är fel, går det emot detta att titta på våldsfilm. Tycker vi att sex hör hemma mellan två människor, är porr fel. Tycker vi att det är äckligt att vi har ett sånt sug efter att köpa lyxprodukter när människor svälter, ska vi undvika reklam.
Du är på inget sätt immun mot påverkan.

Herrens frid!

/Elias

Den lilla gruppen män smyger sig allt närmare skogsdungen. De rör sig smidigt och ljudlöst. Till och med nattens ljud har tystnat runt omkring dem. Månen är nästan full, och dess vita sken lyser då och då upp något av männens ansikten. Det är inga onda ansikten, men inte heller vänliga. En blandning av rädsla, sorg, hat och bitter beslutsamhet syns i deras ögon och spända anletsdrag. Nu är de tillräckligt nära för att höra hans snarkningar. Han ligger med munnen halvt öppen, och nacken i en obekväm vinkel på grund av den ojämna marken. Hans buskiga ögonbryn rycker då och då till, hans armar likaså. Han vrider sig och grymtar till. Ett ärr över mannens bål visas delvis då tröjan åker upp.

Männen drar sig närmare.

 

Det var en vecka sen. Den lilla familjen hade precis kommit hem från semestern, och på måndagen skulle mamma och pappa börja jobba igen. Son och dotter skulle tillbaka till skolan. De var trötta efter två veckor i Italien, två veckor där det blivit tydligt att någonting var fel i familjen. Mamma och pappa hade bråkat nästan hela sista veckan. På torsdagskvällen hade pappa slagit igen dörren efter sig och inte kommit tillbaka förrän mitt på fredagen. Mamma hade gråtande förklarat för barnen att "Pappa och jag har inte haft tid att prata med varandra på länge, och då kan det bli så här när man åker på semester. Men det kommer att bli bra igen, jag lovar."

Det blev aldrig bra igen.

 

Han kliade sig långsamt på sidan av magen, och lät sen handen fortsätta upp till ansiktet för att nå skäggstubben. Hade han kunnat, hade han gråtit. Hade han kunnat, hade han skrikit och sprungit därifrån. Flaskan lyftes av den andra handen, och smaken brände bort lite till av smärtan. Han sänkte flaskan och såg sig omkring. "Förbannat orättvist, det är vad det är" försökte han övertala sig själv. Det var så de hade förklarat för honom varför det svartnade för honom och han slog folk blodiga i högstadiet. Och det var verkligen orättvist. Varför skulle de få ha ett bra hem, jobb där de tjänade bra med pengar (för det syntes tydligt på tv:n och stereon), vackra barn och en fungerande familj (för det syntes tydligt på bilderna ovanför tv:n och stereon). Han hade aldrig fått någon av de förmånerna. "Det var rätt åt dem", tänkte han när han klev över den livlösa handen med märken efter vigselringar och lät flaskan lyftas till läpparna igen.

Hans pappa hade också haft vigselring. Han hade fortfarande kvar ett märke under högra ögat från den.

 

När de kommer närmare mannen, ser de stereon han vilar ena handen på. Flera av familjens saker ligger utspridda runt honom, små föremål som männen känner igen. En av männen, sonens och dotterns morbror, känner igen en guldram där familjeporträttet satt. Ilskan väller upp inom honom, han rusar okontrollerat och med ett skrik fram mot mannen. De andra följer hans exempel, och mannen, berusad av sömn och billig sprit, snubblar upp på fötter.

Kampen är snart över, och de för honom under kontroll tillbaka till det lilla samhället. Morbror spottar på honom och slår honom ibland över huvudet eller i sidan där de sitter i baksätet. Gråten rinner ur morbrors ögon, samtidigt som han häller glåpord över mördaren.

 

Väl framme i stan, blir männen osams. "Jag ska döda honom!", väser morbror. "Vi ska straffa honom, men vi kan inte döda honom", menar en av de andra männen. En häftig diskussion utbryter, och männen delas upp i två grupper, förenade i sitt hat till mannen, men delade i sin åsikt om straffet. Till slut lyckas morbror få rätt i sina krav på blod. Männen hjälper honom att föra ner mördaren i morbrors källare. Där låser de in honom, lämnar honom i morbrors våld.

En del av männen tycker att det känns olustigt, men ingen av dem är beredda att utföra något annat straff, och det är ju ändå morbrors släkt som mördaren har dödat.

 

Morbror har en säker källare. Ingen kommer in eller ut ur den utan hans hjälp. Och nu sitter mördaren där. Morbror sitter med sin revolver och en stadig whisky vid köksbordet. Han är flera gånger på väg att resa sig och gå ner i källaren för att utdela straffet. Men han hindrar sig. Han häller upp ytterligare ett glas, och funderar över situationen. Så skrattar han till, och bestämmer sig.

 

Mördaren har nyktrat till snabbare än någonsin. Han fryser, men vet inte hur mycket av det som beror på att det är kallt i källaren och hur mycket som beror på rädslan. Han vet att den där tokiga mannen kommer att döda honom. Han har försökt att ta sig ut, men källaren är som ett fängelse. Det klirrar lite om bältspännet när det skakar emot byxknappen. "Den där mannens ögon var de läskigaste jag sett", tänker mannen. "Han kommer att njuta av att döda mig."

Så öppnas dörren, och den fruktansvärda mannen står i öppningen med en stor revolver riktad mot honom. "Du kommer inte att dö ikväll", säger morbror med ett snett leende. "Du kommer att dö den 23:e Oktober klockan 13.42. Det är om en knapp månad. Precis en månad efter att jag såg min syster död." Morbror skrattar till och stänger dörren.

Mannen med ärren faller i gråt, för det kan han.

 

Varje sekund av den kommande månaden är den värsta i mördarens liv dittills.

 

Den 23:e oktober dör mördaren av ett revolverskott. Han är utmärglad trots att han faktiskt har fått mat. De andra i samhället vet precis vad som kommer att hända, så ingen är förvånad över smällen som hörs klockan 13.42, även om någon vänder huvudet mot marken. En del av männen som var med och röjde upp Familjens hus är med och ser på när mördaren får sitt straff. Samhället kan återigen andas lite lättare.

 

Känns det olustigt? Kanske overkligt?

Byt ut Morbror mot staten, och ta bort alla känslomässiga band till offren från honom, så har du dödsstraffet framför dig. Det finns ingenting som kan ursäkta dödsstraffet, det sjukaste system som människan någonsin konstruerat. Hur man kan bestämma ett klockslag för en människas död, när man redan har honom/henne under fullständig kontroll. Hur man kan rättfärdiga ett mord med ett mord. Hur man kan tro att en människa har förverkat sin rätt att leva. Tack Gode Gud för att jag får leva i ett land där vi inte har rätt att döda människor.

 

Herrens frid.

 

/Elias

Eller hur är det man brukar säga? Carola berättar att hon har sumpat sin mobil med oinspelade låtar på, vilket väl lär vara en ganska skaplig ekonomisk förlust, förutom den emotionella förlusten. Jag skulle åtminstone bli småförstörd om mina låtar kom bort... Och de är inte ens speciellt bra...=) Carola har i alla fall bestämt sig för att bli mer ordentlig. Jag har tidigare ganska ofta uttalat mig om Carolas artisteri, och kanske inte alltid på ett helt positivt sätt, men nu stiger hon i aktning. Coolt att kunna vara så slarvig, och ändå så känd och omtyckt. Jag gillar människor med brister. De ingår i samma lag som jag.

En knipa som är betydligt värre, är dock den som den brittiske finansministern Darling satt sig i. Han har tappat bort personlig information om 25 miljoner britter. Det gäller ex. alla Englands barnbidragstagare. Typisk sak som man inte visste existerade, två CD-skivor med 25 miljoner invånare på. Men så mycket tydligare att de finns, eller i alla fall fanns, nu när de är borta. Det är väl inte direkt en högoddsare att han får avgå.

För egen del har jag i dag upptäckt vilka fantastiska saker jag i normala fall har, genom att inte längre ha dem.

Väckarklockan ställd på 7.00. Det har jag i vanliga fall när jag ska till Uppsala och skolan. Detta faktum brukar jag se på som ett nödvändigt ont. Imorse hade jag klockan på 05.45, eftersom jag skulle vara kyrkvärd i Lötenkyrkan, och då ska vara där 07.15. Jag kan berätta för dig, kära bloggläsare, att det verkligen är okristligt tidigt. Frukost klockan 6 är inte skoj. Alls. Men detta har lett till den oanade insikten att mina normala morgnar, som ex. imorgon då jag ska vakna 7, är himla bra.

Spolarvätska och fungerande halvljus. Detta är saker som jag normalt sett inte lägger ner så mycket energi på att uppskatta. När jag hamnade bakom en lastbil på väg till Uppsala imorse och fick hela framrutan full av lerstänk, upptäckte jag plötsligt hr bra det är med spolarvätska. När jag 10 minuter senare kom fram till den del av Uppsalavägen som är utan belysning, upptäckte jag hur otroligt dåligt det är att kombinera brist på spolarvätska med brist på belysning. Inte ett Jota såg jag. (vet du vad "Jota" är? Det är faktiskt en grekisk bokstav, och det som Jesus beskriver i Matt 5:18 som lagens minsta bokstav. Det är alltså en Biblisk term för typ "den minsta beståndsdelen". Det du.)

Med all säkerhet var det fler saker som jag upptäckte hur mycket jag uppskattar idag. En av dem var definitivt min klass. Den är verkligen helt fantastisk. Alla är mer än ok, till och med kul, att sitta bredvid, så långt jag har upptäckt.

Vad uppskattar du i ditt liv just nu? Vad vore jobbigt att bli av med? Det är intressant att värdera saker i ens liv ibland, istället för att bara betrakta dem.

Herrens frid!

/Elias

Ok. En kort resumé av det nuvarande världsläget till att börja med. Hälften av världens barn lever i fattigdom. Mellan 5000 och 10000 människor befaras ha omkommit i Bangladesh, och flera miljoner saknar hem. I Sverige ökar antalet hemlösa och missbrukare. Klyftorna i världen ökar.

Ibland kan det vara svårt att förstå att man är rik. Vad tänker du på när du hör ordet "rik"? Jag tänker spontant på de människor som har råd med villa och tyska bilar. Sen finns det mer och mindre rika. Problemet är bara att "rik" tycks vara ett rörligt mål. Vid undersökningar har det gång efter annan framkommit att människor definierar "rik" osm de som tjänar ungefär dubbelt så mycket som de själva. Tjänar du 20000/månad, menar du alltså att en människa som tjänar 40000 är rik. Tjänar du 40000, har definitionen flyttats till 80000 etc. Var går gränsen för rik? Det är inte så att vi märker när vi går över gränsen från "inte rik" till "rik". Jag tror inte att det ofta inträffar att en människa (om den inte ex vinner på lotto) tänker att "Jodå, i torsdags var jag inte rik ännu, men nu har jag blivit det. Jag fick ju 200kr i löneökning, så nu gick jag över gränsen till rik.". För mig är det omöjligt att sätta en gräns för "rik" i summa pengar tjänade/månad, eller pengar på konto. Sätter jag ex. gränsen på 50000/månad, kan jag ändå inte hävda att en som tjänar 48000/månad inte är rik.

Hur ska vi då finna vem som är rik? Låt oss se på lite statistik. Har du tak över huvudet och mat för dagen? Då är du topp 25% i världen vad gäller rikedom. Har du pengar på ett konto? Topp 8%. Drar du in 20000/månad, eller 230000/år, är du topp 4%. Har du turen att tjäna 30000 eller mer per månad, är du topp 1%. Det här kan vara bra att ha som grund när du tänker på din ekonomi. Leder det dig till skuldkänslor, vill jag bromsa dig lite. Låt det istället bli någonting som finns med när du gör dina val. Låt det få bli en pådrivare, en tacksamhetsgrund. För vi kan aldrig påstå att vi har "förtjänat rikedomen" (ett argument som ibland hörs i frågan om utjämningsskatter osv). Att vi tillhör dessa top 15% (för det gör du lätt, student eller ej) beror bara på var vi är födda. Det är en nåd att vara tacksamma för, och det medför också ett ansvar.

För ett tag sen lyssnade jag som vanligt på P3. Det var en professor i filosofi som hade gjort ett "moral-test", vilket någon kändis fick genomgå. Där konstaterade kändisen i fråga att "ja, det är klart att vi har ett moraliskt ansvar att bistå fattigare länder.". Samtiigt tillstod han att han inte regelbundet skänkte pengar. Professorn konstaterade i sin resumé av testet att "det här är intressant. Det är ju inte ett resonemang som vi godtar i andra sammanhang. Vi säger ju inte att: - Jag tycker att det är fel att döda, men jag går ut och dödar i alla fall. Det verkar som att vi har ett glapp i vårt moraliska resonemang här, och det är något som vi som folk borde fundera på.". Jag tror att han har helt rätt.


Skaffa dig som sagt inte skuldkänslor över detta, det är helt meningslöst. Istället vill jag föreslå detta: Bestäm dig för ett procenttal som du tänker hålla dig till varje månad vad gäller givande. Börja ex. med 10%, det har du garanterat råd med. (det är det som är det fiffiga med procenttal, de tar hänsyn till hur din ekonomi just nu ser ut). Se till att börja med att skänka pengarna, innan du börjar shoppa med månadsinkomsten. Annars kan givandet lätt komma i kläm.
För det handlar inte om att du är snäll eller god som skänker pengar. Det handlar helt enkelt om det medvetna ansvarstagandet att "jag är rik och tacksam för det". Det handlar inte om att kolla efter hur mycket man har råd att ge. Det handlar om att bestämma hur mycket man tänker ge, och sen se vad man har råd med. Du kan vara lugn, mycket få människor har skänkt sig till personlig konkurs.

Och jag menar inte att låta aggressiv. Det är helt enkelt så att jag inte tycker att det finns några argument som svarar emot det enkla faktumet att detta är vår plikt. Dessutom är det, på ett mer personligt plan, väldigt tillfredställande att skänka pengar. Det finns ingen enda produkt i handeln som jag tror att pengarna är bättre spenderade på än hjälpverksamhet.

Dessa länkar kan du följa om du vill komma till hjälporganisationer.
Röda Korset
Unicef
Lutherhjälpen
Stadsmissionen

Behöver du mer inspiration, eller vill veta mer, följ länken nedan. Det är Andy Stanley från North Point Ministries som predikar över ämnet. Fler delar av den predikan hittar du på northpoint.org/messages
"How to be rich (part 1)"

Tack för att du har läst hela bloggen! Kommentera gärna och berätta vad du tänker och tycker. Vad var bra och vad var dåligt? Hur tänker du kring givande?

Herrens frid!
/Elias

Jag läser om Kd:s kris i abortfrågan, om att Pelé tycker att vi ska ha Gud som president över jorden, att en guvernör med simbassänger och konstbevattning manar delstaten till bön mot torka och att talibaner misshandlar hjälparbetare för att få dem att konvertera.

Samtidigt som dessa saker händer i vår nutid, läser jag en kurs i kyrko- och missionshistoria. Vi har läst om hur kristendomen går över från att vara en sammanslutning människor som söker Gud och tillber Kristus, till en organiserad kyrka med makt och lära. I går fick vi en föreläsning om korstågen. Kanske en snabbresumé är på sin plats, som bas för mina kommande reflektioner och ställningstaganden.

Bakgrunden till korstågen är komplicerad, varför denna beskrivning är gravt förenklad. Som grund kan i alla fall sägas att Romarriket hade delats, så att man nu tydligt kunde urskilja en väst- (Katolska) och östkyrka (Ortodoxa). Det västromerska riket hade blivit uppdelat i flera olika delar på inte alltid så fredlig väg. Det östromerska riket (Bysans) däremot, höll sig skapligt intakt. År 1071 åker dock Bysans på rikligt med spö av Turkarna vid Manzikert, och man tappade kontrollen över fler och fler områden.

Det hela kan sägas ha börjat med att de muslimska turkarna gjorde det mer och mer osäkert för de kristna pilgrimerna att resa till Jerusalem. Fler och fler pilgrimer råkade ut för överfall där de rånades och/eller mördades. Östkyrkan och Bysans kallade då på hjälp från västkyrkan och påven Urban II. Denne passar på att använda alla de konflikter och småkrig som pågår i de västromerska områdena, och kanalisera denna krigsvilja för att "befria de östromerska bröderna". Han passar dessutom på att utlova syndernas förlåtelse till de som åker och slåss som krydda på moset. Tyvärr tycks korsfararnas fromhet inte riktigt vara grunden för deras agerande, då de på sin väg genom Bysans (vilka de alltså skulle hjälpa) plundrar byar och städer på förnödenheter och annat. I stället för att befria Jerusalem och sina östromerska bröder, kommer de att starta en period av korståg, vilka lämnar svallvågor av blod, sorg och bitterhet som fortfarande upprör de religiösa vattnen i världen idag. Mycket av konflikterna mellan Ortodoxa och Romersk-katolska Kyrkan idag härstammar från denna period, för att inte tala om problematiken i dialogen mellan Kristna, Muslimer och Judar.


Men vad har då allt detta att göra med de nutida saker som jag beskrev i början? Jo, följande: en genomgående trend som jag ser i religionshistorien, är hur ofattbart dåligt det har blivit när religion, makt och politik rörts ner i samma bunke och hällts ut på tallriken, i stället för att serveras sida vid sida. Och denna trend fortsätter fortfarande idag. George W. Bush (den fria världens ledare du vet) har vid minst ett tillfälle valt att nyttja följande retorik: "Det är den här tidens korståg" när han beskrivit sina aktioner mot fattiga länder i arabvärlden.

Och det är här det blir läskigt. När man glömmer skillnaden mellan religion och politik, mellan tro och landstillhörighet, mellan "vi människor" och "vi kristna/muslimer/judar/hinduer etc." och "de andra som tror fel".
Det är ofta ganska lätt att se när ihopblandningen skett. När ord som "högerkristna", "vänsterkristna" eller "statskyrka" används, är vi där. När ett politiskt parti gör anspråk på att vara det kristna alternativet, eller när sekulära partier styr kyrkan. Ett parti som grundas på Kristus, borde väl helt enkelt tala om Kristus och inte främst abortfrågor och samkönade äktenskap? Fast det går inte, därför att det hör hemma i religionen, inte i politiken. Det hör hemma i människors hjärtan och liv, inte i sakfrågor om skatt, sjukvårdslagstiftning och friskolor. Och en kyrka som styrs av sekulära partier siktar inte längre på religion, utan på politik. Detta betyder förstås inte att kyrkan inte kan styras demokratiskt. Däremot gör den det inte, om man godkänner ett valdeltagande på 12%. Alla andra sammanhang skulle skratta åt en sån demokrati.

Nej, låt Kristus vara målet för ditt liv, och rösta på det parti som du tror skapar det bästa samhället. För det finns nämligen inget parti som för Guds talan. Däremot gör vi rätt i att be för våra makthavare och att rösta för de saker som vi tror är rätt.

Inte förrän i den yttersta tiden kommer Pelés dröm nämligen att gå i uppfyllelse och Gud bli president. Tills dess har vi att nöja oss med demokratin och bristfälliga människor.

Herrens frid och rika välsignelse.

/Elias

(http://www.killer-tees.com)

För ett tag sen så såg jag en kvinna på SVT (på en av de där förmiddagskonferenserna vi normalt zappar förbi vet du) som pratade om att människan är en varelse och inte en görelse. Jag har för mig att hon pratade om barnuppfostran, och att hon jämförde svenskar och sydeuropéer. Om ett barn kommer springande till sin pappa i Sverige med en teckning, säger pappan i allmänhet typ att: "Vad duktig du är!". I motsvarande situation säger den sydeuropeiske pappan "vad bra att du har roligt!".

Nu går det förstås att argumentera för olika saker utifrån detta. Kanske indikerar det här att vi har kommit längre i kapitalismens labyrint är våra medeuropéer med bra väder? Den inbyggda produktionsmentaliteten som resulterar i en lyckad kapitalist inpräntas kanske redan här i barnet? Och då kanske det delvis är här som skillnaden ligger, som lett till att vi har en mycket bättre ekonomi än ex. Spanien?

Ja, så går det nog att argumentera. Och på sätt och vis håller jag med. Det är ett kapitalistiskt (och därmed individualistiskt) förhållningssätt. Men om det är det som lett till Sveriges bättre ekonomi eller inte är inte så självklart. Tydligare är då andra saker som kapitalist-individualismen leder till: ensamma människor, fler sjukskrivingar som bygger på utbrändhet och depressioner, fler självmord och mer mobbing i skolorna.

Jag menar, likt den där kvinnan på SVT, att det är viktigt att vi skiljer på vad vi är och vad vi gör. Skapligt mainstream kan man tycka, men om man börjar rota i det är det inte riktigt så enkelt. Skiljer du och jag verkligen på varande och görande? Om jag gör ett försökt att definiera vem jag är och vad jag gör utan att blanda ihop kategoerierna, kan det kanske se ut så här:

Jag är: Elias, Älskad av Gud, Döpt, Konfirmerad, Gift, en-och-åttionio, alltmer vältränad/mindre otränad, Frälst genom Jesus Kristus, svag och stark om vartannat, bra på människor och dålig på årtal, syndare, prästkandidat för Stockholms Stift, Människa.

Jag gör: Studerar teologi, spelar golf, tränar bodypump/gym/badminton, går i kyrkan skapligt regelbundet, skriver blogg, spelar gitarr, ber och läser Bibeln, väljer fel 100 gånger om dagen, väljer rätt 100 gånger om dagen, tittar på simpsons och annat kul på tv, gråter och skrattar då och då, etc.

Ja, men riktigt så enkelt är det ju inte. Att jag studerar teologi - gör inte det mig till teologistuderande? Och om någon som jag bara träffar på gymmet skulle få mig bekriven, skulle han/hon antagligen säga "Jaså, det är ju han som tränar bodypump."... Det vi gör och det vi är påverkar alltså varandra. Om jag ex äter svamp, så gör det att jag plötsligt är illamående. samtidigt så mår jag ju illa, vilket rä någon man gör. Så, väl ofta tycks alltså skillnaden mellan att vara och att göra snarare vara språklig än faktiskt.

Då vill jag hävda att det pragamtiskt mest intressanta, är hur du definierar dig själv. Vad sätter du i kolumnen "det jag är", och vad sätter du i kolomnen "det jag gör". Det är nog där det praktiskt meningsfulla finns.

Så, vad tycker du? Jag har missat att uppmuntra till det, kära läsare, men jag tar MED GLÄDJE emot kommentarer på min blogg. Håller du med mig eller inte? Hur definierar du dig själv? Vad är du och vad gör du?

Herrens frid!

/Elias

Kom just hem från Café Källan. Ikväll hade vi "Människovärde" som kvällens Källan-ord. Vi har tidigare haft ord som "ensamhet", "samvete", "trasig", "ondska" etc., men ikväll tycker jag att det blev ännu bättre än vanligt. Och just då fick jag ha äran att hålla i samlingen. Jag ställde frågan till våra kids: "Vad är människovärde?". Några olika svar jag fick var (min sammanfattning):

"Det är ingenting. Människor är inte värda någonting."

"Alla människors värde är lika då vi föds, och alla barn förtjänar automatiskt att bli älskade och accepterade av sin omvärld. Fram till typ 6 års ålder gäller det här, men sen förändras det. Då ska man ha hämtat så mycket kärlek av världen runt omkring sig, att man kan börja förtjäna och bete sig rätt. Om man ex. gör saker som är elaka, minskar ens människovärde, vilket leder till att man kommer att ha sämre möjligheter till ett fungerande socialt liv. Människovärdet är alltså hur människor ser på en, hur man fungerar i samspel med andra. Har man betett sig illa mot folk, kommer folk att sluta lita på en, och man kommer att ha ett lägre värde. Det går att återupprätta sitt värde, men det kräver grymt mycket jobb och självinsikt."

"Alla människor borde ha samma värde. I praktiken kan vi dock inte se det så. Skulle en katastrof drabba jorden, och vi bara kunde rädda några få, skulle vi ju inte slumpa fram vilka som skulle räddas, utan välja utifrån vilka som har förtjänat det, genom vad de kan eller vilken position de sitter på. Få skulle ju acceptera att Saddam blir räddad i stället för Moder Teresa. Alltså är människors värde i praktiken olika."

"En våldtäktsman är fortfarande värd lika mycket som människa, men som person har han förlorat allt sitt värde."

...m.m. Mycket intressanta tankar. De kom in på frågor om abort, dödsstraff och människans värde jämfört med djurens osv. Jag hävdade (och hävdar fortfarande) följande:

Människans värde grundas i att vi är skapade av Gud. Liksom en fiol väldigt tydligt är dyrbar om det råkar stå "Stradivarius" i den, är varje människa oändligt värdefull tack vare att det i oss står "made by God". Bortom alla olikheter, alla åsikter, alla goda och onda val vi gör, ligger vår gemensamma grund kvar: Vi är skapade av Gud. På samma sätt som en femhundring fortsätter vara värd 500 kr oavsett om den ligger prydligt ihopvikt, trampad i leran, överkörd av en buss eller i en hallicks hand, på samma sätt är du värd oändligt mycket oavsett vad du har varit med om, eller vad du har gjort. Ditt och mitt värde ligger nämligen inte i vad vi gör, utan i vad vi är. Gud älskade dig och mig redan innan vi hann utföra några gärningar.

Dessutom blir det ganska läskigt att börja tilldela människor olika värde. Har man som bas att det är våra gärningar som avgör vårt värde, hamnar man i att hävda att spädbarn och människor i koma saknar värde. Menar man att människor har olika värde baserat på vilken grupp de tillhör (ras, tro, sexualitet etc.), får man jätteproblem med att motivera ståndpunkten utifrån någon typ av objektiv bas.

"Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem." (1 Mos 1:27)

Herrens frid!

/Elias

En ständigt pågående diskussion är ju den om kyrkan och samhället. Hur mycket ska kyrkan påverka och påverkas av samhället i övrigt? Hur mycker nutid ryms i de eviga sanningarna och hur mycket eviga sanningar ryms i nutiden? Ska vi ha en folkkyrka eller en för den troende eliten?

Som ett inlägg i debatten vill jag anföra en jämförelse mellan den tyska kyrkan och den norska under andra världskriget. Vi börjar med den tyska.
Nationalismen hade som bekant vuxit sig mycket stark i Tyskland, och detta gällde även i kyrkan. Många tankar kring "det tyska" var tongivande, i stället för tankar kring "det kristna". Med andra ord: man var extremt samhällstillvänd. Man ville inte utestänga någon, och inte stöta sig med någon. Man ville vara med i gruppen "vi". Bibliska argument kom inte att väga lika tungt som i många andra kyrkor, eftersom samhällets värderingar var annorlunda. Och lägg noga märke till detta: samhället tyckte att olika kategorier människor var olika mänskliga. Tyckte man annorlunda, sågs man som knasigt konservativ eller tokigt fritänkande.

Den tyska kyrkan kom att stödja Hitler och indirekt bidra till de brott mot mänskligheten som han gjorde sig skyldig till.

Nu till den norska kyrkan under samma period. Här rådde ett mer Bibelkonservativt klimat. Kyrkosynen var mycket hög, och man såg sig själv som skapligt fristående från den övriga makten. "Det kristna" värderades högre än "det norska" eller "det jordiska".

Den norska kyrkan kom att tacka nej till Quislings erbjudande om maktsamverkan, och i stället bli delaktig i den norska motståndsrörelsen, trots att detta var tydligt emot det rådande politiska klimatet.

Så... vad blir då min sammanfattning och poäng? Är det kanske att "så länge man håller fast vid Bibeln så kommer man att göra rätt"? Nej. Så enkelt tror jag inte att det är. Vi tror ju trots allt på den Levande Guden, inte på Bibeln. Däremot tror jag att det hjälper att komma ihåg vad som är ens mål och fokus, såväl som kyrka som som människa. Och om fokus är att vara människor till lags, riskerar vi att hamna i den dåtida tyska kyrkan. Om fokus däremot är att följa Gud och Hans vilja, har vi chansen att vara en god kraft i samhället, oavsett vilket håll det rör sig för tillfället. Fruktar vi människor, kan vi aldrig vara mer än en folkskara. Fruktar vi däremot Gud, kan vi få vara en sammanslutning av människor som följer den som har skapat "då", "nu" och "sen", och därför inte fastna.

Herrens Frid.

/Elias

När jag sitter i vår soffa och tittar på golfen från Valderama i Andalusien, slås jag av hur långsamt de spelar. I Sverige finns ju en pågående diskussion om hur snabbt man ska kunna spela golf, och hur lång tid man ska förväntas vänta etc. Kösystemet på golfbanorna byts ut på allt fler ställen mot tidsbokning, och folk knorrar när de blir stående på utslagsplatsen i väntan på framförvarande. Någon uttrycker att: "det är så himla svenskt med det här köandet!".

 

Tack! Säger jag. Det är en kalas-komplimang till oss svenskar. Kösystemet är kanske den största demokratiska seger som har vunnits. Kön är i sitt väsen ett demokratiskt system, som garanterar att även den svage får sin rätt tillgodosedd. Det är ett system som inte belönar snabbhet, inte styrka, inte intelligens, inte utseende och inte kön, läggning eller etnicitet. Du får helt enkelt vänta på din förbaskade tur.

 

Redan i grundskolan kan man se hur demokratiska människor är genom kösystemet. En del skyndar att vara först i kön, andra väntar på sin tur. Minns du hur någon sa ?får jag stå före dig så får du stå före mig!?? Det är den killen/tjejen som sitter och gör smutsiga affärer 30 år senare, eller pysslar med lobbyverksamhet. De fem tysta barnen som blir förbisprungna kommer att växa upp och bli vuxna och ansvarstagande. De kommer till och med betala sin Tv-avgift. Inte för att de någonsin kommer att få en plats som minister, det är de på tok för demokratiska för.

 

Nja, kanske drar jag det ett eller två steg för långt. Men du ser säkert vad jag menar, och nästa gång som du står i en kö, kommer du liksom jag att tänka "tack kära förfäder, tack för att ni inpräntade demokratin i det här folkets hjärtan!".

 

Ps. Detta om kösystem gäller naturligtvis inte i liftköer i alperna, eftersom vi då ser löjliga ut om vi försöker hålla oss demokratiska på en semidiktatorisk kontinent. Ds.

 

Ps2. Sabla mellan-europeer. Odemokratiska är vad de är. Jag blir så arg. Ds.

=)

Guds Frid!

/Elias

De första artiklar som kommer upp på aftonbladet.se om man söker på "präst":

http://wwwc.aftonbladet.se/vss/telegram/0,1082,70541457_852__,00.html

(Präst i Argentina dömd för medhjälp till mord och misshandlar)

http://wwwc.aftonbladet.se/vss/telegram/0,1082,70549262_852__,00.html

(Blivande präst i Kanada pedofil)

http://www.aftonbladet.se/linkoping/article938542.ab

(Präst i Östergötland utelämnade Evangelieläsning och attackerade folk)

http://www.aftonbladet.se/stockholm/article740403.ab

(Präst tolkar Bibeln på ett sätt som gör Pingstkyrkan m.fl. upprörda)

Det är intressant och skapligt beklämmande att läsa vad som sägs i media om oss kristna. "Men", skulle någon kanske invända, "det är ju inte om dig eller såna som du som de skriver! Det är ju om tokiga höger-Kristna i USA, makt-galna Katoliker i Argentina och liberal-kristna i Sverige!". Nja. De skriver om kristna, dvs. de som tillhör Jesus. Och det vill ju jag göra. Dessutom används "kristna" som kategoriseringsord, och även därigenom förknippas jag (och du?). Guilty by association alltså. Och jag vill dessutom hävda att alla dessa olika kategorier av kristna som jag inte hör till, likafullt är mina bröder och systrar. Guilty by familysation..?

 

Det finns en typ av förväntan på kristna. (Här vill jag verkligen inte stå och peka, jag kommer hela tiden på mig själv med att ha den här förväntningen på mig själv och andra!) Vi ska vara så gott som syndfria. Är du det? Jag är det inte. Varifrån kommer då den förväntningen? Varifrån kommer bilden av den kristne som rättfärdig och god?

 

Det är en bild som vi själva förmedlar. Vi gör oss till och låtsas vara så mycket bättre än vad vi är. Jag gör det i alla fall. Låtsas vara så himla stark och duktig, nästan alltid med rätt åsikt och inställning.

Det är det här som gör att media alltid slickar sig om munnen när en präst tabbar sig (eller gör någonting som är rent ondskefullt, som pedofili). För egentligen är det märkligt. En människa som har som yrke att lära ut hur Gud vill ha det - behöver den kunna leva upp till det själv? Jag hoppas inte det! Men det är den här polerade utsidan som kan dölja vad skit som helst som ger nyheten.

 

Augustinus liknade kyrkan vid ett sjukhus dit sjuka (syndare) kunde komma för vård (förlåtelse, kärlek, vägledning). Tänk om vi kunde ha den bilden av kyrkan! Ett ställe där min sjukdom får vara tydlig och jag får hjälp med den! För det är ingen som tittar snett eller är rädd för att någon ska se att man är sjuk på ett sjukhus.

Att dölja sin synd för sina bröder och systrar är som att låtsas vara frisk för de andra som ligger i samma rum på sjukhuset.

 

Läkaren hatar sjukdomen, men älskar patienten. I alla fall den här läkaren.

 

Ojoj! nu e klockan 10 över 2, och jag har föreläsning 8.15 i Uppsala imorgon.. Pain.

 

I din och min svaghet kan Gud få vara stark. Försöker vi vara starka, döljer vi Gud. Och det har vi inte rätt att göra. De andra patienterna behöver också få träffa läkaren.

 

Pax+

Elias, syndare